DoD DoD87 i sin bästa dager

[Dilandau]

Relaterar starkt till rollspersonskapandet. Ibland satt vi bara och rullade fram olika SLP. Jag hade en välfylld pärm bara med random SLP, ofta baserade på något jag sett på tv eller läst. Kitty Pride med Mutant-regler, sånna saker. Det var helt klart en stor del av hobbyn för mig.

Rita världskartor var en annan sån grej. Kunde sitta en hel helg och bara rita massa olika världskartor, med detaljer för alla länder, som sen aldrig användes.

 

[Skarpskytten]

Relaterar starkt till rollspersonskapandet. Ibland satt vi bara och rullade fram olika SLP. Jag hade en välfylld pärm bara med random SLP, ofta baserade på något jag sett på tv eller läst. Kitty Pride med Mutant-regler, sånna saker. Det var helt klart en stor del av hobbyn för mig.

Rita världskartor var en annan sån grej. Kunde sitta en hel helg och bara rita massa olika världskartor, med detaljer för alla länder, som sen aldrig användes.

Jepp. Kartor har jag kvar i mina högar. Och en slags scheman över hur fantasiländerspoltirka styre ser ut.

 

[zonk]

Ja jösses, kartorna. Som nymornad DoD-SL var det liksom det allt byggde på: man gjorde en karta, och sen spankulerade RPna runt mellan platser på den. Kanske inspirerat av Sagan om Ringen?

& Givetvis gjordes nog ett dussin kartor för var och en som faktiskt användes.

 

[EvilSpook]

& Givetvis gjordes nog ett dussin kartor för var och en som faktiskt användes.

Alla våra spelledare hade sin egen värld och det fanns framförallt två viktiga kartor. En för spelarna som förmedlade den kända världen och lite fantasieggande platser och en för SL med facit (hur det egentligen såg ut), inklusive de okända delarna av världen, men framförallt master-nyckeln med alla spännande platser och namn utritade. Givetvis var det en informell tävling om vem som gjorde den snyggaste kartan och kom på de mest originella (men fortfarande funktionella) idéerna.

Det var tider!
//EvilSpook

 

[chrull]

Alla fantasyböcker hade ju en karta. Om det inte fanns en karta var det ju inte en fantasybok värd att ens ta i! Såklart ritade man 100 kartor. Använde 2.

Det är fortfarande roligt att rita världs(områdes/kontinent/nations)kartor.

Nu vill jag rita en världskarta.

 

[chrull]

Förlåt för dubbelpostning (och kanske OT), men alltså. Kartorna.

En ny version av DoD borde innehålla tips som liknar DCCs angående kampanjvärldsbyggande, ihop med lite kartritningstips. I korthet är de tipsen att man börjar med ett litet område, typ byn rollpersonerna kommer ifrån, den närmaste skogen/bergen/träsket och vägen mot närmaste större stad. Ett område som är tillräckligt för rollpersonernas första ett-två äventyr i skalan ”rädda byn från ett hot” eller ”hitta något mystiskt”. Först sen expanderar man kartan till att inkludera närmaste större stad, några byar till, den större skogen/träsket/öknen eller vad det nu kan vara. Den kartan borde räcka ytterligare några äventyr innan vi är uppe i nationsgränser. Så flödet går i stort sett Område>Region>Nation>Kontinent>Värld.

Fan vad glad jag skulle bli av att se ett svenskt nybörjarvänligt rollspel som faktiskt tog upp det här och innehöll realistiska exempel på hur kartorna kan se ut. Snygga fyrfärgskartor i all ära, men de flesta spelledare kan inte riktigt leverera kartor i kvalitén vi får i KH, Symba, mfl och ibland tror jag att sådant driver bort fler potentiella spelledare än vad man anar.

 

[Benax]

En tanke är att strunta helt i färdiga äventyr och bara improvisera. 95% av alla äventyr var helt improviserade back then. Det var till och med status att improvisera. Köpta äventyr var larvigt. Egenskrivna helt ok. Men total improvisation skattades som den högsta spelledarkonsten.

Vi bara satte oss och körde. Bokstavligen noll prepp förutom att göra rollpersoner.

