För mig som spelare så avskyr jag egentligen metaprat under spelet. Oavsett om det rör poäng, värden eller något helt orelaterat. Idealtillståndet är att jag bara svarar ur rollpersonens perspektiv. "Vad gör du?" kan jag svara på ur rollpersonens perspektiv. "Vad har du i STY?" kan jag inte svara på ur rollpersonens perspektiv.Olav said:Frågor:
När ni spelar inlevelsefokuserat, vad i de synliga regler är det som stör er upplevelse?
Som spelledare är jag inte så intresserad av inlevelse; jag är mer intresserad av regiarbete. Som SL är metaperspektivet en del av min uppgift, en förutsättning för att jag ska kunna följa min planering och få spelet att flyta och fungera.Olav said:Hur mycket påverkar det (till bra eller dåligt) att du som spelledare i gengäld måste ägna förhållandevis MER tid åt regler och mindre åt inlevelse?
När de synliga reglerna tvingar in mig i ett visst typ av rollspel eller liknande. Det här syns bäst i stridsscener där det i vissa rollspel är smart att ta skydd medan det i andra finns någonting annat som är smart. Helt enkelt när rollspelet förutsätter min önskade spelstil = negativt. Men inte bara strid egentligen, när reglerna säger att i en given situation finns det bara ett effektivt sätt att klara av hindret i vår väg...Olav said:Frågor:
När ni spelar inlevelsefokuserat, vad i de synliga regler är det som stör er upplevelse? Hur mycket påverkar det (till bra eller dåligt) att du som spelledare i gengäld måste ägna förhållandevis MER tid åt regler och mindre åt inlevelse?
Beror på spelgrupp, spelledare, rollspel. Jag tycker också det är spännande med regler och sånt. ^^Max Raven said:Vet att det finns lite olika skolor vad gäller spelmekaniken. En del tycker reglerna ska synas så lite så mycket, andra att speldelen gärna får vara tydligare.
Vad tycker ni?
Oh please. Öppen spelmekanik är för töntar som inte vågar ta egna beslut utan måste ha en plastbit som säger det åt dem?Krille said:Jag föredrar öppen spelmekanik. Dold spelmekanik är för fegisar som inte vågar stå för sina tärningsslag.
Den fria viljan är en illusion. Man blir inte riktigt fri förrän man avsäger sig samhällets ok och ersätter egot med en tärning.DeBracy said:Oh please. Öppen spelmekanik är för töntar som inte vågar ta egna beslut utan måste ha en plastbit som säger det åt dem?Krille said:Jag föredrar öppen spelmekanik. Dold spelmekanik är för fegisar som inte vågar stå för sina tärningsslag.
Att ta egna beslut är väl cool, men sitt inte och säg till mig att utfall bestäms slumpmässigt om de i själva verket inte gör det! Jag uppskattar inte att bli lurad och eventuella idéer om att "jag lurar dem för deras eget bästa" tror jag mår bra av att bli synade i kanten en aningDeBracy said:Oh please. Öppen spelmekanik är för töntar som inte vågar ta egna beslut utan måste ha en plastbit som säger det åt dem?Krille said:Jag föredrar öppen spelmekanik. Dold spelmekanik är för fegisar som inte vågar stå för sina tärningsslag.
För mig är själva handlingen att lyfta tärningen, rulla den och avläsa den något som är problematiskt. Inte superduperproblematiskt, men det är definitivt något som inverkar negativt på min inlevelse. Samma sak med avläsning av siffra på rollformuläret.Olav said:Jag tänker att det som främst stör inlevelsen är om det blir "tjafs" - och då menar jag inte bråk utan att alla runt bordet ska engagera sig i att räkna fram vilken modifikation och hur mycket blir det plus sexton och finns sleeping condition i DMG eller PHB. Så det jag var ute efter var om du/ni också upplever själva tärningsslaget som inlevelsestörande, eller om det till och med kan finnas en regelnivå som kan vara inlevelsehöjande?
Deltagande != inlevelse. När jag säger "inlevelsefokuserat" menar jag inte inlevelse i spelet, utan inlevelse i rollpersonen. Ett tag kallade jag det "djupimmersionism", den där känslan av att jag == min rollperson. Att jag inte tänker på rollpersonen i tredje person, utan i första.Olav said:Jag vill minnas att Ryan Macklin har pratat sig varm för "taktil design", alltså att man genom att manipulera pluppar och tärningar och rita på sitt formulär kan känna sig MER delaktig eftersom det aktiverar fler sinnen. Sen vet jag inte hur mycket jag är beredd att tro på honom, men det lät som att det skulle kunna finnas något där.
Jag tycker att det verkar som en cool inställning, men som funkar bättre (kanske rentav är nödvändig) i den sortens rollpersonsfokuserade rollspel AW innebär. Jag ser också en subtil men för mig ganska viktig skillnad mellan AW's "vara ett fan av sin rollperson, spela rollpersonen ärligt" och mitt "vara sin rollperson". Att spela rollpersonen ärligt skulle jag kunna göra med öppna regler, likaledes vara involverad och deltagande i spelvärlden och formandet av historien. Däremot just för den där speciella inlevelsen i rollpersonen fungerar det sämre.Olav said:I den andra frågan tänkte jag mer på AW. Där sköter spelarna det mesta som har med reglerna att göra medan spelledaren grottar ned sig i världen, vilket (tycks det mig) innebär att Baker menar att det är viktigt att spelledaren får möjlighet att leva sig in. Lite som att inlevelsen strålar ut från SL.
Det är därför man gör helt klart innan spel att SL kommer att göra som hen vill, ibland anvcända tärningar och ibland skita i resultatet, ibland använda digital slumpfaktor och ibland skita i det resultatet också, och oavsett vilket kommer upplevelsen inte att kunna skiljas från friform egentligen =)Elmrig said:Jag uppskattar inte att bli lurad
Det coolaste jag upplevt är nog rollspelö under strömavbrott mitt i vintern. Kolmörkt, så man såg inget, kunde inte distraheras av något. Ingen regelmekanik, bara friform.Olav said:Förra hösten pratade jag och en kompis ganska mycket om Mindfulness-baserat spelande, och han var övertygad om att man skulle kunna förhöja känslan av närvaro och inlevelse genom att medvetandegöra sin fysiska kropp samtidigt som fantasin levde på ett annat håll. Eftersom han är galen blev det inget av saken.