Re: Alla älskar ankan..
Ankans ägare är nu nere i Bosnien och ser till att våra lansmän och kvinnor där nere har hela fordon att åka omkring i. Han har inte sett bilden än, och det har inte de flesta andra av spelarna heller, jag har haft ett rent helsike med att få tag på en bra scanner.
Den gode krigarankan hade ett mål här i livet, att bli rik. Istället mötte han som så många andra rollpersoner, döden. I Femte Konfluxen var det väldigt få kvar av vårt stolta gäng. Min rollperson, som inte är med på bild, halvlingen och magikern är de som orkade härda ut. Och då menar jag inte genom hela äventyrsserien, de flesta av oss hade gått genom ett par rollpersoner, själv var jag väl uppe i nummer 10+.
Det finns tyvärr inte så mycket anekdoter att berätta med den här uppsättningen eftersom de lever så kort tid men några finns ju.
Riddaren i mitten hörde hop med personen med märklig ansiktstatuering till vänster. Vad alla vi trodde var att det var en ung man, en väpnare. Det visade sig vara en ung kvinna. Jag antar att det var ända sättet för henne att bli riddare. Alla blev överraskade när hon kom ut förutom jag som hade sett bilden på "the real thing" när jag rotade genom den spelarens papper i jakt på bilder på några AD&D-figurer. Ingen klagade, och minst av alla den gubbsjuke magikern.
Mannen längst till vänster som ser ut som all världens sorg är en p-p-p...krigare. Det vill säga att alla spelare visste att han var en paladin men han uppgav sig som krigare till våra rp.
Han som lagt upp svärdet på paladinens axel hette Ard. Ards spelare hade konstanta problem med att komma på spelmötena vilket resulterade i att han alltid bar och gjorde allt skitgöra och att SL ofta fick frågan "vad gör Ard?" i striderna. Fördelen med att inte komma var att han klarade sig med sin enda rp genom nästan hela eländet. (Fiender och fällor verkar inte uppfatta hans existens.)
Daniel "Warduke" Schenström