Re: Drakväktare
Urgh...jag ids egentligen inte skriva nåt men jag vet att jag borde. Det hade nog kunnat vara mycket fruktbart att försöka diskutera dramaturgiska grepp och drakväktarfenomenets natur som så, men förlåt, jag bara förmår inte skriva en dylik mastodont just nu. Jag ska försöka få ihop något litet dock, och med lite flyt skenar det väl iväg med mig...men det blir inte mer än rena beskrivningar av hur jag gestaltat relationen mellan drakar och deras drakväktare, typ. Jag hoppas det ändå är intressant för någon.
Det verkar finnas två sorters drakväktare i mitt Mundana. Deras generella krafter är väl rätt mycket desamma, men förhållandet till draken skiljer sig. Under drakkultens tid i det gamla Colonan var drakväktandet ett rituellt band mellan en drake och en människa, omgärdat av div. specifika ceremonier, mystiska föremål etc. En drakväktare från den tiden har ett tätare band till sin drake, och är möööjligtvis därför mäktigare somehow, men jag vet inte hur - av fallet Moróga att döma är det kanske möjligt att de har mer inflytande över sin drake, somehow, att de tilldelas mer av dess kraft. Coloniska drakar hade alltid en enda drakväktare, varken mer eller mindre.
Drakarna i den uråldriga Alliansen har upp till tre drakväktare, och tycks inte kunna ersätta en död. Ändå tycks Verduhrakh ha haft fyra drakväktare, totalt sett; hur han uppnådde detta har inte framgått. (En möjlighet är att alla egentligen kan ha fyra drakväktare, men väljer att inte utnyttja möjligheten eller redan har gjort det men förlorat minst en var. Det hade passat väl ihop med att de mystiska kategorierna (se nedan) är just fyra, å andra sidan är det bara tre drakar per kategori...
eller?). Drakalliansens väktare var (och är) indelade i särskilda kategorier med mystisk och praktisk signifikans, baserade på div. egenskaper hos både deras drake och de själva. På grund av den eleganta mystiska symmetrin i dessa kategorier var det otillrådigt att ha något annat än just tre drakväktare (kanske räckte drakarnas energi inte till fler), och av lumian var det bara Khakra och Omeyocantli som bröt mot detta - Khakra av okänd anledning, Omeyocantli för att han var för paranoid för att ha drakväktare efter det som hände i Colonan. Mortuach brydde sig inte lika mycket, de som varit med i Alliansen har aldrig riktigt respekterat dess regler fullt ut. Eftersom Alliansens drakar har tre drakväktare tycks de inte kunna ge lika mycket av sin energi till var och en, så de tenderar att välja till drakväktare personer som redan var awesome från början, medan drakarna i det gamla Colonan mycket väl kunde fatta tycke för nån simpel bondgrabb och genom sin kraft och undervisning relativt fort upphöja honom till awesomeness.
Drakar utanför Alliansen och/eller drakkulten i Colonan har vid tillfällen också skaffat sig drakväktare, men ceremonierna och de metafysiska koncepten kring detta har knappt utforskats i mina kampanjer. Ingen drake som aldrig varit med i Alliansen har någonsin visat sig ha mer än en väktare, dock. (Hittils).
De kända drakväktarna och deras allegiance är i mitt Mundana som följer:
’Drakalliansen’:
Livsändarna:
Taethavris:
Ishan, De forna skuggornas kämpe
Kumbanigash den Svarte, Kahars häxkonung
Kyros av Kronodycle
Khakra:
Inalea (Iriadne Obidarhon thal Astran)
Gim-Naud:
Amara
Ytilaq (död)
Nalangi
Ödesvävarna:
Verduhrakh:
Denéath sìol Leath
Deretwynn (död)
Eithene Visa’an vhic Retalion
Första Snön
Jandlinatjari:
Raunländska (död)
Vercci (död)
Denelian
Accendrim:
Ashak im-Taragai
Koshei Krigarmagikern
Bendar av Mesawi
Världsvandrarna:
Omeyocantli:
-
Lithvin:
Månört
Sierskan i Nordens Torn
?
Vermithrax:
Ike’havan
?
