Nekromanti Domedagens färg är röd...

[Basenanji]

Om själva forumet
Åh, vad jag älskar rollspel.nu! det här är ju fantastiskt bra- att man kan lägga upp info om kampanjen på det här sättet. Jag inser ju förstås att datorvana personer lätt har kunnat göra det länge (...de e ju bara å slänga upp en sörver åsså, fast me Linux dårå, åsså kan man lägga upp en dynamisk hyperlinksautomatiserare som matriserar infon i ett gammajoniskt rutnät- skitlätt, gjort på en pisskvart...!)

Äh- det fantastiska med att sköta allt det där här på rollspel.nu är ju att platsen i sig är magisk. Här finns ju alla annan info man snabbt och enkelt vill komma åt. Plus att andra kan kommentera enkelt, men utan att man behöver vara orolig för mongos- de är inte här ändå.

Om vår kampanj
Det viktigaste för mig nu när jag spelar rollspel är att få umgås med mina polare. Jag fick vara DM. Fungerar utmärkt, alla är kreativa och har humor så vi funkar bra ihop. Vi saknar dock några spelare och jag skulle gärna se att min brorsas gäng hakade på. Jag ska lobba för det i framtiden. Isåfall blir vi sex spelare. Ultimat, enligt min mening.

Vi pratade lite om vad vi skulle spela och kom fram till att "Red hand of Doom" (Wotc) stod högst på önskelistan.

"Red hand of Doom" tycker jag är ett bra äventyr- allt för många publicerade äventyr till D&D handlar mer eller mindre enbart om att slåss, samla skatter, slåss ännu mer osv
I det här äventyret är utmaningarna väldigt bra balanserade. Ibland ska man kunna såss, ibland ska man kunna snacka sig förbi vakten, ibland ska man kunna diplomatiskt övertyga npc's för att skaffa sig allierade mm mm.

Dessutom får alla ens handlingar konsekvenser, vilket innebär att man måste tänka till innan man gör något.
Ibland kan dessa konsekvenser vara svåra att förstå på förhand, vilket skärper dramatiken ytterligare.
Man kan göra någon miss i början, men ju längre spelet fortgår, desto viktigare blir det att man fattar rätt beslut.

Hoppas att det blir en långkörare!

/Basse

 

[Basenanji]

Rollpersonerna

Vi har än så länge tre spelare.
Jag drar upp lite allmän info, så kan var och en av spelarna själva kommentera hur deras rollpersoner beter sig, ser ut mm.

Först ut är:

Varis Feliacus, human fighter 2/cleric 3
Han har tidigare varit krigare som tröttnat på det enfaldiga våldet och bestämt sig för att tjäna Pelor (en sorts solgud). Irriteras lätt av misslyckade krigare som ber om hjälp och vård men Varis har kommit att acceptera sitt kall.

Alwin Feliacus, human rogue 5
Han har slagit sig samman med halvorcen Muurgh och det otänkbara paret har visat sig fungera rätt bra ihop. Han är äventyrslysten och modig, på gränsen till dumdristighet.

Muurgh, half-orc fighter 5
Fåordig men en handlingens man när det hettar till.
Slog sig samman med Alwin Feliacus efter en våldsam konflikt med orcer. Efter den striden har Muurgh hängt ihop med bröderna Feliacus och än så länge visat en hängiven lojalitet.

 

[Basenanji]

Första spelmötet

Muurgh och bröderna Feliacus har i ett tidigare äventyr, i belöning, fått en karta till ett gammalt övergivet slott. Det sägs att en skatt, ännu oupptäckt, ska finnas där. Slottet är numera i ruiner och somliga menar att spöken från förgångna tider hemsöker ruinen.

Hursomhelst, den modiga gruppen har färdats genom den varma och hyggligt alldagliga Elsirdalen och ska precis slå nattkvarter i den lilla staden Drellin's Ferry då man överraskas av en trupp hobgoblins. En vild strid utbryter, men äventyrarna visar sig vara överlägsna. Dock så flyr två av goblinerna.

Väl framme i Drellin's Ferry träffar man en grupp milissoldater.
Gruppen får redogöra för händelserna på vägen till staden.
Soldaterna kan berätta att flera liknande attentat har ägt rum längs Gryningsvägen och att avlägsna gårdar har plundrats och bränts av grupper med gobliner.

