Ditt favoritsystem för personligheter i rollspel

[anth]

Jag förstår inte.
Kan någon förklara varför man ska ha regler för personlighet?

Så... jag bestämmer att min rollperson ska vara en glad spelevink.
Och sen då?
Betyder det att om jag inte drar minst ett roligt skämt i timmen så drabbas jag av guds vrede och min rollperson träffas av en blixt från himlen och tar 10T6 i skada?
Betyder det att om min rollperson inte utsäter minst en annan rollperson för ett practical joke per spelsession får min rollperson spetälska?

Jag är inte intresserad av vad ni har för regler i era rollspel.
Jag är intresserad av vad som händer när man bryter mot reglerna.
Vad händer om jag skriver en lång bakgrund på 2 A4 och sedan skiter i min bakgrund och spelar någon helt annan?
Vad säger reglerna om det?

 

[krank]

Jag förstår inte.
Kan någon förklara varför man ska ha regler för personlighet?

Om man, under rollpersonsskapandet, finner att man saknar inspiration så kan det vara ett sätt att få igång den.

Om man gillar att ha ett slumpmoment som inte bara handlar om döda siffror typ STY eller KP under sitt rollpersonsskapande, så kan ett system som genererar personlighetsdrag vara en kul grej.

Så... jag bestämmer att min rollperson ska vara en glad spelevink.
Och sen då?

Ja, då har du en rollperson som från början är tänkt att vara en glad spelevink. Grattis!

Jag är intresserad av vad som händer när man bryter mot reglerna.

Hur "bryter" du mot regeln "välj ett av de här tio personlighetsdragen när du skapar din karaktär"?

Vad händer om jag skriver en lång bakgrund på 2 A4 och sedan skiter i min bakgrund och spelar någon helt annan?
Vad säger reglerna om det?

Ingenting?

Alltså, rimligen lär ju folk som känner rollpersonen sedan innan undra hur det kommer sig att hen helt bytt personlighet och så, men utöver det ser jag inte riktigt varför det skulle ha någon påverkan.



Sedan har jag hört att det finns D&D-versioner där man får allehanda effekter av att inte agera i enlighet med sitt "alignment", men så behöver det ju knappast vara. Sen finns det väl en del regelsystem som helt enkelt ger mer xp till den som agerar i enlighet med sina drag, sina målsättningar, etc.

 

[entomophobiac]

Tror det är två saker jag uppskattar från spelsystem och/eller spelvärld, för att förstärka eller (om det verkligen behövs) formalisera personligheter:

1) Tillhörigheter. Fraktioner, fantasyraser, åsikter, fördomar, eller andra saker som ger upphov till konversationer och meningsskillnader i gruppen. Behöver inte vara konflikter lika mycket som underlag för olika diskussioner. Om du är uppvuxen på landet har du en annan syn på vissa saker än den som är uppvuxen i storstan--det räcker att det är på den nivån egentligen.

2) Egenheter. Det här kan vara vad som helst i just dina regler. Färdigheter, för- eller nackdelar, klasser; spelar egentligen ingen roll. Men de målar upp en bild av vem en rollperson är och även nyanser inom detta. Som den fantastiska karaktären i Coffee Break of the Living Dead som drömmer om storstan, har Beautician som färdighet (sminka, etc), men samtidigt Talentless som drawback, som ger henne -3 på alla försök att använda exempelvis Beautician... Hon är helt enkelt en medelmåtta av rang och det är illustrerat helt fantastiskt genom reglerna.

Skalor av olika slag, som ond-god, känns svårare att använda om de inte får uttalade motsatser inom gruppen eller världen. (Som ceruleanfive är inne på.)

En viktig sak med den här typen av regler är, för mig, att visa vilka konflikter spelet vill framhäva. Saknas det helt system, SL-tips, eller andra texter om detta så är risken alltid stor att folk spelar samma-lika som de alltid gör. Vad det nu råkar vara.

