Nekromanti Ditt livsverk - hur skulle det se ut?

[Rising]

Innan vi börjar; jag har inget emot rollspel som nöjer sig med att underhålla på enklaste möjliga vis; tvärtom klurar jag själv på flera sådana (och jag är dessutom en av få som tycker att D&D's största brist är att det fått för sig att vara trovärdigt och kunna användas åt annat än strategiska fajter).

Samtidigt vill jag inte på något vis nedvärdera det enorma arbete och all självuppoffran som krävs för att man skall kunna skriva färdigt ett stort, ambitiöst rollspel - även om det "bara" är ett projekt med målsättningen att vara professionellt, trovärdigt, ambitiöst och givande att spela. I det perspektivet är förstås alla rollspelsprojekt att betrakta som "livsverk".

Men... Just nu vill jag ändå begränsa mig till projekt där ambitionen inte är att underhålla, inte är att "skapa en värld", inte är att "bidra med spännande och roliga regler", eller något i den stilen. Jag vill inte ens tala om de som vill revolutionera rollspelshobbyn, så länge det "bara" handlar om tema, regler, spelvärd, stämning, koncept, stämningstexter eller liknande.

Vad jag vill tala om är rollspelen som är så personliga att de berättar om spelskaparens allra mest viktiga berättelse; hans mest viktiga budskap eller den fråga som han grunnar allra mest på. Det där rollspelet som får läsarna att verkligen lära känna spelskaparen, det verk där han verkligen blottar sin själ och sina allra mest innerliga önskningar. Den sortens livsverk.

Ni som skulle vilja skriva ett sådant (eller som bara kittlas av att få leka med tanken på ett sådant), hur skulle erat livsverk i den bemärkelsen se ut? Vad skulle det handla om? På vilket sätt skulle det spegla er själva?

Jag tar för givet att de allra flesta är helt ointresserade av den här sortens projekt - både av att läsa samt skriva dem - men jag vill alltså varken påverka er åsikt eller angripa er smak på något vis. Jag är bara nyfiken på hur de som eventuellt skulle vilja skriva ett sådant här rollspel skulle gå till väga.

 

[krank]

Ni som skulle vilja skriva ett sådant (eller som bara kittlas av att få leka med tanken på ett sådant), hur skulle erat livsverk i den bemärkelsen se ut? Vad skulle det handla om? På vilket sätt skulle det spegla er själva?

Intressant frågeställning.

Jag tror, att mitt "livsverk" i den meningen skulle komma att handla mycket om perspektiv, om subjektivism. Med inslag, tror jag, av ockultism. Och av "upplysningslära" (inte i betydelsen vetenskap etc, utan i betydelsen "reflektion").

Det är mitt nav, det centrum mycket av det jag tycker eller tänkar vilar på. Idén om den icke-objektiva verklighetsbilden, idéer kring språkets inbyggda subjektivitet, omöjligheten hos objektiv betraktelse.

Jag vet inte hur jag skulle lägga upp det. Än. Det är därför jag inte börjat arbeta på det.

 

[Krille]

Ni som skulle vilja skriva ett sådant (eller som bara kittlas av att få leka med tanken på ett sådant), hur skulle erat livsverk i den bemärkelsen se ut? Vad skulle det handla om? På vilket sätt skulle det spegla er själva?

Tja, på sätt och vis så har jag ju redan gjort det: att få ut ett rollspel i första rummet kräver såpass mycket energi och ansträngning att det är till att börja med ett mål väl värt att kämpa för i sig. Dessutom tror jag inte att jag kunde låta bli att stoppa in en massa av mig själv i spelen ifråga. Det här tror jag kan stå oemotsagt av i princip alla som faktiskt har gett ut ett rollspel.

