Äventyret tar sin början i en sömnig fiskeby i nordöstra delen av Nordlandet, som i sig är ett isolerat land i en stor värld, men med en mycket gammal och anrik historia. Det är eftermiddag, en fin och klar höstdag, och de båda fosterbröderna Helge och Halvdan är ute för att samla in fåren för kvällen när de får syn på ett skepp i horisonten (eller säger man vid horisonten?). Efter en stund ser de att det är ett stort drakhövdat långskepp som färdas snabbt med vinden rakt in mot dem och stranden nedanför. Efter att ha meddelat sin far, smeden och tillika krigsveteranen Halle, blir de beordrade av honom att först leda de gamla, barnen och en del av kvinnorna (d.v.s. de som inte kan slåss) till säkerhet i en grotta i skogen inte långt ifrån byn. Och sedan skynda till Forimshall för att be Jarl Sigvald om hjälp.
-Vi stod tillsammans i sköldborgen i slaget vid Morunsborg, och han lär inte ha glömt sin gamla frände, säger Halle. (Bakgrunden är det frihetskrig som utkämpats ca tjugo år tidigare, då Nordlandet bröt sig loss från det större Nordan Rike, se regelboken).
I skogen träffar de på Heldan (den tredje rollpersonen), en erimit, helare och örtmästare som håller till i vildmarken norr om byn, och ibland besöker den för att utbyta sina tjänster mot mat och andra förnödenheter. Han varnar dem för att ett gäng fredlösa sedan en tid tagit grottan i besittning, och rollpersonerna får på så sätt en varning om att inte gå fram helt oförsiktigt. Efter en kort strid, där alla blir sårade utom örtmästaren, lyckas fosterbröderna tillsammans med Heldan att dräpa de fredlösa, och begraver dem i en grop i närheten av grottan. Sedan vilar de och får sina sår omhändertagna. Det har nu blivit natt.
Här slutar den första akten, och även vårt första spelmöte.
Andra akten:
Nästa dag beger de sig av i gryningen, mot Forimshall, på var sin häst som de fått med sig från byn (Östanvy). De passerar Tvedögraheden, en stor myr som breder ut sig norr om landsvägen, på sin väg västerut mot byn Bakke, som ligger mindre en en halv dags ritt från Forimshall. (De får slå ett lätt slag för att hitta fram till landsvägen, vliket de lyckas med).
Väl framme i Bakke märker de att byn har blivit invaderad av ett rövarband som kallar sig Ulvarna, och som kräver dryga tullar av alla som vill fortsätta resa norr eller västerut, vidare upp i högländerna bortom Haukadalen (som är namnet på den dal där älven Haukan flyter fram, och i vars östra ände byn Bakke är belägen). Exakt vilka dessa män äro, framgår inte. Men att de är härdade krigare och verkar tämligen välorganiserade och dessutom manstarka nog för att stoppa en framryckning från eventuella befriare (som Jarl Sigvald), framgår ganska snart för våra hjältar, när de väl ridit in i byn och suttit av sina hästar.
Efter att ha förfriskat sig med varmt öl på världshuset Stormkråkan och frågat efter nyheter får de reda på att de måste söka tillstånd hos Ulvarna för att passera vidare upp till Forimshall (eller egentligen så rider de ner till bron först och blir stoppade vid vägspärren där, men detta förtäljer inte historien). Det utgör en mycket bitter försening i våra huvudpersoners brådskande uppdrag, men de finner sig i situationen och lyckas genom mutor snabba på processen så att de åtminstone ska kunna fortsätta samma kväll.
Denna plan går dock i stöpet när de i väntan på tillståndet, startar ett slagsmål med ett gäng berusade ulvar inne på värdshuset. Till rollpersonernas försvar skall sägas att dessa nedriga typer bryskt försökte lägga hand på en Hornflödets gudinna, d.v.s. på en av de kvinnorna som häller upp öl till männen.
När Halvdan ser detta rusar han på den buse, som tafsar mest, och kastar sig över honom. De kämpa, och Halvdan blir kastad omkull på golvet. Han lyckas dock ta sig upp igen, och leverera en välriktad spark i skrevet på den skelögde besten. Nu sprider sig slagsmålet, och både Helge och Heldan utdelar slag. Helge knäcker näsbenet på en ovanligt ful ulvsoldat och Heldan eggar bönderna att resa sig mot sina förtryckare. Stolar flyger och sejdlar spricker mot skallar med ett käckt ljud som får själve Balder att fröjdas. Rollpersonerna nedkämpar sina motståndare och lämnar sedan kaoset i världhuset just i rättan tid innan ulvsoldaterna strömmar in för att pacificera byborna.
Väl utanför beger de sig snabbt in i skuggorna i en intilliggande gränd för att undkomma förföljare (det är nu kväll och mörkt) De hinner inte långt, innan de hör en kvinnoröst som säger:
-Här! Psst! In här, fort! säger kvinnan och manar dem att komma in å gömma sig i ett hus; ett erbjudande de nappar på utan vidare. Deras hjälpare visar sig vara en fager mö vid namn Ylva, som på uppdrag av Jarl Sigvald blivit sänd till byn för att spionera på ulvarna för jarlens räkning.
Här slutar andra akten och vårt andra spelmöte.
Tredje akten.