 

[anth]

Sedan har jag hört att det finns D&D-versioner där man får allehanda effekter av att inte agera i enlighet med sitt "alignment"

Jag har också hört det. Det måste ha varit mer än tio år sedan jag spelade någon sån version (att paladins faller om de inte längre är LG?).

Sen finns det väl en del regelsystem som helt enkelt ger mer xp till den som agerar i enlighet med sina drag, sina målsättningar, etc.

Intressant! Nämn något sånt rollspel.
DnD5 ger inspirations-poäng för att man spelar enligt sin bakgrund, men inte xp.
Många rollspel har xp-system där man får xp för:
- om man klarade äventyret
- om man lärde sig något om världen
- om man utvecklades som person
Men jag kommer faktiskt inte på något rollspel som uttryckligen ger xp för att man får xp för att ha rollspelat enligt sin personlighet.

 

[DanielSchenström]

Jag gillar 1st/2nd ed World of Darkness-spelens upplägg med personlighetstyper där man har en inre personlighet och en man visa upp utåt. De har lite regelkoppling då de kan ge viljestyrkepoäng, och extra erfarenhetspoäng. Det är inte den delen jag gillar utan egentligen gillar jag det mer som inspiration i karaktärsskapandet. Det fanns också extra saker som för- och nackdelar som extraregler i de olika spelarböckerna där vissa var personlighetsdrag.

Ett annat spel som jag tycker har sjyssta personlighetssaker är Top Secret S/I där man har en frivillig regel i form av en psykologisk profil där man i fem olika grader beskriver bland annat hur grym, religiös och mentalt stabil man är. Till det finns förslag på karaktärsdrag eller utmärkande egenheter. Återigen bra som inspiration. Det spelet har ingen regelkoppling till personligheten.

Angående tidigare D&D var Paladinen ett tydligt exempel, men beroende på spel, värld och spelledarens smak, så fanns exempelvis att man slutade tjäna xp om man inte följde sin livsåskådning till dess man var helt över om man var präst som böt och sen också behövde en ny gud. AD&D är ju också så stort att det har massvis med frivilliga regler och förslag angående xp och hur man får dem, från gold pieces, till baserat på klass till klarade mål, till spelad personlighet.

 

[JJoghans]

Jag gillar 1st/2nd ed World of Darkness-spelens upplägg med personlighetstyper där man har en inre personlighet och en man visa upp utåt. De har lite regelkoppling då de kan ge viljestyrkepoäng, och extra erfarenhetspoäng. Det är inte den delen jag gillar utan egentligen gillar jag det mer som inspiration i karaktärsskapandet.

Jag håller med. Man väljer två enkla ord som tillsammans säger otroligt mycket om rollpersonen, och som räcker väldigt långt att hjälpa en att rollspela den.

 

[Björn den gode]

Men jag kommer faktiskt inte på något rollspel som uttryckligen ger xp för att man får xp för att ha rollspelat enligt sin personlighet.

Är det inte i till exempel DnD 3.5 en grej? Att man får bonus-xp för "gott rollspelande", vilket väl ofta i förtydligande och så handlar om att man spelat enligt rollens personlighet? Samma med gamla drakar och demoner osv, hela pudelpoängsdebatten kommer väl från detta?

 

[clarence redd]

Pudelpoängsdebatten har jag missat. Vad handlar den om?

 

[krank]

Pudelpoängsdebatten har jag missat. Vad handlar den om?

Med förbehåll för att mitt minne är dåligt:

Poäng för "gott rollspelande" innebär i praktiken att rollspelandet blir – som forumiten Rising uttryckte det (var det han? Inte helt säker) – en pudelutställning, där spelarna i första hand försöker anpassa sig efter vad SL tycker är bra eller roligt eller passande, snarare än efter vad de själva tycker är roligt eller passar karaktären. Man lägger tolkningsföreträdet av vad som är "bra rollspelande" hos en extern domare, som ger "pudelpoäng" till den eller de hen tycker har förtjänat det.