Varis tar kontakt med det lilla kapellet i Drellin's Ferry och lär känna Broder Derny som hjälper honom med vårdande uppgifter.

Man tar in på Gammelbro värdshus som drivs av en klan halvlängdsmän. Snart därefter kommer Norro Wiston, borgmästare in på värdshuset och ber att få tala med äventyrarna. Han är djupt imponerad av den modiga trions bravader och ber dem att hjälpa honom. Han misstänker att attentaten och plundringarna utförs av en grupp som håller till i Häxaskogen, norr om Drellin's Ferry. Kan månne äventyrarna se efter om de kan stoppa dessa illdåd?
Trion tackar ja till uppdraget och lovas riddjur. Därefter går man och lägger sig. Nästa dag ska man lämna Drellin's Ferry och närma sig svaret på gåtan- vem ligger bakom alla dessa attacker?

/Basnenanji

 

[Basenanji]

Sagan om domedagen

Här kommer en kampanjberättelse som är mer av prosaslag. Det är helt enkelt min egna beskrivning av spelmötena, fast på ett mer utstuderat sätt.

En ond nekromantiker, Brohult Grymme, har kommit över ett skelett, dvs resterna av en spelledarperson: Broder Derny. Det är Broder Derny som sedan berättar vad som händer i kampanjen.

Stort nöje!

/Basenanji

 

[Basenanji]

Del 1: Hjältarna kommer till Drälle By

Den slemme nekromantikern hastar snabbt fram till det eländiga skelettet.
"HAHAHAHA! Berätta nu- mer, mer, mer! Jag vill höra mer om ditt ointressanta liv! Berätta till exempel om...om Drälle by!"
Det stackars skelettet ser ut att värja sig mot den maniske trollgubben, men får endast fram ett svagt stönande.
"...Hnngg...hnnggo...jaaahh..."
"Ja, vad försöker du säga, ditt ben-beläte?" undrar trollkarlen samtidigt som han lägger huvudet på sned, låtsat inställsam.
"...Jaaaaa..hhh...har...jureeeedan..." försöker skelettet slingrande men avbryts tvärt av den hetsige nekromantikern.
"Jaha! Så du vill inte?!"
"J...ohhmmen..jag har ju reeehdan..."
"'Redan berättat?' menar du? Jaså, det är upp till dig nu? Skelettet ser ut att bliga försiktigt mot trollgubben i förhoppning om att få slippa berätta.
"Har du inte förstått något alls, din meningslösa hög med ben? Jag är NEKROMANTIKER! Jag är OND! Jag bor inte i ett torn och klär mig i svart för skojs skull, jag GILLAR ATT PLÅGA SÅDANA SOM DU!" skriker trollgubben mot vandödingen.
"...hnng..."
"Just det! Sådana som jag tycker att det är kul att se sådana som dig vrida sig i plågor! Så 'hnnga:a' hur mycket du vill, det hjälpa icke! Berätta ska du!" Nu ler trollgubben nöjt, men eftersom skelettet inte skrider till handling, börjar nekromantikern med en suck läsa trollformeln 'Tala med Döda' och sakta tvingas skelettet att hest väsa fram ord. Ord som är delar av en berättelse.

---

Det hela skedde sommaren 679, det år som inledde den tid som kom att kallas, 'Drakarnas och hjältarnas tid'. Vår lilla by hade plågats sedan två månader tillbaka av plötsliga attacker av grismänniskor. Att i Häxskogarna möta vidunderliga varelser och monster kunde jag förstå, men det var mycket sällsynt med planerade attacker mot människorna!
Jag hade ofta kallats till avlägsna gårdar för att försöka hela och läka de som drabbats av dessa plötsliga attacker.
Soranna, vår gardeskapten, beklagade sig tidigt och menade att detta var ovanligt och något vi borde åtgärda, medan Norro, vår stads talesman, sade sig vilja vänta. "Att låta det sippra ut att Gryningsvägen är under attack, kan skada affärerna. Iormel skulle bli tokig om vi lät detta bli offentligt..."
Soranna och Iormel hade sällan kommit bra överens och ibland så här efteråt, tror jag att Soranna försökte varna oss andra för Iormels planer.
Hursomhelst fick attackerna och brännandet pågå och det blev en tid av oro.