En del av de tankar som du verkar vara mer intresserad av har på så sätt smugit sig in i både Västmark och Andra Imperiet. I Västmark är det framförallt två saker som ingår. Dels ingår ett sökande efter nåt slags mytiskt ursprung, både vad gäller folksagor såväl som rena pojkboksäventyr. Dels var jag också ute efter att visa att vissa saker var värda att kämpa för, men att andra saker inte var det. Det försvann väl någonstans på vägen.

Andra Imperiet är aningen tydligare, då det finns inbyggt i själva spelvärlden på ett helt annat sätt än Västmark. Det handlar egentligen om kompromisser. Hela den statsapparat som omfattar hur många disparata samhällen som helst skulle inte fungera under kompromisser. Det finns förstås problem: de konflikter som nämns i regelboken har sitt ursprung i att ingen har velat kompromissa då det helt enkelt uppfattades som enklare att slåss om saken. Det finns också en del tankar om konsekvenser: gör man något så får man i allmänhet ta smällen av det. Det finns också, men det är väl dolt, funderingar om gränser och hur samhällen vill ha dem, inte bara fysiska gränser utan även samhällsmässiga.

Det finns många andra tankar i andra spel som jag har skrivit också. Eon och Neotech är väl de två som det är minst sådana funderingar i. De skrevs nästan enbart som underhållande rollspel. Modulen Alver är väl undantaget som bekräftar regeln: den skrevs mer eller mindre som terapi efter en släng testikelcancer, och det har nog smugit in sig en hel del av mina högst personliga tankar om döden, livet och evigheten i den. Men eftersom modulen också skulle fungera som en rollspelsmodul så är de väl dolda.

Men lustigt nog så är Lemuria det som kommer närmast det du efterfrågar. För min del uttrycker modulen en stor saknad av en outforskad vildmark och en stor avund gentemot artonhundratalets utforskare, pionjärer och bosättare som fick förmånen att vara först. För deras del så var det förstås ett jävla slit och förmodligen ett farligt sådant, men faktum kvarstår att vår värld idag inte har några lättillgängliga gränser att utforska och bosätta, utöver typ Amazonas och Sibirien som skövlas maskinellt och Antarktis där det ändå mest finns is, is, is, pingviner och forskare. Men liksom, vad är poängen? Någon har redan varit först på Everest, liksom.

Ibland förbannar jag mig själv för oturen att vara född mellan två stora utforskarepoker (eller, om vi har otur, efter den sista). Den nya världen är upptäckt, koloniserad och industrialiserad, och tredje världen håller som bäst på att kliva upp ur kolonialsörjan vi lämnade efter oss. Den epoken är avslutad. Samtidigt är rymdens gränser ännu inte öppnade för allmänheten, utan endast för utvalda utforskare med statlig sponsring. Den första marslandningen lär väl ske ca 2030 eller så - då är det fem år kvar till min pension. Om hundra år så kanske det är möjligt att bosätta Mars på samma sätt som Amerika bosattes, men då är jag hundratrettiosju och förmodligen död och begraven. Jag skulle ge rätt mycket för att kolonisera Mars, faktiskt.

Det finns en annan tanke i Andra Imperiet också, som faktiskt anknyter till det här koloniserandet av Mars: förr eller senare kommer världen att gå under. Huruvida det sker genom utomjordisk invasion, dinomördare, naturkatastrof eller egenskapad miljöförstöring spelar faktiskt ingen roll. Inte heller spelar tidsskalan någon roll: det kan hända om hundra år, tusen år, hundratusen år eller hundra miljoner år. Men det händer, förr eller senare. Och då är precis allt vi har gjort på den här världen borta. Allt, från rollspel.nu till Beethoven, från Mördartomaterna till Borta med vinden, från Drakar och demoner till Krig och fred, kommer att försvinna och med dem meningen med hela vår existens.

"Unless we go to the stars..."

 

[Rickard]

Jag har gjort som Krille i mitt EDoD-projekt. Alla "romantiska" tankar som jag haft om döden och efterlivet har jag bakat in i regelbeskrivningarna och sedan har jag använt det för att bygga ut magisystem och varför det levande i världen är som de är.