(Var det inte t.om. något spel som hade en erf-mekanik där alla inte kunde få pudelpoäng; det var alltid en eller två som blev utan? Jag minns inte, kan ha fel)

Jag skulle säga att i de flesta grupper sköts det mesta mer informellt än så, och det blir inte så snedvridet som det låter som att det borde bli, men jag håller med om att det är så incitamenten och strukturen ser ut. Sen kan den motverkas av SL och spelare, men det hindrar inte fasktum.

 

[Mogger]

När vi spelade Kopparhavets hjältar sist så valde vi två särdrag men slog de sista två på Karaktärsdragstabellen från Hjältarnas väg. Det gav oss båda roliga sidor av våra RP som vi inte hade tänkt på själva.

Särdrag används för att "vända" ett slag om draget är relevant. En ggr/spelmöte. Men ffa ger det RP en liten edge över SLPs och fiender, samt en krydda att använda när man gestaltar sin RP.

Det tycker jag räcker gott. Och vill man inte ha några särdrag som är personlighet kan man istället välja ett livsmål, en ideoligisk övertygelse, en vän man kulle dö (och döda) för o.s.v.

 

[anth]

Är det inte i till exempel DnD 3.5 en grej? Att man får bonus-xp för "gott rollspelande", vilket väl ofta i förtydligande och så handlar om att man spelat enligt rollens personlighet? Samma med gamla drakar och demoner osv, hela pudelpoängsdebatten kommer väl från detta?

Eh, nej?
Jag vet att många husreglade så, men det finns inte i grundreglerna.

 

[Björn den gode]

Eh, nej?
Jag vet att många husreglade så, men det finns inte i grundreglerna.

Alright, ja, alltså jag har ju aldrig läst någon DnD-variant (vem orkar det liksom...) så jag får väl tro på dig om du säger det även om det var så vi spelade när jag spelade det.

Googlade lite och hittade att det i vart fall finns ett spel som har haft det, Fantasy Flights Star Wars: Edge of Empires

"Playing to a character's Motivation also grants 5 XP per session at the GM's option. The GM may consider awarding an extra point or two of XP for exceptional roleplaying or highly clever thinking.""

 

[stenhöna]

Ingenting?

Alltså, rimligen lär ju folk som känner rollpersonen sedan innan undra hur det kommer sig att hen helt bytt personlighet och så, men utöver det ser jag inte riktigt varför det skulle ha någon påverkan.

Bäst att gå till doktorn direkt, låter som ett neurologiskt symptom.

 

[Bolongo]

Nu skall jag överdriva litet och vara en aning raljant.

Det finns fortfarande bara ett spel som gjort regler för personlighet bra. Det råkar också vara det första spelet som hade det: King Arthur Pendragon.

I KAP har nämligen traits och passions ett tydligt syfte: de skall få rollpersonerna att bete sig som riddare i arthurianska romanser, och det är i sin tur hela spelets poäng.

I alla andra spel, till exempel WoD-spelen som nämndes innan i tråden, har personlighetsreglerna en rent kosmetisk funktion. Du får välja din personlighet själv från ett smörgåsbord av alternativ, och reglerna bryr sig inte om vad du väljer så länge du sedan är konsekvent i att efterleva ditt val. Vad har dessa regler med spelets poäng, t.ex. att vara en vampyr, att göra? Ingenting. De finns där för att distrahera spelarna från att bli murder hobos, därför att konstruktörerna vill premiera en spelstil där man "lever sig in i sin karaktär". Det är allt.

...

Om jag stänger av raljeringsläget kan jag erkänna att jag kanske förbisett något spel som gör det Khan antyder ovan, nämligen har personlighetsdrag kopplade till en kultur, och spelets syfte är att utforska den kulturen.

Jag har heller inte hunnit spela det nya RuneQuest ännu, som importerat vissa av mekanikerna från KAP för att visa karaktärernas kopplingar till just kultur och framför allt deras kulter, så det kanske funkar där också. Man kan ju hoppas.

 

[Khan]

Nu skall jag överdriva litet och vara en aning raljant.