Rollpersonerna gömmer sig över natten medan de försöker komma på en plan för hur de nu ska kunna undkomma ulvarna och fullfölja sitt uppdrag. Utanför hör de hur soldater letar och vid ett tillfälle går Ylva ut en stund, (för att kontakta Björn, se nedan). När hon skyndsamt men tyst kommer tillbaka säger hon:
-De söker igenom husen. Kom! Följ med mig, ni måste gömma er! Hon för in rollpersonerna till ett litet intilliggande förrådsrum, där hon lyfter på en säck och lyfter en lucka i trägolvet. Ner där, fort! Och inte ett ljud! säger hon och stänger igen luckan.
Knappt hinner detta ske förrän det bankar på dörren och tre ulvsoldater stormar in med vapen i högsta hugg. De söker igenom det lilla huset men hittar inte rollpersonerna (som inte fumlar på sitt smyga-slag, vilket jag tyckte var tillräckligt för att sitta still tysta utan att fisa eller hosta eller något sånt). Ylva öppnar luckan igen när soldaterna gått.
Hon berättar att hon kanske kan övertala en köpman vid namn Björn att smuggla ut en av dem, mot att de andra två stannar och hjälper henne med företaget att neutralisera vakterna vid bron och få bort vägspärren, som blockerar vägen och hindrar jarlens män från att ta sig över bron. Tillsammans kommer de upp med en plan som innehåller både droger, smygande och våld. Denna planen går dock senare helt i stöpet när Heldan inte kan hålla sig från att sticka sitt spjut i magen på en pissande vakt.
Men innan det sker så lyckas i alla fall Halvdan smuggla sig själv över bron över älven Haukan, i botten på en kärra lastad med spannmål, och får sedan hjälpa handelsmannen Björn och hans män att putta de tungt lastade vagnarna den sista biten upp till den dimhöljda borgen Forimshall. Väl däruppe framför han sitt meddelande till Jarl Sigvald, samt ger honom ett skriftligt meddelande från Ylva, med vidare instruktioner (vi snackar runor här, kanske till och med lönnrunor?) för hur de ska kunna ta sig över bron utan alltför stor manspillan.
Denna plan går sedan helt åt helvete på grund av att Heldan inte orkar vänta på att hans egen-tillagade sömnmedel (bestående av röd flugsvamp som stoppats i en tunna svagdricka som levereras till vaktmanskapet vid bron av ett par munkar. Hur detta går till mer i detalj får ni hålla till godo med tills jag lägger upp det på scenariobanken) ska börja verka, utan bestämmer sig för att istället försöka dräpa en högst icke-sovande vakt, vilket leder till larm och rop och att fler vakter vaknar och rusar till striden. Detta blev sedan till en skröna som det skrockades åt i mången hall från Bakke till Forimshall och bortom; om "Heldan den Hetlevrade" örtmästaren och hans vänner. Faktum är att en skald till och med gjorde vers av det och det blev en populär dryckessång som än idag kan höras spelas i de nordvästra delarna av landet, vid gillen och världshusbord.
Men tack vare rollpersonernas tapperhet, stridsduglighet samt en hel del tur lyckas de ändå nedkämpa vaktstyrkan vid brofästet och få bort vägspärren, så att jarlen och hans män kan passera. Helge håller på att dö i striden vid bron, men då hans fosterbroder Halvdan hör ropen och stridslarmet sporrar han hästen fram över bron (Halvdan har ju varit uppe i Forimshall och hämtat hjälp, om ni minns. Gruppen har alltså delat på sig) och får på så sätt med sig resten av följet bakom honom. Halvdan avlossar en helt missriktad pil mot en av vakterna, sitter sedan av sin häst, får ett spjut i bröstet, och ska just spetsas av ett till spjut när jarlen och hans mannar hinner upp honom och dräper den sista brovakten.
De övriga två vakterna flyr hals över huvud när de ser hur 35 beridna krigare från Forimshall galopperar fram över bron utan något som nu kan stoppa deras framfart (eftersom Halvdan heroiskt lyckats "öppna" vägspärren/få bort bommen). Helge väcks till liv igen efter att ha knackat på Valhalls portar, de sitter upp på sina hästar och rider iväg, runt byn. Nu rider de genom natten, genom dimmorna och sitter inte av förrän helt kort då gryningen kommer.
Jarlen varnar rollpersonerna för vad som kanske väntar dem, sedan rider de vidare och finner sin hemby nedbränd och alla män dräpta och de flesta av kvinnorna. De hittar dock Ivar den halte, fortfarande vid liv och han berättar att Helga (den kvinna som Halvdan är kär i och har ett begynnande förhållande med) och en del av de andra kvinnorna tagits som slavar och förts ombord på drakskeppet. Rollpersonerna bygger ett stort bål åt sin far Halle, och där, på stranden i den nordöstra änden av Nordlandet, slutar äventyret. På samma plats som det började.
Epilog:
Heldan känner att hans kall är att stanna i byn och hjälpa de överlevande "civila" (de som stannade kvar i grottan), och att hans öde är starkt sammanknutet med detta. Vad de båda fosterbröderna, Halvdan och Helge, beslutar sig för, återstår att se. Men klart är att en stark eld av hämndlystnad nu brinner i de tvenne brödernas hjärtan, och att de icke längre är de oskuldsfulla pojkar, som bara några dagar tidigare vallade fåren i godan ro på de vindpinade hedarna norr om Östanvy.