?
’Avhopp’:
Skuggdansarna:
Abraxes:
<div class="ubbcode-block"><div class="ubbcode-header">Klicka för att visa.. <input type="button" class="form-button" value="Visa mig!" onclick="toggle_spoiler(this, 'Hjälp, mina ögon!', 'Visa mig!')" /></div><div class="ubbcode-body"><div style="display: none;">Zavian (Jargus)
</div>
K’tenwe
?
Rekhem:
-
Syantecaran:
Aveura
Övriga:
Gohlbrandh:
Akephos/Moróga
Crayates:
Marner Bringdaga
Vixharziva:
Ylkhrakh
Nim-Karakk, Tshuhalameth
Kraden Nanórgona
</div></div>
Jag orkar inte prata om alla, fråga om nåt speciellt namn lockar typ, utan jag tar de jag för stunden tror är intressantast.
Akephos var en drakväktare i det forna Colonan som somehow lyckades skaffa sig inflytande över sin drake. Inalea tror att han var densamme som Moróga, och att han på något sätt perverterade sitt band med
Gohlbrandh för att ta makten över drakens vilja. I vilket fall föll han på eget grepp, sedan rollis-Thizara tagit sig in i Gohlbrandhs psyke och bröt Morógas band, varpå draken slukade honom och flög norrut mot ett än så länge okänt öde. Gohlbrandh tycks ha varit fylld av en uppdämd vrede som bara väntade på att få utlopp, uppbyggd under sekler av oförmåga att inte lyda Morógas order, men när befrielsen kom var hans hämnd omedelbar, inte utdragen eller sadistisk som man kanske kunnat förvänta sig av en mortuach. Det enda tillgängliga bevisat för Akephos-Moróga-sambandet vore att Moróga onekligen bar en drakväktarstav, men var den staven tog vägen efter kriget i Drunok tycks ingen riktigt veta.
Moróga var isåfall inte den ende i historien som lyckats utnyttja drakväktarbandet för att kontrollera en drake -
Nanórgona gjorde det
två gånger om, men han var också kanske den främste mänsklige magiker som levat. De vandöda resterna av styggelserna han skapade verkar fortfarande kräla runt i Erons hemsökta ruiner.
Verduhrakh tycks vara en av få drakar som tenderar att göra folk till drakväktare utan deras medgivande. Det mest notoriska fallet är
Eithene, som också är den drakväktare som figurerat mest i mina kampanjer efter
Denelian, som var en rollperson. Eithene är en underskön thismälva begåvad med osedvanlig viljestyrka och osedvanliga fajjtingskills, som Verduhrakh tycks ha fått upp ögonen för då hon var ranger i Sunari. Han tog alvisk gestalt under en längre tid och byggde upp ett långt och kärleksfullt förhållande med henne, för att tillslut ta henne till Consaber där de gifte sig. Först när de kommit fram avslöjade han sin sanna natur, och då hade han pretty much Eithene i sin hand redan - hon var tämligen maktlös som kvinna i sitt nya land, speciellt som hon lagligt var gift med honom. Det har inte framgått om han faktiskt tvingade henne att bli hans drakväktare eller om hon frivilligt accepterade, dock (jag tippar på det sista, men under svår press).
Eithene-Verduhrakh-relationen är komplex och baserad på en skum kompott av kärlek, bitterhet, övertygelse och förakt. Eithene har aldrig förlåtit Verduhrakh för hans svek mot henne, men samtidigt verkar hon helt övertygad om att han på det stora hela arbetar för världens och alversläktets bästa, trots att hon är snar att snacka om hur illvillig, slemmig och korrupt han är. Eithene hatar på ett sätt sitt drakväktarkall för all smärta och ensamhet hon upplevt, men samtidigt har hon ingen aning om vad hon annars skulle gjort med sitt liv, och känner att det är hennes skyldighet som godawesome (hon har 27 i en stridskonst liksom...) att försöka rädda världen från Mörkret. Därför, och för att hon aldrig helt kunnat lägga bakom sig kärleken hon en gång kände, kommer hon vara lojal till Verduhrakh och övertygad om det rätta i sitt val till tidernas ände, och bortom.
