Nekromanti Dråpliga vändningar

[Muggas]

Traditionellt rollspel med de vanligaste ingredienserna. Ni vet hur det är. Kampanjen närmar sig sitt slut, och en hel drös rollfigurer har gått åt under resans gång. De som fortfarande inte är döda ligger ett par nivåer över de andra i gruppen och det komponeras redan dikter till deras ära. Så börjar då slutstriden. Alla relativt nya rollpersoner försvinner bort i periferin och kvar står den eller de mäktigaste hjälten/hjältarna mot den övermäktiga fienden. Efter obligatorisk utväxling av välkomponerade förolämpningar och försök till bruk av list når man oundvikligen fram till det ögonblick då allt ska avgöras. Alla tar beslut vad de ska göra, färdighetsslag slås, och hjälten eller hjältarna fumlar. Grovt. Totalt antiklimax. Alla andra i gruppen är antingen för klena för att hjälpa till eller utslagna helt och hållet. Efter de mängder av problem som rollpersonerna orsakat the big boss har han dem nu precis där han vill ha dem. Det finns ingen anledning för honom att hålla dem levande. Han lyfter sitt vapen, alternativt uttalar besvärjelsen för att ge den avgörande nådastöten och...

Har ni hamnat i en sådan här situation någon gång? Alla kort har spelats ut, det finns ingenstans att gömma sig. Ödets lotteri har givit rollpersonerna utdelning i form av en nitlott vardera. En variant av ovanstående är om hjälten eller hjältarna ger sina liv för att besegra fienden, men det spelar ingen som helst roll. Han vinner ändå. Vilka är era mest dråpliga slut på en stor kampanj? Hur ofta har ni i en sådan situation anpassat händelserna så att rollpersonerna på något sätt tagit sig ur situationen? Hur viktigt är det egentligen med ett lyckligt slut på sagan, som belöning för oräkneliga timmar av spelande där rollpersonerna gång på gång överkommit alla hinder och övervunnit alla odds, förutom då det är som allra viktigast?

 

[Robert Jonsson]

Personligen...

...tycker jag inte alls det är viktigt med ett lyckligt slut. Bätttre ett hemskt slut än att fuska med tärningarna. Livet är hårt, bit ihop, sluta gnäll och ta ödet som den hjälte du är. Typ.

Vi kan ta slutet på den långa kampanj som jag spellede för äventyrskampanjen Snösaga till Drakar och Demoner (ni som inte spelat det eller ka spela det - sluta läs nu!).




I alla fall, under tiden hade en av RP blivit nära försluten till den onda antagonisten, vilket de andra RP inte lade märke till alls. Så kom gruppen närmare målet och mötte Blodughadda där gick i strid mot honom. en av RP slogs medvetlös och illa skadad, men man nedgjorde sin fiende i alla fall. Den medvetslösa personen lämnades åt sidan där uppe (vilket var slutet för den RP).

De tog sig ned till antagonisten och den utvalde ljusets son fick valet att välja mellan att ha evig kärlek med sin älskade och döma världen till undergång - eller rädda världen och inte få någon kärlek. Vips så var kärleken vald och han borta. Kvar var då två Karaktärer - den stora krigaren och magikern som var försvuren åt antagonisten. Krigaren var på väg att anfalla antagonisten, men då kliver den andra RP fram, använder en formel/bön (minns inte riktigt där) som tvingar krigaren slå på Skräcktabellen. Resultatet blir att han flyr så långt bort från skräckkällan som möjligt.

Sagt och gjort... Det var så det slutade - inga hjältar som stoppade antagonisten och världen fick smaka på det onda. Det kan sägas vara ett antiklimax, men mina spelare gillade det slutet (eller ja, alla förutom krigaren då förstås. Han vart rätt purken...).

Så summa av kardemumma - jag tar hellre ett olyckligt slut, än att man alltid manipulerar tärningsslag och så för att allt skall lyckas. Om man inte kan misslyckas finns det ingen glädje i att klara av allt. Tycker jag då alltså.

 

[DODswe4]

Tja jobbigt är det ju, men jag tycker inte man ska fiffla med tärningarna så mycket. Även om det är ganska ovanligt att alla hjältar min spelgrupp har med fummlar på samma gång. Det har nog bara hänt en gång 4personer fumlar samtidigt, jag kan ju säga att konsekvensen var att gruppen trillade av tornet... alla övelvede fallet ner i vattnet men uppdraget sket sig ju.

 

[Svarte Faraonen]

I en sådan situation skulle jag kunna tänka mig det hela som början på något snarare än slutet. Skurken ger rollpersonerna en valmöjlighet... tjäna honom eller dö. Plötsligt har man en trevlig antihjältehistoria på gång, alternativt riktiga hjältar som ger sitt liv hellre än att bli skurkens verktyg. Givetvis kan detta inte alltid funka, det beror ju på vad som tidigare har skett under spelet och vad spelarna har för inställning. Dock kan det säkert bli en intressant historia av detta.

 

[morkbollen_UBBT]

Jag måste säga att jag har en stor ovana att fiffa med tärningarna så när jag satte mig för att planera ut den femte konfluxen så bestämde jag mig att här ska inget fuffens ske!

Så självklart behövdes det att spelarna var ganska kompetenta(för jag gillar verkligen när spelarna lever genom mina kampanjer). Så det var bara att ge dom mycket poäng och poängtera att dom kommer behöva allt och att jag inte kommer vara schysst ifall nån glömt att plocka upp simma eller är dvärg och blir ner jagad av svart nissar för hans ben är för korta.

Allt fungerade riktigt bra, jag kanske skriver den storyn lite senare. Men tillbaka till allt. Dom slogs mot ödet och jag blev väldigt överraskad om hur mycket roligare och intressantare det blev av att låta alla tärningsslag vara även om hur farliga dom skulle vara.

Alla gjorde väldigt balanserade och coola karaktärer, trots dom grova summorna av BP och EP dom fick(tror det var runt 180 Bp och över 600 Ep). Sen så blev dom lite försiktigare(jag måste säga bara lite) och alla fick verkligen upp känslan. Hmm, dråpligt slut, tja lite kanske, men alla stortrevs trots att bara en överlevde och trakorien...ehh ska inte tala om det

Så var inte rädd, så länge alla är införstådda med att saker kan gå fel kommer dom inte bli allt för sura(allt för sura).