De bar in hans livlösa kropp under stor tystnad och lade den framför hennes fötter. Den var sargad och blodig, tre avbrutna pilar stack ut ur bröstet. Hon smekte ömt hans hår och torkade bort en strimma blod som runnit ut ur hans ena mungipa. Hennes söner och döttrar stod i en tigande ring runt henne och väntade. Han ansikte så nästan fridfullt ut, som om han bara sov. Så ungt, inga ärr eller rynkor som i hennes eget ansikte. Han hade fått sin första tatuering av schamanen när han klarade sitt manbarhetsprov för bara några veckor sedan. Nu låg han här, förstörd, livlös, mördad. Minnena välde över henne. Han var hennes yngsta barn, en gåva ifrån Mahktah när hon trodde att hon hade blivit för gammal för att föda fler kullar. Storväxt och stark hade han varit redan då han skrikande drogs ur hennes sköte. Vacker då och vacker nu även om själen hade flytt hans kropp. Brådmogen och våghalsig som småsyskon lätt blir, men ändå älskad och omtyckt av alla. Tårar började rinna ner för hennes kinder. De hade bråkat om mycket men han hade ändå alltid kunnat få henne att skratta. Och nu låg han här framför henne, dräpt av några vettlösa legoknektar som objudna vandrat in på byns jaktmarker. Det hade aldrig varit meningen att han som var yngst skulle dö först. Hon tryckte hans kropp mot sig och vrålade ut sin vrede och sorg, en moders sorg över en förlorad son. Hennes söner och döttrar viskade några ord i hennes öra och höll om henne en kort stund innan de lämnade hennes och den yngre brodern ensamma. De återsamlade en bit därifrån och begav sig ljudlöst in i skogen. Ingen legoknekt skulle överleva natten.
Hur gestaltar ni tiraker? Som vettlösa tolkienorcher eller flerdimensionella och komplexa varelser?
Hur gestaltar ni tiraker? Som vettlösa tolkienorcher eller flerdimensionella och komplexa varelser?