När så slutligen Norro beslöt att försöka stoppa attackerna visade det sig vara på tok försent. Flera mindre grupper med milissoldater (tja det vill säga vanliga bonddrängar), sändes ut till Häxskogarna. Resultaten av dessa räder var nedslående, våra män kom sällan tillbaka från sina uppdrag och om de gjorde det var det för att bli begravda i vigd jord.
När slutligen Norro till sist insåg allvaret i attackerna, var det endast tack vare Iormel, som själv börjat frukta att Gryningsvägen hotades. Om ingen handel skulle kunna ske med hjälp av vägen, skulle till och med Iormels affärer kunna gå om intet.

Pelors strålar sken dock mot oss, då det en junikväll dök upp tre hjältar, av lika förbryllande utseende som de var händiga karlar. En av dem, som kom att spela en mycket viktig roll skulle det visa sig, var Muurgh Son-Till-En-Orkerhövding. Han sa inte mycket, men då han gjorde det fick han mycket sagt.
Vi var många som senare kunde skratta åt hur Reidan Bryggarson skrämdes till lydnad av Muurghs dånande stämma. Muurgh tröttnade nämnligen på det han har kallat 'onödiga hälsningsfraser som bara slösar tid' och tvingade en chockad Reidan att snabbt ge vägbeskrivningar till närmsta värdshus. Strax därå bad Reidan att få sluta som vakt och hans bruna ändalykt övertygade Soranna om det riktiga i denna vädjan.

Med Muurgh kom en snabb och vig yngling vid namn Alwin Feliacus och hans bror Varis. Bröderna Feliacus intresserade mig storligen, ty de var varandra mycket olika. Varis var präst som jag och vi fick snabbt mycket god kontakt. Han tjänade Pelor och jag beslöt senare att visa honom Beddins Brunn och den fantastiska orkidéväxten.
Hans bror dock, var i mina ögon, mest en våghalsig lycksökare som verkade kunna se mellan fingrarna på mer allvarliga ärenden såsom lag, moral och etik. Nåväl, hur det nu än förhöll sig med den saken så verkade ett samarbete kunna utvecklas, ty Norro lyckades övertala de tre hjältarna att hjälp vår stackars trakt mot grismänniskorna.

Sällskapet trakterades efter samtalet med Norro väldeliga på Gammelbron och fick av byn generöst låna riddjur. De sa sig vara redo att undersöka de mystiskla händelserna i vår trakt redan dagen därpå och för detta var vi väldigt tacksamma.

---

"Jaha. Så då visste inte de fåniga hjältarna vad som egentligen försiggick i Häxskogarna?" sa trollkarlen
"Nheeej, de ville eghentligen bara hämta en skatt som leeegat gömd i Vraathsläktens slott..."svarade skelettet men förblev sedan stumt, ty besvärjelsens verkan var tidsbegränsad.

"Äsch, ditt sketna ben-arsel!" muttrade trollkarlen och med en sista suck lämnade han de plågade kvarlevorna av Broder Derny och gick sig att göra en kopp kaffe, allt medan han smidde nya, onda planer.

 

[Andy]

Alwin Feliacus

Alwin Feliacus är en human Rogue lvl 5

Alwin lämnad hemmet i tidiga ålder för att gå ut på sjön. Han jobbade sina första år som skeppspojke och lärde sig grunderna i sjömannaskap. Han befodrades till skeppare och jobbade som det fram till 20 års ålder. Då fick hans sjömannaliv ett abrubt slut. Han initierade ett myteri som inte gick så bra. Han tvingades fly och han svor att aldrig mer gå till sjöss.

I den vevan så ändrade han sitt efternamn för att inte föra skam över sin familj. Han tog bort "u:et" i slutet av sitt efternamn och blev Alwin Feliacs.

På land blev han tvingad att leva underjord och slog sig in på en bana som tjuv, fifflare, smugglare och skurk. Han etablerade sig som en tjuvkung i den lilla flodstaden Eirakum. Men han skulle åter sätta sina fötter på en båt och där föll hans ed om att inte vara sjöman.

