Nekromanti [DnD] Level "sweet spot"

[MattiasLejbrink]

Vilken är er bästa level range när ni skriver äventyr, spelleder respektive spelar DnD? Motivera gärna om det skiljer sig mellan utgåvorna! Jag har nostalgisk dragning till såväl 1-3 (Basic set) som 4-8 (hel del klassiska TSR-äventyr) men kan inte riktigt bestämma mig vad som är roligast. Nu när jag författar äventyr tar jag mig naturligtvis, som sig bör, vatten över huvudet och tänker mig en svit moduler som tar en hela vägen från 1 och uppåt.

 

[Eksem]

I äldre versioner tycker jag flera tiers har sin charm, men bäst är nog löskefolkslivet på level 1-3 samt superkompetenta 10+ där i synnerhet magic users blir riktigt coola.

I 3E tyckte jag sweet spot var typ 4-6 eller nåt sånt. Tillräckligt långt in för att man skulle kunna ha en "build", men tidigt nog så att spelet inte skulle slöa ner allt för mycket av diverse förmågor.

4E testade jag aldrig över level 12-13, så vet inte hur endgame kändes men där tror jag nästan spelet kändes tristare för varje level man gick upp efter typ level 3 eller nåt.

 

[Rymdhamster]

Vilken är er bästa level range när ni [...] spelar DnD?

4 levels över nuvarandre level. Lite som påpekades i senaste VFK, i DnD känns rollpersonen aldrig "klar" utan man sitter hela tiden och väntar på nästa grej. Det är i vart fall mitt problem med sånna här levelsystem. Fast, kanske mest när det kommer till DnD5 (har bara spelat OSR och DnD5). För där blir man så snuskigt mycket bättre hela tiden.

Men om jag ska försöka ge ett mer hjälpsamt svar, så i DnD5 så nåstans efter level 4. Då har man fått göra de stora valen för rollpersonen vid level 3, och har antignen kunnat ta en level i en annan klass, eller fått en feat eller stathöjning om man kör en singelklass. Rollpersonen har så att säga börjat utkristalisera sig på riktigt. Visst finns det en massa förbättringar kvar att få vid högre levlar, men här har man i alla fall slutligen blivit en magikastande riddare om det var det man ville, exempelvis. Plus ytterligare lite godis från den fjärde leveln. Faktum är att jag nuförtiden har väldigt svårt att tänka mig att börja spela DnD5 på lägre level än 4. Level 1-2 intresserar mig överhuvudtaget inte. Level 3 är den stora tippunkten, men vid level 4 har man haft möjlighet att trixa lite också. Men jag tenderar att vilja spela lite mer komplexa karaktärer med färdig bakgrund.

I osr är det mindre kinkigt helt enkelt eftersom man inte blir så jäkla mycket bättre där. I varje fall inte på samma brutala sätt som i DnD5 (möjligen magiker undanräknat. Jag spelar aldrig magiker och har ingen koll på dem alls). Men jag tycker level 1 är lite tråkigt för att man har så få HP och jag gillar att slåss. Jag tror .level 2-3 är roligast, även om jag inte riktigt prövat på högre levlar. På de nivåerna har man lite extra HP så man kan generellt sett ta ett par smällar innan man går ner, men monstren är fortfarande på nivån orcher och goblins, vilket är den nivå jag gillar på dem.

När jag spelleder gillar jag nog lägre levlar enbart för att det är färre specialförmågor och grejer att hålla reda på. Och jag kan lungt köra med goblins och orcher som monster vilket är de monster jag gillar (ja alltså, monster på den nivån. Jag gillar skelett och zombies och sånt också).

 

[Skarpskytten]

Det enda DnD jag har spelat är en 3.0-kampanj som började på rank 1 och slutade på rank 12-13. Jag, och min grupp också, tror jag, tyckte spelet var roligast mellan rank 3 och 8. På låga ranker kan man inte göra så mycket och karaktärerna är sköra. Men någonstans från rank 3 och en bra bit upp kan karaktärerna verkligen åstadkomma saker, de tål mycket, de har sina nischer. Men någonstans på vägen blir spelet väldigt otympligt. Det blir svårare och svårare för spelare att hålla reda på alla besvärjelser, knep, förmågor och så är det lite plus här och lite plus där, och det stackar och det stackar inte. Sen är det väl så att vi alla gillar grisodling mer än epik, och någonstans från rank 9 blir ju DnD3-karaktärer superhjältar. Det döda ganska mycket av det roliga för oss, vilket också förklarar varför vi slutade spela. Men vi hade väldigt roligt med "mid-level"-karaktärer.

 

[Sapient]

I 3E tyckte jag sweet spot var typ 4-6 eller nåt sånt. Tillräckligt långt in för att man skulle kunna ha en "build", men tidigt nog så att spelet inte skulle slöa ner allt för mycket av diverse förmågor.

Jag tyckte om både 4-6 och 10-12. (Sen har jag inte spelat 3E hela vägen till 20, så jag har inte koll på hur end game verkligen funkade...)

4-6 var då karaktärerna först började kännas kompetenta nog för att rå på ett äventyr och göra något ordnat, genomtänkt och inte bara kasta sig in och döda goblins men fly från allt annat. De flesta monster var fortfarande riktigt skrämmande, äventyren var en utmaning.

Level 10-12 var lite annorlunda. De flesta monster gick att spöa på ett par rundor, med ett par kompetenta fighters och en riktigt stark magiker. Det gick att ta sig an betydligt större utmaningar. Det gick att spela "episkt", - "en grön drake terroriserar byn? ja, det kan vi fixa som en sidequest på väg mot det riktiga äventyret".

Upplevde inte att allt var nedslöat så mycket. Det fanns fler förmågor, men inte i närheten av 4E. Så länge den som spelade magiker hade örnkoll på sina spells, så var det grönt.

Det var mest att det *behövdes* så pass mycket magiska prylar, för att spelarna skulle fungera på den nivån. Men många av dessa prylar var ju helt passiva, de gav sina + sen var det inte mer med det.

 

[Ram]

Jag sätter nog sweet spot på lvl 5-7 tror jag. Det är innan magikern blir alltför mäktiga och spelet är skaplig balanserat.

 

[Twooshort]

I 5e så håller jag med om att lvl 4 är en optimal startlevel, eller i alla fall en optimal level att vara på efter att eventuellt introduktionsspelande är klart. Jag kan t.ex. tänka mig att låta spelarna spela några scener som hände när de var lvl 1 som satte dem på den bana i livet de är vid nu, och därefter spola fram till "och efter att ni blivit hjältar er hembygd fick ni mersmak och tackade ja till ett erbjudande om att X" och låta spelarna levla direkt till 4 inför det riktiga äventyret.

Anledningen till att jag gillar just lvl 4 är exakt det som Rymdhamster skrev, men även att det är precis innan proficiency bonusen går upp till +3, så den första dingen i det riktiga spelandet ger ordentlig effekt för alla roller vare sig de är dedikerade våldsutövare/casters (som får extra attack resp lvl 3 spells) eller multiklassade roller.