Den här är en utav mina favoriter.
Det är inte ovanligt att jag är en helt annan person (än mig själv) i drömmarna, och ibland är jag t.o.m. kvinna. Det kan tyckas märkligt, men i drömmarna känns det alltid helt naturligt, oavsett vem eller vad jag är. Detta är en sådan dröm, som dessutom hade en oväntad action-ton. Jag har återigen omsatt drömmen till prosa - det är något jag gärna gör när drömmen är tillräckligt inspirerande.
130823:
Micke körde den mörkblå Saaben medan jag satt i passagerarsätet och förberedde mig mentalt. Det är märkligt hur långt nöden kan driva en. Där satt jag - egentligen en ganska vanlig kvinna - men av naturen försedd med speciella förmågor, och därför fruktad, förföljd - och nu slutligen driven till extrema handlingar. Mickes sinnesstämning var överraskande lugn och hans tankar fokuserade. Där fanns inte de kaotiska bilder och ljud som vanligen uppstår i en spänd situation.
Mörkret föll. Gatljusen var tända. Vi åkte över en bro och sedan svängde vi av mot bostadsområdet där Zaban senast hade bott. Husen var stora och höga - mörka kolosser mot skymningshimlen, med många små lysande fönster. Vi passerade in mellan hyreshusen och Micke parkerade vid gaveln till ett av dem. En grupp ungdomar av blandad etnisk bakgrund gick förbi - glada, stojiga - kanske på väg till en fest någonstans? Några barn lekte på innergården. Plötsligt kände jag mig väldigt apart klädd. Jag bar svarta jobbarbyxor och en mörkblå ribbstickad ylletröja, och håret var uppsatt i en hästsvans. Som en snut-wannabe. Jag hade till och med kängor - det var bara väktarmössan som fattades. Innan vi klev ur bilen såg jag till att pistolen jag fått av Micke var säkrad. Jag stoppade ned den i byxlinningen och drog tröjan utanpå för att dölja handtaget, samtidigt som jag hoppades att den inte skulle behöva användas.
Det verkade vara tomt i trapphuset. Vi kontrollerade så ingen var i hissen, och gick sedan så tyst och snabbt som möjligt uppför trapporna. Zabans lägenhet låg på femte våningen, och vi hittade snart dörren. Det fanns tre att välja bland - två hade fel namn och den sista var omärkt. Vi passerade dem och gömde oss i trappan till nästa våning för att konferera.
“Vi kan inte bara ringa på” sände jag till Micke.
“Nej” tänkte han, “och dörren tar vi oss inte igenom”.
Han gick bort till fönstret som vette mot baksidan av huset. Där ute i skymningsljuset fanns bara en vildvuxen gräsmatta som börjat gulna, ett stängsel och en brant slänt ned mot en större bilväg. Bortom den senare fanns skogen. Parallellt med vägen gick även en gång- och cykelväg, och vi kunde se ett övergångsställe med trafikljus. Micke öppnade fönstret och tittade ut.
“Det här är vår bästa chans” tänkte han.
Jag tog ett djupt andetag och stålsatte mig.
Micke tog sig sakta fram längs den bakre fasaden och jag följde efter. Vi gick på en kant som inte var bredare än fem eller sex centimeter, och vi höll oss i en lika bred kant ovanför våra huvuden. Jag försökte låta bli att titta ned, men kände att jag snart skulle börja hyperventilera. Vi kom dock fram till det första fönstret, och Micke stannade upp.
“Fan. Rutan är svartmålad på insidan.”
Knappt hade han hunnit tänka klart, innan någon där inne började öppna fönstret. Jag släppte taget med en av mina händer och började famla efter pistolen. Svindeln sög tag i mig och adrenalinet fick varje fiber i min kropp att pirra. Vi var ju fem våningar upp! En strimma av starkt ljus föll ut från fönsterspringan som öppnade sig.
“Ni har blivit ledda till fel ställe” sade en mansröst, “Zaban är inte här”.
“Vem fan är du då” frågade Micke. Jag tänkte genast att hans ton var onödigt aggressiv med tanke på vår utsatta position. Precis som jag höll han i sig med endast en hand. I den andra höll han sin pistol.
Mannen tvekade ett ögonblick innan han svarade,
“Vi är SÄPO. Obeväpnade.”
Micke och jag utbytte jagade tankar. Efter ett kort ögonblick fortsatte SÄPO-rösten:
“Jag öppnar fönstret. Ta det lugnt - vi vill inte ha problem.”
Några minuter senare satt vi i bilen igen, och våra tankar var långt mer kaotiska än när vi kom. SÄPO-killarna hade varit schyssta nog att släppa in oss genom fönstret och sedan låta oss gå. De ställde inga frågor, men de visste nog allt redan. Efter att vi lämnat huset hade jag en obestämd känsla av överhängande fara, men kunde inte sätta fingret på den. När Micke körde ut från bostadsområdet blev den dock snabbt starkare.
“Stanna bilen” kraxade jag fram. Det var de första ord jag faktiskt hade yttrat med mina stämband på hela dagen.
“Va” sade Micke förvånat.
“Stanna” upprepade jag, samtidigt som jag öppnade dörren.
Micke bromsade, men jag klev ändå ur i farten. Jag föll omkull, men var snabbt på benen igen och såg mig om. Det fanns inga andra bilar i närheten. Långt bort såg jag några fotgängare. Micke öppnade förardörren.
“Lämna den” sände jag till honom, “den är inte säker”.
Jag korsade vägen, tog mig nedför diket och vidare in mot skogen. Micke hoppade ur bilen och följde efter.
“Vad är det” tänkte han förvirrat.
“Kanske en bomb”, sände jag, “...vet inte säkert.”
Vi sprang en bit mot skogsbrynet, varpå vi stannade upp och såg tillbaka. Bilen stod i friläge, på tomgång, och rullade nästan omärkligt framåt. Ingenting hade hänt ännu, men en tydlig känsla sade mig att inte dröja kvar. Långt borta hördes ljudet av skrikande bildäck. Jag visste inte om detta hade med oss att göra, men jag vände mig om och sprang vidare in i skogen.
---