Han blev kapten för ett litet piratskepp och lämnade sin hemstad. Men denna gång blev tiden på sjön kort. Han hade lagt till under fredlig flagg vid den stora hamnstaden Kaire. Under hans tid i hamnen så attackerades staden av orcs. Alla i staden slöt upp för att försvara staden och det var under denna strid som han lärde känna Muurgh, halvorcen.

Han blev en hjälte i det två dagar långa försvaret och blev tackad av stadens borgmästare, lord Garno. Men hans skepp och besättning hade skadats svårt och det blev det definitiva slutet för Alwins piratliv.

Han slog sig samman med Muurgh och tillsammans vandrade de den långa vägen tillbaka till Alwins hemtrakter. Han kom hem för att få reda på att hans familj dödats i Jättarnas krig men att hans äldre bror skulle finnas vid fronten.

De två vänner vandrade genom det krigshärjade landet och nådde så småning om fronten där Pelors paladiner kämpade mot jättarna. I ett tält där sårade samlades träffade Alwin sin bror, Varis.

Varis var inte svår att övertala och de tre lämnade kriget bakom sig och begav sig av norr över. De hamnade i många strider och bataljer och när de så en dag plockade åt sig krigsbyte så hittade de en karta.

Den kartan skulle leda dem in i äventyret Red Hand of Doom.

 

[Basenanji]

Spelvärlden

Min idé- vi får väl se om spelarna gillar den, är att vi INTE spelar i vare sig Forgotten realms, Greyhawk eller någon annan publicerad plats. Det roligaste vore om spelarna under tiden som vi spelade gjorde länderna och världen runtomkring själva kampanjens geografiska område.

På så sätt blir de delaktiga i världsskapandet men också i vad som skulle kunna hända "runt hörnet".

Det enda jag gör anspråk på är just Elsir-dalen! Där utspelar sig själva kampanjen och den är såpass viktig att jag inte tolererar ändringar. Under den här rubriken kommer jag fortlöpande (hoppas jag) ge fler beskrivningar av Elsirdalen.

/Basse

 

[Basenanji]

Elsirdalen

(Jag hoppas att jag nångång kan bifoga en snygg karta över dalen- om den inte finns på Wizards förresten...)

Elsirdalen är c.a 250 miles bred och 70 miles från de norra delarna till de södra (vill man relatera till de sifrorna kan man komma ihåg att man orkar vandra ca 20 miles/dag).

Dalen avgränsas i norr av Jättens Sköldar (bergsmassiv), Häxaskogen och Marthskogen. Förutom Marthskogen är de andra områdena oländiga och bebos egentligen enbart av monster och oknytt.

I öster gränsar De Gyllene Slätterna mot dalen. Slättlandet tar upp ett stort område innan man närmar sig mer bebodda trakter.

I söder vakar Lindormstopparna mot angränsande fiender och där bor också flera dvärgaklaner.
I sydöst börjar en oländig vildmark, kallad Törnemarkerna, och Törnemarkernas norraste delar når ända upp till Elsirdalen. Vildmarken är torr och ogästvänlig.

I väst kantas dalen av ett stort bergsmassiv som går under namnet Drakeldsbergen. Det är känt för sina stora grupper av goblinoider och är ökänt bland de handelskaravaner som gör en väst-östlig resa. Gryningsvägen sträcker sig nämligen genom dessa ociviliserade trakter, byggd av dvärgar för länge sedan.

Norr om Häxaskogen ligger en stor sjö, Rhestinsjön. Den övergår i träsk och sumpmark i öster och där återfinns också ruinerna efter staden Rhest. Rhestinsjön får sitt tillflöde från bergsmassiven i närheten, men också från Rhestfloden som rinner från väst/sydväst till Elsirdalen, för att via Drälle By vika av norrut och sedan få sitt utflöde i Rhestinsjön.

Bortom Drakeldsbergen börjar Västadjup, en stor skog som ligger intill mer civiliserade trakter. Det sägs att alver bor eller åtminstone har bott där.

Dalens största stad hetter Dennovar och ligger längst i öst, därefter kommer Brindol i storleksordning. Övriga städer heter Dauth, Elsirborg (Elsircross i modulen), Järnnäve By (samlingspunkt för de dvärgaklaner som lever i Lindormstopparna), Kulle Borg, Marthby, Nimon Gap, Prosser, Röklippa, Talar, Terrelton och Häxaflod.