Vi hade det precis tvärtom. Köpta äventyr var höjden av proffsighet och vi kunde spendera timmar på att göra rollpersoner till dem. Sedan spelade vi det tills vi klarade det och om vi hade några gamla köpeäventyr till samma spel brukade vi haka på ett par efteråt. Sedan kom det något nytt äventyr till ett nytt spel och då bytte vi raskt. När vi körde improviserat var det mer för att det inte släppts nåt nytt till spelet vi höll på med just då (eller något annat vi hade).

 

[runequester]

As mentioned, we didn't use printed adventures in my groups, but improvising on the fly was not really done either. The fact that the professionals wrote down their adventures always made me assume I should to, and simply inventing more monsters mid-game felt like cheating

It didn't help that when we began playing D&D, the people who ran that improvised...poorly and the games were always boring, so I had a stigma against improvising for a long time.

 

[Rickard]

Vi förberedde äventyr under tonårsdagarna, för det hade vi lärt oss av våra äldre rollspelande brorsor, men mest prestige var det att spelleda färdiga äventyr.

 

[Genesis]

Vi ritade nästan aldrig några kartor, gjorde väldigt många gubbar, spelade aldrig kampanjer någonsin, blandade improvisation med prepp, men i princip inga köpeäventyr. Men jag spelade typ bara DoD Expert av Doddarna.

 

[Nero]

Köpeäventyr var prestige och svårt och inget som fick slösas på att nån inte gjorde det bra, det skulle ju spoila allt. Vi ägde Jarla till Eon i klubben men ingen skulle ha mage att ge sig på att spelleda det.

 

[Ram]

Givet din signatur måste jag fråga: spelar du DoD-84?

Jag glömde svara på denna del insåg jag. Ja, DoD-84 är faktiskt det enda jag spelar nu för tiden. Men det beror i huvudsak på att jag spelat klart alla pågående kampanjer utom just vår evighetskampanj i DoD-84 och inte startat några nya eller samlats för att indie-flumma något under covid. Vi spelar som Bamses farmor städar, en gång om året vare sig det behövs eller inte.

 

[Mork]

Den enda egentligen stora skillnaden då och nu, är väl att då fanns ingen kampanjvärld uppgjord, inga kartor över världen. Det startade i det lokala någonstans i en värld som SL själv ritat och skapat – om ens det. Färdigheterna är väldigt specifika, du kan vara superbra på att hantera ett bredsvärd, men knappt kunna träffa marken med en dolk. T100, alltså procent, gäller väl också, det ändrades ju senare i Expert DoD, då infördes även kroppsdelar.
Mitt råd är att börja med Dimön, med start i byn Utkante. Ett äventyr med en stor dos mystik.

 

[abe]

Det känner jag igen. Väldigt sällan färdiga äventyr, varken skrivna eller egenförberedda utan man bara körde.

Det här med uppdrag av mystisk man på värdshus var ett koncept som vi missade helt och hade blivit för gamla för att fånga upp det när vi insåg att det var en standard. Utan i regel utsattes gruppen för något (inbjudan, överfall, bestulna, utmanade, hittade något) som de sedan reagerade på och man visste aldrig hur det skulle sluta. SL hittade på under vägen. Dungeon var oerhört sparsmakat. Och orimligt mycket tid kunde tillbringas på den lokala tavernan, som i efterhand framstår som väldigt märkligt. Vi var väl inte direkt några lysande skådespelare på mellanstadiet. Sedan det här med monster, det förekom sällan. Jag förstår faktiskt fortfarande inte poängen med monsterböcker

Ja, på gymnasiet insåg jag att folk hade otroligt skiftande ingång. Som även märks idag.

 

[clarence redd]

Vi tyckte att improvisation var urtråkigt. Skrivna äventyr skulle det vara, egna eller köpta. Eller från White Dwarf, som vi lusläste. Både deras artiklar och äventyr formade vårt spelande väldigt mycket redan från början, kanske för att vi bytte från DoD till Runequest ganska snabbt.

(Min pappa hade som lärare tillgång till kopiator och kopierade bland annat hela RQ2, som vi hålade och satte i en pärm. Mina tonår dominerades av halvdåliga svartvita xeroxkopior av kompisars rollspelsböcker).