Post #61, #62 och #63 ger anekdotiskt belägg för en hypotes jag har: att människan är en utdöende player race i DnD5. Varför är det så? Vanilj är tråkigt? Håller hobbyn på att tas över furries? Har Wizards misslyckats med balansen?
Det finns två tendenser, som jag tror finns hos två olika sorters spelare.
Den ena är minmaxaren, såklart. Spelar du monk är enda valet att vara wood elf.
Den andra är esteten, som vill spela en regnbågsfärgad tiefling alla dagar i veckan.
Utöver Bolongos träffsäkra 1 och 2 så tänker jag att människa är någon slags icke-val. Om människor är norm, så är människa liksom det som ger störst framkomlighet i spelvärlden. Även om människor inte har mörkerseende eller lever länge så har de nytta av att vara människor ändå, i människodominerade världar. Den som är människa kan finna det enklare att fokusera vad man gör med sin karaktär, snarare än vad man är. Om ni vill kan ni säga att det finns en inbyggd diskriminering mot andra när människor är norm, eller att vara människa är ett privilegium. På sätt och vis, ja. Men det är å andra sidan den enda fördel man har med att vara människa (ni pratar om att Variant Human kanske är tekniskt bäst, men så tror jag bara att min-maxare resonerar).
I gamla versioner av D&D fanns det uppenbara fördelar med att vara människa.
I BECMI kan halvlingar bara bli level 8, dvärgar level 10, alver level 12, och människor 14 (BE) och 36 (BECMI).
I ADD 1e har olika icke-mänskliga raser olika begränsningar hur långt de kan stiga i olika klasser.
Jag tycker det är bra att icke-människor inte längre är sämre på detta sätt. Och det reflektarade speltekniskt att människor var norm.
Jag som inte spelat WoW tror att det finns någon slags WoW-ifiering här.
1) Världen är så blandad och normfri, att ingen liksom lyfter på ögonbrynen för någon kombination.
2) Det finns ett taktiskt sätt att se detta: Healer, Tank, Damage Dealer, och det blir överordnat att ens karaktär tar på sig en sådan taktisk roll på ett så bra sätt som möjligt.