Jag tycker det är ett sådant slöseri att en människa ska gå igenom livet och sedan dö ut. Tänk på all kunskap, all erfarenhet, som den människan besitter försvinner i en rökpust. I min värld skulle jag vilja att den erfarenheten inte gick förlorad, utan användes till ett större mål. Ett ädlare mål; ett där en döende individs kunskap inte går förlorad.

/Han som inte tänker avslöja tankarna bakom världen i reglerna, men allting ska ha spår av det

 

[solvebring]

Ditt livsverk - Vilja, Hopp och Kärlek!

Jag skulle göra precis om det Tolkiens Sagan om Ringen handlar om: Att livet kan vändas upp och ned på ett ögonblick, allt kan verka skit - livet blir ett kaos, man kanske inte orkar leva längre?
Men tvingar man sig själv att stå ut, och har man kärlek från lojala fränder/familjefränder så går det tillslut.
VILJA, HOPP OCH KÄRLEK, BRÖDRASKAP OCH LOJALITET!
Jag skulle vilja göra ett rollspel som lär ut i tanken om viljan och hoppet. Min filosofi: Greppa om hoppet och kämpa vidare!

Jag har varit deprimerad en del, jag har inte alltid haft det så bra (psykiskt/ekonomiskt/arbete/vadmanskagöramedlivet - ja dom sakerna tar varandra hand i hand tillslut), och mitt liv är väl just nu inte så lyckat (som tur är kämpar min sambo sida vid sida med mig), och jag ger inte upp, och varje gång jag valt att kämpa har hoppet och viljan räddat mig och det har blivit bra igen (det blir det alltid, men man får vänta olika länge)...

Ja, ett rollspel om det skulle jag vilja göra. Men, det går ju faktiskt de flesta rollspel ut på?
DoD t.ex: Du har ditt brödraskap, och bara ni håller ihop i vått och torrt, behåller hoppet och en vilja av stål så tar ni er igenom ondska, fara, död, fattigdom och mörker... Man måste orka, och man kan faktiskt låta andra hjälpa en, och man ska aldrig ge upp...
När jag tänker efter är nog hoppet och viljan det viktigaste man har, dom är inga påhittade dumheter... Dom är viktiga, men kärlek/brödraskap/lojalitet är egentligen det viktigaste, för har man inget sånt så håller inte viljan och hoppet lika bra. Man behöver andra som påminner en då och då också...

Hoppas ni förstår vad jag menar?

 

[solvebring]

Re: Ditt livsverk - hur skulle det se ut? [OT]

Romantiska tankar... Det är just det som allt går ut på, man ska ge något starkt, och man ska ge det med romantik - ta Romantiken som exempel, de flesta riktigt duktiga skalderna och författarna kom då. De kanske inte skrev de allra mest lysande verken (även om många av dem var bra, och många av dem blev odödliga klassiker), men de visste verkligen hur man skulle förmedla och måla upp - det är viktigt tycker jag.

Det där med liv efter döden, det tycker jag är så härligt när Gandalf sitter med Pippin under slaget vid Gondor (filmatiseringen), då han berättar om den eviga soluppgången och de vita stränderna som han skådat på andra sidan... Då Gandalf bra menar att jordelivet är en liten del av stigen här i livet, och att det knappast slutar där. Det är STARKT!

 

[Rosen]

rollspelen som är så personliga att de berättar om spelskaparens allra mest viktiga berättelse; hans mest viktiga budskap eller den fråga som han grunnar allra mest på. Det där rollspelet som får läsarna att verkligen lära känna spelskaparen, det verk där han verkligen blottar sin själ och sina allra mest innerliga önskningar.

Nånting säger mig att mitt inte skulle gå att publicera i ocensurerat skick...

