Traditionellt rollspel med de vanligaste ingredienserna. Ni vet hur det är. Kampanjen närmar sig sitt slut, och en hel drös rollfigurer har gått åt under resans gång. De som fortfarande inte är döda ligger ett par nivåer över de andra i gruppen och det komponeras redan dikter till deras ära. Så börjar då slutstriden. Alla relativt nya rollpersoner försvinner bort i periferin och kvar står den eller de mäktigaste hjälten/hjältarna mot den övermäktiga fienden. Efter obligatorisk utväxling av välkomponerade förolämpningar och försök till bruk av list når man oundvikligen fram till det ögonblick då allt ska avgöras. Alla tar beslut vad de ska göra, färdighetsslag slås, och hjälten eller hjältarna fumlar. Grovt. Totalt antiklimax. Alla andra i gruppen är antingen för klena för att hjälpa till eller utslagna helt och hållet. Efter de mängder av problem som rollpersonerna orsakat the big boss har han dem nu precis där han vill ha dem. Det finns ingen anledning för honom att hålla dem levande. Han lyfter sitt vapen, alternativt uttalar besvärjelsen för att ge den avgörande nådastöten och...
Har ni hamnat i en sådan här situation någon gång? Alla kort har spelats ut, det finns ingenstans att gömma sig. Ödets lotteri har givit rollpersonerna utdelning i form av en nitlott vardera. En variant av ovanstående är om hjälten eller hjältarna ger sina liv för att besegra fienden, men det spelar ingen som helst roll. Han vinner ändå. Vilka är era mest dråpliga slut på en stor kampanj? Hur ofta har ni i en sådan situation anpassat händelserna så att rollpersonerna på något sätt tagit sig ur situationen? Hur viktigt är det egentligen med ett lyckligt slut på sagan, som belöning för oräkneliga timmar av spelande där rollpersonerna gång på gång överkommit alla hinder och övervunnit alla odds, förutom då det är som allra viktigast?
Har ni hamnat i en sådan här situation någon gång? Alla kort har spelats ut, det finns ingenstans att gömma sig. Ödets lotteri har givit rollpersonerna utdelning i form av en nitlott vardera. En variant av ovanstående är om hjälten eller hjältarna ger sina liv för att besegra fienden, men det spelar ingen som helst roll. Han vinner ändå. Vilka är era mest dråpliga slut på en stor kampanj? Hur ofta har ni i en sådan situation anpassat händelserna så att rollpersonerna på något sätt tagit sig ur situationen? Hur viktigt är det egentligen med ett lyckligt slut på sagan, som belöning för oräkneliga timmar av spelande där rollpersonerna gång på gång överkommit alla hinder och övervunnit alla odds, förutom då det är som allra viktigast?