Gryningsvägen, en väldränerad stenlagd väg som enkelt kan rymma två vagnar i bredd, löper i väst-östlig riktning genom hela dalen. Tack vare den har dalen lyckats etablera sig som en viktig handelsled.

/Basse

 

[Andy]

Menlös kommentar

Kan inte Nimon Gap heta Nimons klyfta istället?

 

[Basenanji]

Jo! Tack! (NT)

NT = No Text (Ingen text)

 

[Basenanji]

Andra spelmötet: Ostbrickor och ruiner

Hjältarna är:
Alwin Feliacus human rogue 5, Varis Feliacs human Fighter2/Cleric 3, Muurgh half-orc fighter 5 och numera: Dalivir elven ranger 5.

Jag vill passa på att hälsa Gunnar välkommen till vårat spelgäng! Mycket kul med en ny bekantskap samtidigt som den fjärde karaktären innebär att vi kan spela som det är tänkt. Alltså behöver inte jag anpassa EL´s efter en numerärt sett svargare grupp med PC´s.

---

Varis spelare hade tagit med sig det mycket lämpliga rollspelstillbehöret Ost- och rökta korvar-bricka något som sannerligen satte lite guldkant på vårat möte! Muurghs spelare bjöd därtill frikostigt på rött vin. Jag njöt i fulla drag! Jag ska aldrig mer nöja mig med cola och chips...
---

Hjältarna går dag 2 snabbt upp och lämnar Gammelbro Värdshus. Man gör inga speciella förberedelser i Drälle by (jag ska försöka vara konsekvent med de svenska namn jag döper om modulens engelska dito till), utan lämnar strax byn för en färd in i Häxaskogen. Hjältarna mindes vad kapten Sorannah Anitah hade tipsat dem om: "...om ni ska ta er någonstans i skogarna, sök upp stigfinnaren Jorr!" och bestämde sig för att pröva hennes tips.

På vägen dit väcker ett troll deras uppmärksamhet och utan att fundera vidare på det utbryter en strid med trollet. Ingen blir svårt sårad men trollet visar sig ha häpnandsväckande regenererande förmågor, och det är först när Varis, Pelor-prästen, går fram och gör en Death Knell som trollet viker hädan för gott. Trollet har innan rp stötte på det, fångat en människa, vars packning innehåller en del föremål. Bland annat en läderrrustning som ser ut att vara mystiskt svärtad! Dessvärre har ingen i sällskapet möjlighet att identifiera magiska föremål, uatn detta får göras i Drälle By av magikern där.

Färden går vidare genom den täta skogen och när eftermiddagen är på väg att bli kväll når man via en slingrig liten stig det ruckel som stigfinnaren Jorr bebor. Efter korta och sammanbitna hälsningsfraser, presenteras sedan jägaren Dalivir. Alwin försöker testa alvens humör med några kanske inte så trevliga frågor om prostituerade alver i en dekadent hamnstad, men alven låter sig inte bli provocerad utan betraktar Alwin kallt på det lite torra och överlägsna sätt som just alver är perfekta på. Efter att ha diskuterat goblioidernas plötsliga räder över Elsirdalen, lägger sig ett dämpat lugn över gruppen. Jorr misstänker att goblinerna har sitt högkvarter i den gamla Vredesläktens ruin, och rekommenderar hjältarna att söka sig ditåt. Själv kan han inte medverka, utan hänvisar till Dalivir som osjälviskt accepterar sitt uppdrag, att guida sällskapet genom den svårforcerade Häxaskogen.

Man bryter upp tidigt dag tre och rör sig upp mot Vredesläktens ruiner. man når den i kvällningen och när man är en bit ifrån, passar sällskapet på att organisera sig inför ett kommande besök på borgen. Man lämnar riddjur och packning i skogen ca en km väster om borgruinerna och låter alwin och Dalivir smyga sig närmare för att spana. De två skugglika figurerna rör sig smidigt genom det täta lövverket och kan slutligen skymta hur varelser verkar bebo ruinen. I ett torn lyser det dessutom mystiskt grönt- kan det vara det beryktade spöket?
Dalivir misstänker att det finns en underjordisk gång till borgruinen så han och Alwin väljer bort alternativet att smyga sig in för att se vad som kan finnas bortom ruinernas murar.