--
Åke

 

[Troberg]

Blah!

Vem vill egentligen göra ett livsverk? Vad finns det kvar när man har gjort det, då kan det bara gå utför.

Dessutom, det som var viktigt för tio år sedan känns meningslöst idag, och det som är viktigt idag kommer att kännas tråkigt och trivialt om tio år (eller tio minuter...).

Vad jag vill göra är att förbättra. Jag vill inte skapa några bestående monolitiska monument, jag vill skapa en högkvalitativ resa som bara blir bättre och bättre. Att jag sedan ägnat de senaste tio åren åt att misslyckas med det är en annan sak, men det innebär bara större utrymme för förbättringar. För mig handlar det mindre om mål än om "åt vilket håll ska jag ta nästa steg?".

 

[Mekanurg]

Mekanurg drömmer

Vad jag vill tala om är rollspelen som är så personliga att de berättar om spelskaparens allra mest viktiga berättelse; hans mest viktiga budskap eller den fråga som han grunnar allra mest på. Det där rollspelet som får läsarna att verkligen lära känna spelskaparen, det verk där han verkligen blottar sin själ och sina allra mest innerliga önskningar. Den sortens livsverk.

Gondica rymmer en grundläggande inskt som har plågat mig sedan barnsben: nämligen detta att vissa människor med vett och vilje väljer att bli till odjur som ödelägger samhällen och dödar sina medmänniskor utan begriplig anledning (i alla fall för mig) med eller utan det föregivna syftet att göra världen "bättre".

Jag var sju-åtta år gammal när jag började förstå vad andra världskriget och tyrannstater var för några företeelser. Jag lärde mig då hur betydelsfullt det är att stå upp mot skräckinjagande maktindivider och säga: "NOG! STOPP!" Därtill såg jag att en del människor hellre glider undan, slätar över, historiereviderar och trivialiserar än att stå rakryggade. Denna insikt och denna vilja att stå emot även om det kostar på återfinns i Gondicas underliggande axiom.

Lemuria handlar delvis om samma slags mänsklig illvilja om än i liten annan form: slaveri i dess moderna inkarnationer och den rakryggade individens moraliska skyldighet att bekämpa det.

Sedan drömmer jag om outforskade fjärran länder, ställen som rymmer oväntade märkligheter. Sådana teman har också stor betydelse i Gondica och Lemuria, spelplatser som bokstavligen bär på dolda företeelser som väntar som att upptäckas. Sådana platser finns inte kvar i vår värld, men Lemuria är en skildring av ett sådant ställe som borde finnas i vår värld. (Mina åsikter liknar här Krilles.)

Jag skulle vilja skriva science fiction-spel på samma tema, men så har det inte blivit. Min favorit Traveller jobbade efter de linjerna, men jag fick bara en del småsaker publicerade.

Havet, skogen, öknen (gärna isande kall) och rymden är sublima miljöer för mig: majestätiska och livsfarliga för den oförsiktige. Den som har korsat ett hav i stark vind märker hur liten människan är. Därför spelar dessa fyra stor roll i mina skriverier.

 

[Arfert]

Min far skrev på sina memoarer när han fick cancer, och de blev aldrig färdigställda innan han dog...

De handlade om hans barndom i nazityskland, hur en dröm om en bättre värld med ett folk som höll ihop och byggde nåt bättre tillsammans blev mer och mer förvridet, att vara med i Hitlerjugend, att köpa en propagandabild för att mer och mer inse att allt var en fasansfull lögn, och hur det var att kallas in som 17 åring, snabbutbildas (han hade redan civilt flygcertifikat) och några månader senare sitta som bombfällare i nosen på en JU 88 över engelska kanalen... Ett halvår senare var de flesta av hans kamrater döda. Men ändå fortsatte man att tro på seger, tills det oundvikliga slutet och det chockerande uppvaknadet.