Verduhrakh å sin sida är lika snar att belöna Eithenes lojalitet som att utnyttja den. På ytan verkar det som att hon bara är ett verktyg för honom, fri att utnyttjas på de mest vidriga sätt för det Högre Syftet, men ändå kommer han alltid hela hennes skador och försöka mildra hennes smärta, ge henne gåvor och komplimanger, as far as he's able, being inhuman and all, och på något sätt alltid ta henne i försvar, alltid gripa in och hjälpa henne ur knipor i slutändan (fast den kan ligga många psykiska och fysiska skador bort). Han hyser nämnligen nån slags mer eller mindre osund fixering vid henne - det verkar inte vara det man normalt skulle kalla kärlek, utan mer nån form av rent intellektuell uppskattning för hennes skönhet och styrka, grundad i närheten de hade en gång. Ändå känner han av allt att döma
svartsjuka - hon är
hans, ingen annans, och hans irritation på männen hon älskat och älskar är så irrationell att han själv skäms över den.
Taethavris drakväktares lojalitet till honom är, som kontrast, helt okonstlad. Hans äldsta drakväktare är
Ishan, spöket av en krigare som var Taethavris förkämpe i en überavlägsen forntid där Taethavris vördades som en gud av Ishans folk. När Taethavris tvangs gå i dvala av skador svor hans förkämpar att vaka över hans viloplats, och efter deras död klamrade sig många av dem kvar på platsen som vandöda andar. Ishan blev med tiden den främsta av dem, och upphöjd till drakväktare efter att Taethavris vaknat.
Ishans speciella natur som en okroppslig vandöd, men ändå drakväktare, tycks ha gett honom helt unika krafter. Han är den enda varelse som någonsin i mitt Mundana har uppvisat någon som helst förmåga att färdas i tiden, och han är på många sätt bland de mäktigaste drakväktarna - fysiskt ostoppbar, en fruktansvärd kämpe. Däremot är han inte överdrivet bra på att ta egna initiativ; hans obändiga lojalitet och hans oändligt långa liv har gett honom ett snävt perspektiv på tillvaron, han förstår sig egentligen bara på drakarnas planer och tidlösa, kosmiska lagar, allt annat är mest bleka, diffusa minnen. Somliga saker kan dock locka fram värdefulla fragment av känslor ur hans inre - han känner genuin vänskap till Kumbanigash, också han en uråldrig vandöd, och till rollis-Thizara, som likt Ishan har ett intimt band till andeplanet och en djupt rotad övertygelse om rätt och fel. Ishans relation till Taethavris är relativt okomplex i jämförelse; Ishan vill ha order att lyda, plain and simple, men hans forntida krigarheder har ibland varit en välkommen påminnelse för både Kumbanigash och Taethavris om att det faktiskt är meningen att de ska vara
goda.
Kumbanigash, aka 'Kubbe', har jag skrivit megamycket om på forumet redan,
här tex. För det här inläggets syften torde det räcka med något kort om hans relation till Taethavris, som karaktäriseras av drakens relativa passivitet. Kanske just eftersom han har en så sinnessjukt kompetent väktare som Kumbanigash, kan Taethavris välja att hålla sig undan i en mer tillbakadragen roll; faktum är att han nästan aldrig synts i bild i kampanjen. Taethavris litar fullt och fast på Kumbanigash att efter eget huvud tjäna deras gemensamma syften, och har därför alltid lämnat Kumbanigash i fred att göra som han finner bäst, ända sedan de först ingick sitt förbund, för bådas nytta, i Radh-Kamra long ago. Detta förtroende har visat sig både bra och dåligt genom åren; Kumbanigash är pretty much drakväktarnas Optimus Prime, och det är liksom essentiellt att han inte behöver springa och fråga Pappa Drake om råd så fort det krisar, men samtidigt hade Kumbanigash kanske aldrig fallit så långt ned i mörkret som han gjorde om Taethavris varit mer aktiv i att vägleda honom. Å andra sidan lärde sig Kumbanigash fruktansvärt många viktiga läxor av sin långa tid som Dark Lord, och
om bandet till Taethavris varit tätare - tänk om Kubbe lyckats göra en Moróga då? Om Kumbanigash hade förfogat över en drakslav samtidigt som han förfogade över Kahars arméer hade världen nog varit mindre trevlig att vistas i idag.