Då upptäcker de ett fallfärdigt ruckel, inte långt från ingängen till borgruinen. "Täck mig, jag ska se efter vad det är för något" viskar Dalivir på sin vackert klingande alviska dialekt, för att sedan mjukt smyga bort i dunklet mot rucklet. Han kan, trots att han inser att rucklet är i stånd att falla ihop när som helst, inte låta bli att stiga in i rucklet för att ta sig en titt. Då! KRRRRRAAAAASSSSCCCH! Hela rucklet ger vika och Dalivir klarar sig undan med en hårsmån...
Alwin tittar långt efter Dalivir "Den där alvuslingen har sannerligen snabba reflexer!" tänker Alwin motvilligt imponerad av jägarens smidighet.

Dock så väcker detta oljud upp alla inne i borgruinerna och Alwin och Dalivirskyndar snabbt in i skogen för att gömma sig undan borgens invånare. Sällskapet samlas alldeles i skogsbrynet så att de fortfarande kan ha uppsikt mot borgen. Djupa rytanden från borgen vaslöjar dock att borgens invånare håller sig med en alldels speciell sorts riddjur, Worgs! Dessa lyckas också lukta sig till rp och en vild strid bryter ut mellan gobliner på ulvar och hjältarna. man klarar striden utan större problem och mycket tack vare Muurghs intelligenta användande av sk rökstickor vilket gav striden en helt ny strategisk svårighet. Efter denna smyger man sig upp mot borgen, och snart kan man se inte fler än ca fem-sex varelser inne i borgen. Muurgh som inte förnekar sin orchiska natur, vrålar "Anfaaaall!" och rusar in i borgen. Muurghs följeslagare följde strax efter och en vild strid utbröt i den barrackliknande salen. Där finns sex stycken hobgoblins och en minotaur som kämpar med mordiska blickar och salen fylls snart av larmet från strid. Striden går ibland mycket dåligt för hjältarna och både Dalivir och Muurgh såras svårt. Medvetslösa ligger de på golvet, men genom Varis prästerliga förmågor och Alwins helande drycker klarar de sig. Snart dyker också en mantikora upp och skjuter spikliknande projektiler in i salen. Mantikoran är dock för stor för att kunna tränga sig in i salen och nöjer sig med att stå på borggården och använda sina spikattacker mot hjältarna.

Efter en stund dyker ytterligare en motståndare upp, en bugbear som av sina underlydande kallas Koth. Han kastar ljungande ljusblixtar och Dalivir såras svårt igen. Ska sällskapt möta sitt öde redan nu? Tursamt lyckas man nedgöra de sista av goblinerna och Dalivir lyckas precis stabilisera sig innan det är försent, varpå Alwin lyckas ge honom ytterligare en av sina helande drycker. Koth har också sårats svårt och när han inser att han är ensam mot hjältarna- men att de också är möjliga att nedgöra- lämnar han stridens hetta med hjälp av en magisk dryck. Han svävar ut genom salen till sin väntande mantikora och spottar ve och förbannelse över hjältarna. "Ni möter snart er domedag! Den röda handen kommer krossa er!" skriker han hest innan han försvinner ut i mörkret till monstret.

---

Här var vi tvungna att bryta. Den första känslan hos spelarna var att de hade lyckats. Jag blev sjöälv förvånad över hur bra de lyckades, trots att planeringen i det här fallet var minst sagt rudimentär. "Story award!" tyckte jag, medan några spelare yrkade på xp för Koth. Varav det blev en skitjobbig tråd på D&D-forumet. En sak är säker- detta är bara början...

 

[Andy]

Bra redogörelse

Det var en bra redogörelse.

Jag vill ha två synpunker dock:

Varifrån har du fått att min karaktär Alwin inte tycker om Dalivir?

Den andra, det var Alwin som dräpte minotauren också! Jääh!

 

[Andy]

Re: Alwin Feliacus (spoiler)

Och så har då Alwin dött. Han föll vid Skullegorge av Koths hand men innan dess så hade en drake "värmt" upp honom.

Dags för nästa karaktär?