Jag tror att du är något på spåret. En gång i tiden så var Eon och Neotech de enda rollspelen jag hade att välja på. Jag satt och pluggade Mundana-boken och skissade upp politiska nätverk och tidscheman för vad olika spelledarpersoner gjorde. Sedan försökte jag spela mina otympliga idiotkonstruktioner till äventyr och allting brakade ihop, spelarna gjorde x, jag svarade med y som uteslöte z som jag planerat att ha med alldelles efter att spelarna skulle ha gjort n. Snart blev mina förberedelser mer och mer skissartade och mer och mer improviserade. Eftersom jag hade så dålig koll på Eons värld (jag har minne som en haschtomte och är ungefär lika lat) så blev det alltid att de fick härka runt i något träsk. Jag ville ju inte säga emot Eon-böckerna, eftersom jag någonstans i bakhuvudet fortfarande hoppades att mina ideér om storslaget intrigerande vid diverse hov skulle realiseras. Dessa improviserade äventyr blev som bäst vädligt smakfattiga och oftast skittråkiga.
Som tur var tolererade mina spelare att jag fortsatte och vi skaffade istället Western. Även om även detta i grund och botten är ett dockskåpsspel så struntade jag i det. Jag kollade på lite spaghetti-western och körde helt och hållet på känsla, vita öknar, spanska ungmöer och tysta främlingar. Det blev otroligt lyckat jämfört med de tidigare Eon-försöken. När jag började använda en allmänt accepeterad spelvärldskänsla så blev äventyren intressanta och spelarna kunde köra på att försöka vara coola och hårda istället för att försöka hänga med i mina hopplöst förvirrade hovintriger.
Vi har i stort sett fortsatt på det spåret, till en början utan att tänka på det, men numera så är mina förberedelser väldigt medvetna. Jag tänker mycket mera i miljöer, känslor och vad som definierar spelvärlden än vad som faktiskt ska hända och logiken bakom det hela. Nu på senaste har vi dock börjat med en del väldigt lätt docksskåpsspelande, men inte mycket mer än att vi håller koll på var kontinenterna ligger i förhållande till varandra och skriver ner nya namn som dyker upp. Att jämföra med de saker vi spelade bara för något år sedan då vi knappt kom ihåg namnen på rollpersonerna, de definierades helt och hållet utifrån sin karaktär, utseende och beteende. Likadant var det med städer, och platser, vi gick aldrig till Röda draken, vi gick till opiumhålan, och vi smugglade aldrig in vapen i Karraschxdsfg, utan till apfascisternas stad.
Detta har lett till att det för min del har blivit alltmer mystiskt varför någon skulle vilja sätta sig ner och läsa igenom en skittråkig världsbok fylld med statisk fakta. Och sen att memorera informationen och utveckla den till något eget är ett konststycke som jag blir fantastiskt imponerad av. Ymirs babblande om sina olika ångesteskapader med femtiosidiga bakgrundshistorier till varje rollperson och hans olika magiteorier kunde lika gärna vara skriven av en utomjording. Skrämmande, främmande och imponerande, och helt utan något synligt användningsområde.
Så jag tror att du har en poäng, jag KAN inte dockskåpsspela (i.a.f. kan jag inte dockskåpsspelleda), det är inte bara som jag tycker det är tråkigt, jag skulle aldrig kunna få ur mig ett fungerande äventyr, (sem ska man så klart aldrig säga aldrig, men för tillfället är det så (och har alltid varit så)).
Om mina spelsessioner ska bli det minsta intressanta så måste jag helt enkelt strunta i vad som borde hända om man dödar kung Si-och-Så eller gör hans dotter gravid. Jag får helt enkelt köra på det som passar historietekniskt just då. Om det är dags för en kärlekshistoria så får väl prinsessan bli kär i någon spelare, om det passar med en ond häxa så får väl hon förvandlas till en och hosta slem på spelarna.
Sen att det självklart att det finns mellanlägen och blandningar av extremer, men jag kan ärligt säga att jag verkligen inte fattar grejen med dockskåp. De är ett stort mysterium för mig som jag bara inte kan greppa. Samtidigt hade jag inga problem med att fatta vad Staden var för något och poängen med det. Även om jag aldrig känt mig särskilt lockad av den spelvärlden.
Jag är medveten om, och lite smått bitter över, att detta gör att många äventyr aldrig kommer kunna spelas. Mina hovintriger har jag för länge sedan givit upp hoppet om och det är knappt att en ordinär stad funkar logisk längre, om jag inte håller spelarna sysselsatta hela tiden med diverse äventyrssysslor. Hela min spelstil blir alltmer splittrad och drömsk, snart kommer det inte vara någon skillnad på spelare och rollperson, på regler och världsbeskrivning, på spelledarperson och på spelledare, på antagonister och protagonister. Jag är på väg mot en evigt brinnande skärseld av frispel... Hjälp...
