Nekromanti Dr Who Tropes
- Thread starter Sodivra
- Start date
Ymir
Liten kantbaron
Bisarra tidsfenomen (favoriten är miniepisoden där TARDIS manifesterar sig inuti TARDIS).
Utomjordingar/robotar som är så lökigt designade att de löper varvet runt och blir awesome.
Löjliga gadgets typ mekaniska möss, sonic screwdrivers, Time Lord-krubbor, makeshift-antenner gjorda av kvastskaft, tidsfluktuationsmätare byggda av plastskräp och kastruller.
Doktorn som beter sig som att han nyss rymt från ett mentalsjukhus (och pratar med bäbisar och hästar).
Tysktalande Daleks.
Dr Whos storhet ligger i att den aldrig någonsin är bajsnödigt förtuffad utan tar sig själv på en perfekt blandning av allvar och skämt, lite som en lagom urspårad Vampire the Masquerade-kampanj.
Jag hade även önskat att Doktorn någon gång i den nya serien fick en companion som inte var från vår tid, jag tycker inte companions funktion som Audience Surrogate är alls viktig, och hade hellre sett en massa drama och skämt baserade på att tex en person från 1800-talet får åka runt i TARDIS och se vår tid och framtiden.
Det finns ingenting som är som Dr Who, det är en tv-serie med sin alldeles egna röst och sin alldeles unika stämning som rör sig över spektrum nästan inga andra berättelser lyckas med. (Also, det är lätt det mest awesome som nånsin finansierats med en Public Service-modell). Även om mina egna berättelser allt som oftast är alldeles för mörka för Dr Who hade jag sett det som nån slags ultimat ära och kreativ utmaning att någon gång få skriva en Dr Who-episod.
Edit: Det bör också nämnas att Dr Who plockar extremt bra poäng as normkritik goes; även deras historiska episoder är fulla av svarta människor, det finns gott om kvinnliga skurkar och antagonister och protagonister i alla åldrar, färger och former, och gott om karaktärer som är homo eller bi utan att det är en big deal.
Utomjordingar/robotar som är så lökigt designade att de löper varvet runt och blir awesome.
Löjliga gadgets typ mekaniska möss, sonic screwdrivers, Time Lord-krubbor, makeshift-antenner gjorda av kvastskaft, tidsfluktuationsmätare byggda av plastskräp och kastruller.
Doktorn som beter sig som att han nyss rymt från ett mentalsjukhus (och pratar med bäbisar och hästar).
Tysktalande Daleks.
Dr Whos storhet ligger i att den aldrig någonsin är bajsnödigt förtuffad utan tar sig själv på en perfekt blandning av allvar och skämt, lite som en lagom urspårad Vampire the Masquerade-kampanj.
Jag hade även önskat att Doktorn någon gång i den nya serien fick en companion som inte var från vår tid, jag tycker inte companions funktion som Audience Surrogate är alls viktig, och hade hellre sett en massa drama och skämt baserade på att tex en person från 1800-talet får åka runt i TARDIS och se vår tid och framtiden.
Därför blir jag så besviken varje gång han är på väg att få en festlig companion från dåtiden, tex Mademe de Pompadour i second series och 1800-tals-Clara från julavsnittet nu senast, då dessa companions nästan alltid har redshirt målat över hela kroppen för att man vet att showrunnersarna tänker att Doktorns companion alltid måste vara från nutiden. Nutids-Clara är kul och så, men 1800-tals-Clara vore helt enkelt mer awesome.
Det finns ingenting som är som Dr Who, det är en tv-serie med sin alldeles egna röst och sin alldeles unika stämning som rör sig över spektrum nästan inga andra berättelser lyckas med. (Also, det är lätt det mest awesome som nånsin finansierats med en Public Service-modell). Även om mina egna berättelser allt som oftast är alldeles för mörka för Dr Who hade jag sett det som nån slags ultimat ära och kreativ utmaning att någon gång få skriva en Dr Who-episod.