Det finns fortfarande bara ett spel som gjort regler för personlighet bra. Det råkar också vara det första spelet som hade det: King Arthur Pendragon.

Jäklar, jag glömde visst hänvisa till Pendragon. Det var därifrån jag har det systemet, men bara i minnet. Har inte spelat spelet på minst tio år.

 

[JJoghans]

I alla andra spel, till exempel WoD-spelen som nämndes innan i tråden, har personlighetsreglerna en rent kosmetisk funktion. Du får välja din personlighet själv från ett smörgåsbord av alternativ, och reglerna bryr sig inte om vad du väljer så länge du sedan är konsekvent i att efterleva ditt val. Vad har dessa regler med spelets poäng, t.ex. att vara en vampyr, att göra? Ingenting. De finns där för att distrahera spelarna från att bli murder hobos, därför att konstruktörerna vill premiera en spelstil där man "lever sig in i sin karaktär". Det är allt.

Njaaa, låt oss nu titta närmare på det här.

When a character acts according to their nature, they regain Willpower (in the Classic World of Darkness, this was the primary method of regaining Willpower).

Men några av oss här i tråden tycker dock att deras största merit är deras blotta existens; inte att de har regelmässiga följder.

 

[krank]

Det finns fortfarande bara ett spel som gjort regler för personlighet bra.
[...]
I KAP har nämligen traits och passions ett tydligt syfte: de skall få rollpersonerna att bete sig som riddare i arthurianska romanser, och det är i sin tur hela spelets poäng.

I alla andra spel, till exempel WoD-spelen som nämndes innan i tråden, har personlighetsreglerna en rent kosmetisk funktion.

Ovanstående resonemang bygger på att regler som har "huvudsakligen kosmetisk funktion" inte kan vara "bra".

Jag håller inte med.

 

[Bolongo]

Njaaa, låt oss nu titta närmare på det här.



Men några av oss här i tråden tycker dock att deras största merit är deras blotta existens; inte att de har regelmässiga följder.

Och hur viktigt är regenerering av Willpower för spelets syfte?

Jag sade aldrig att det inte hade regelmässiga effekter. Men det finns massor av regelmässiga effekter som inte är centrala för spelet.

Vad gäller argumentet att personlighetsregler har ett egenvärde... så tror jag inte ens att du själv egentligen tycker det. Det finns något som du vill att reglerna skall uppnå, även om du inte formulerat det medvetet.

 

[stenhöna]

Ovanstående resonemang bygger på att regler som har "huvudsakligen kosmetisk funktion" inte kan vara "bra".

Jag håller inte med.

Exempel?

 

[Bolongo]

Ovanstående resonemang bygger på att regler som har "huvudsakligen kosmetisk funktion" inte kan vara "bra".

Jag håller inte med.

Nä, det bygger inte på det. Det är en effekt av det. Precis tvärtom.

Skall jag utveckla mer hur jag menade?

Jag har också varit med om att tycka att "man måste få spelare att rollspela mer". Detta kan man tycka av många olika skäl, och jag säger inte att något av skälen är fel. Men det ledde till att man konstruerade mekanismer som oftast känns påklistrade, därför att de inte berör anledningen till att spela just det spelet. Och om de är påklistrade så märker spelare detta - medvetet eller omedvetet - och interagerar inte med dem. Se: alignment.

I vissa spel har konstruktörerna märkt denna tendens hos spelarna och reagerat med "då måste vi göra moroten för att använda personlighetsreglerna så lockande att den inte kan motstås." Exempelvis genom att knyta regenerering av något vitalt spelattribut till dem. Då gör spelarna det som önskas, men det är fortfarande osäkert ifall de gör det med något verkligt engagemang.

Det kan finnas några fall där man lyckats göra detta på ett sätt som dessutom knyter an till spelets kärna. Jag har inte total överblick, så jag kan mycket väl ha missat något. Kanske är det exempelvis så med Sanity-systemet i Trail of Cthulhu, jag har inte spelat det så mycket att jag kan bedöma det.