Så där är vi, tre övernaturliga varelser utan någonting gemensamt mot världen. Vi har tagit pulsen på stadens hemliga hjärtslag och vi vet att hon håller på att koka över med feber. Vi har klättrat hit från diverse spår som vi inte kunde ignorera. Jakten på vem som låg bakom de försvunna barnen, de vridna leylinjerna och anfallen på mina intressen. James är en trollkarl, han borde vara våra riktiga muskler men killen är så alkoholiserad att enda gången han är mindre användbar än när han är packade är när han är nykter. Lina kanaliserar energin från någon förkristen gudom, det är lite obehagligt men framförallt är hon bra på att spräcka ansikten och krossa ben. Men hon är ung, ny och oerfaren. Jag är död och dricker blod för att fortsätta röra mig. Jag är inte en av de brutalare av min sort, det avsågade hagelgeväret jag har med mig i en duffelbag vittnar mer om en brist på övernaturliga vapen än att jag är någon sorts wannabe cowboy. Det är laddat med kallt järn dock. Vi stiger ur skåpbilen som varit vår vita springare till konfrontationen med sakerna som försöker stjäla vår stad från under våra fötter. James drar ett skämt och Lina drar sitt järnsvärd. Jag sväljer hårt och känner rädsla sprida sig i mina armar och ben på ett sätt jag inte gjort sedan jag var mänsklig. Vi klättrar ner i avloppet där fomorerna väntar på oss.
Och sedan spöar de skiten ur oss. Alltså, det är pinsamt. Vi får så mycket stryk att när jag och James lyckas kravla oss halvdöda därifrån så pissar hundar på oss och barn kastar stenar på oss. Det är matematiskt osannolikt hur dåligt det går. Lina dog, det gjorde att vi kom därifrån men fan i helvetet vi kunde inte rulla en tärning som inte hatade oss alltså. Fomorerna lyckas göra sin grej, vi måste fly stan för de har tagit den. Vi MISSLYCKADES med stora bokstäver.