Edit: Det bör också nämnas att Dr Who plockar extremt bra poäng as normkritik goes; även deras historiska episoder är fulla av svarta människor, det finns gott om kvinnliga skurkar och antagonister och protagonister i alla åldrar, färger och former, och gott om karaktärer som är homo eller bi utan att det är en big deal.
Ond bråd död
Swashbuckler
Vad som är typiskt för Dr Who, eller som jag gillar med DW?
Jag gillar tidsresor och tidsmeck iaf. Det vill jag se mer av. Konceptet att ha en hjälte som kan uppleva äventyr när som helst i tid och rum är ju det som är absolut mest briljant med serien.
Jag gillar tidsresor och tidsmeck iaf. Det vill jag se mer av. Konceptet att ha en hjälte som kan uppleva äventyr när som helst i tid och rum är ju det som är absolut mest briljant med serien.
Ond bråd död
Swashbuckler
<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/lzmnPs64K74"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/lzmnPs64K74" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>
Krille
Super Moderator
En companion som används som halv exposition. "Men doktorn, vad är det här?" - "Gruun är en oändligt gammal ras, och oändligt vis, tills Tidskriget förändrade dem för all tid." - "Men hur?" - "Jag förklarar mer sen."
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Jag tänker att det här är en huvudsaklig anledning till att de oftast är från modern tid. Om man hade någon som kom från en mycket tidigare tidsålder skulle förklaringarna av småtekniska saker förvisso kunna bli underhållande, men också ganska utdragna när man inte längre kan förutsätta att den man förklarar för förstår vad en dator är.
Ymir
Liten kantbaron
äh, sånt hade ju dåtids-kompanjonen lärt sig inom ett par avsnitt, det är bara Lazy Writing om man tycker det är ett problem. Idealiskt sett ser man ju fort till att dåtidskompanjonen snappar upp sånt man vill att hen ska fatta, men helt missar sånt man vill kunna bygga komiska eller dramatiska scener på, och denna balans borde inte vara minsta problem att hantera givet hur sjukt bra manusförfattare Dr Who har.
Ymir
Liten kantbaron
Kultur/tidskrockarna som varit med i Dr Who hittils har ju varit mycket mer roliga och tankeväckande än pinsamma, så jag håller inte med öht.
Ond bråd död
Swashbuckler
Jag tycker det är ett problem även för moderna kompanjoner. "It's larger in the inside"-snacket och att de måste vara förundrade över allt från början. Å andra sidan vill man ju inte att det blir som avsnittet med barnen som följde med Clara och bara var oimponerade av allting.
Men stenåldersmänniskor som frågar om hur en brödrost fungerar är direkt pinsamt. Vet inte om jag sett så mycket sånt dock.
Men stenåldersmänniskor som frågar om hur en brödrost fungerar är direkt pinsamt. Vet inte om jag sett så mycket sånt dock.
Ymir
Liten kantbaron
Jag tycker om det, det kittlar min sense of wonder och hjälper mig att relatera till karaktärerna och fantastiken. I synnerhet ääälskade jag när
Clara fick ångest av att inse vidden av alltihop när doktorn och hon åkte till jordens början och slut på fem minuter. Andra kompanjoner har bara varit förundrade och sedan blivit blasé, Claras sätt att relatera till det kändes nytt, tankeväckande och trovärdigt; det där hade varit min reaktion också.
Man måste ju inte hantera det så heller. Jag tyckte det var asball när
Ymir
Liten kantbaron
Jag upptäckte att mitt antagande att de utesluter dåtids-kompanjoner av nån slags audience surrogate-anledningar kanske inte alls stämmer, då Neil Gaiman sagt i en intervju att
Så kanske blir det som jag önskar ändå, en vacker dag?
1800-tals Clara egentligen var tänkt att vara doktorns nya heltids-companion. De ändrade det av plottmässiga skäl, för att Moffat fick en ny idé på ett mysterium.
Så kanske blir det som jag önskar ändå, en vacker dag?