Det skulle jag vilja göra ett rollspel om. Hur det är att förföras av "verklig ondska"... Vilka mekanismer som får idealistiska unga människor att dö för en ond sak.. det lockande i renheten, och hur det utnyttjas, och förhoppningsvis till slut frigöra sig från det.

Ni som sett den tyska filmen "Führerns elit" har sett delar av hur det funkade, men det var bara en strömlinjeformad underhållningsprodukt jämfört med "the real thing". Kolla även filmen Die Brücke från 1959...

 

[Organ]

Die Brücke (ot)

Asså har du sett den?!?!?! Är den lika bra som ryktet säger?

Jag har letat efter den jäkla rullen i hur jäkla länge som helst utan att lyckas! Är det t.o.m. så att du kanske äger den? I sådana fall gör jag nästan vad som helst för att se den. Jag kan lämna min höggravida fru och mitt ex av Sinkadus nummer 1 i pant för att garantera att du skulle få tillbaks den om du skulle känna en förståelig skepsis mot att låna ut film till någon du inte känner.

/Anders

 

[Storuggla]

Re: Die Brücke (ot)

"Jag har letat efter den jäkla rullen i hur jäkla länge som helst utan att lyckas!"

Men, Amazon har den ju? Eller kräver du textning också?


Storuggla, undrande ukas

Edit: Vafan, tillochmed Amazon punkt com har den ju? Är du en sopa eller?

 

[Arfert]

Re: Die Brücke (ot)

nej jag har den tyvärr inte, men den lär gå att få tag i på DVD... sett den på TV i tyskland...

 

[Fiktionslek]

Det här var en väldigt trevlig post att läsa!

Jag tror att ju bättre rollspelsförfattare blir på att försätta spelare i positioner där de kan uppleva sådant du nu berättar, både i genomläsning och i spel, desto intressantare och mer angeläget ter det sig att spela rollspel. Och då kan man också nå en annan och bredare publik.

Det kanske är lite off topic, men jag ville säga det ändå. Jag håller förstås också med om det du säger inledningsvis.

Hälsar

Christian

 

[Quadrante]

...

Eftermiddagssolen speglar sig i det svarta vattnet, reflextioner mot men grönmålade ytan. Dunk Dunk Dunk Dunk, är det båtmotorn eller hjärtat som dunkar. Lila toner och rosa, små tunna moln att fånga upp dem. Avlägset en gök, det är kyligt, fuktigt. Vattnet kluckar. Slår mot båtbotten. Flötet guppar ensamt på ensa sidan, de andra har sällskap på sin. Röklukt i luften, en avlägsen brasa, man ser bara det flackande orangeröda skenet. Det ska bli rökt eller grillad aborre. Om vi får någon fisk morfar och jag. Men vad vet jag, är jag fem eller sex år; i alla fall fem och ett halft - det är ju sommar. Han ska få en hjärtattack senare , när han sitter på pass i höst; under älgjakten. Men det vet vi inget om ännu. Att det är sista chansen.





















...

 

[Johan K]

Ni som skulle vilja skriva ett sådant (eller som bara kittlas av att få leka med tanken på ett sådant), hur skulle erat livsverk i den bemärkelsen se ut? Vad skulle det handla om? På vilket sätt skulle det spegla er själva?

Oj, hur skulle jag forma det...
Jag tror att det skulle bli nått i stil med den världen som finns i Trudvang.. Nått ganska lågmält fantasy, där det verkligen såg ut som i Johan Bauers tavlor. Det skulle finnas trolltyg & knytt, dock kanske inte så vanliga. men ändå. Just nått som kalals gott & ond skulel nog inte finnas på det sättet, utan nog likna nått som finsn i vår vanliga värld. Kanske åxå en litensväng av humor, för det kan ju aldrig skada.
Det hade jag gillat.
Dock så hade jag nog gjort det systemlös, så at man kan använda vilket system som passar en bäst själv..