Och så har vi
Inalea, min favorit
Eller okej, Kubbe är bäst egentligen, men det är bara för att han är liksom
Inalea är
Khakras enda drakväktare. Det har inte framgått varför; kanske är hon helt enkelt för jobbig för att han ska orka med fler (lite som hans liggsår, fast sötare). I vilket fall har jag skrivit mycket om henne också tidigare, tex
här och
här (och där står massor om Kubbe också) och
här (och där står om Kubbe och Ishan också). Deras relation är speciell i det att Khakra faktiskt tycker genuint
synd om Inalea, och har lagt sig till med sitt...uhm...
säregna persona nästan lika mycket för att det tilltalar henne som för att det är ett intressant sätt att utforska människors skumma psyken på. That being said; Inalea är förstås ett redskap för honom, lika mycket som Eithene är för Verduhrakh, men Khakra måste av nödvändighet vara försiktigare med Inalea, eftersom hon kan gå sönder - Verduhrakh har absolut inga sådana reservationer angående Eithene. Khakra har genom åren letat efter optimala sätt att använda Inaleas talanger utan att få henne att flippa ut, annat än på sätt som är konstruktiva för hans syften. Ett sätt har varit att ge henne långa uppdrag som spion i kontrollerade miljöer där andra kan lägga band på henne och där hon får tid att känna sig hemma, tex verkar hon ha tillbringat flera år i någon furstes harem i Raon-riket. Han har också experimenterat med raka motsatsen; att skicka henne på korta, brutala och kaotiska killing sprees. En annan metod är att ge henne stabila kompanjoner som hon inte klarar av att döda som kan hålla henne i skinnet, Kumbanigash speciellt. Å andra sidan verkar Khakra också bara tröttna på Inalea ibland, och helt sonika lämna henne åt sitt öde. Det är som om han inte riktigt kan bestämma sig för om hon är värd mödan eller ej, men hennes fullständigt unika natur och oändligt intressanta psyke får honom alltid att ta henne tillbaka igen. Hon är för användbar, för intressant, och för sorglig, för att kasseras någon gång snart. Khakra kan inte helt lita på hennes förmåga att utföra sina uppdrag, men han
kan lita på hennes lojalitet och på att hon inte dör, det ser drakväktarbandet till, och han vet att hon förr eller senare alltid kommer krälande tillbaka till honom.
Inaleas syn på Khakra är svår att förklara, Khakra har likt många andra drakar egentligen knappt figurerat i bild. Men en central punkt är att hon gör
vad som helst för honom, i princip, vilket Eithene och Kumbanigash aldrig skulle göra för sina drakar (Ishan däremot...). I Inaleas fall beror det inte på lojalitet så mycket som en total avsaknad av spärrar, dock - det finns inget hon är rädd för utom sig själv och Xinu, och på rätt humör drar hon sig inte för något. Skickar Khakra henne att slakta typ en barnfamilj kommer hon förmodligen förr eller senare att falla ihop i en gråtande hög när hon inser vad hon gjort, men någonstans kan hon trösta sig med att hon gjorde det för ett Högre Syfte, eftersom hon
vet att Khakra är en av the good guys. Nu skulle Khakra kanske aldrig skicka henne på just ett
så extremt tvivelaktigt uppdrag, men både hon och han vet om det - nästan alla hemskheter hon begår i hans tjänst kan hon försöka skylla ifrån sig, vilket sort of är balsam för hennes själ. Hon kanske
är ond, det tror hon nog att hon är, men hon är på de godas
sida nu, och så länge hon kan känna så kan hon leva utan att bryta ihop totalt. Och om Kumbanigash kunde göra bättring och finna förlåtelse efter sin lilla Sauron-tripp...kanske finns det lite förlåtelse kvar så det räcker åt henne med?
- Ymir, ingen mastodont, men kanske en dvärgelefant?