Nekromanti Du blir vad du spelar
- Thread starter anth
- Start date
Du kanske spelar vad du är?
Jag läste artikeln igår. Det som förvånade mig var att de omedelbart verkar dra slutsatsen att man blir som de rollpersoner man spelar, och inte ens verkar överväga att man kanske spelar rollpersoner som är som man själv är, vilket verkar minst lika troligt. De som vågar mer i intima situationer väljer oftare att spela attraktiva rollpersoner, och de som är mer självsäkra väljer oftare att spela långa rollpersoner.
Sedan är det fullt möjligt att forskarnas avhandling tar upp det, men att det var för komplicerat för att journalisten skulle bry sig om att ta med det.
Hur som helst är det bra att artikeln inte försöker vinkla det på ett negativt sätt.
/tobias
Jag läste artikeln igår. Det som förvånade mig var att de omedelbart verkar dra slutsatsen att man blir som de rollpersoner man spelar, och inte ens verkar överväga att man kanske spelar rollpersoner som är som man själv är, vilket verkar minst lika troligt. De som vågar mer i intima situationer väljer oftare att spela attraktiva rollpersoner, och de som är mer självsäkra väljer oftare att spela långa rollpersoner.
Sedan är det fullt möjligt att forskarnas avhandling tar upp det, men att det var för komplicerat för att journalisten skulle bry sig om att ta med det.
Hur som helst är det bra att artikeln inte försöker vinkla det på ett negativt sätt.
/tobias
Gasten
Warrior
Inget negativt
Hur som helst är det bra att artikeln inte försöker vinkla det på ett negativt sätt.
Ja det känns skönt. Spel är inte demonernas redskap!
Hur som helst är det bra att artikeln inte försöker vinkla det på ett negativt sätt.
Ja det känns skönt. Spel är inte demonernas redskap!
Varje gång en kvällstidning försöker refera en vetenskaplig studie blir det väldigt förenklat. Det finns ju så många olika faktorer att ta hänsyn till, dels när man väljer vad man ska studera och hur man ska gå tillväga, dels när man tolkar resultatet. Forskarna själva vet det mycket väl, men kvällstidningsformatet tar bort alla nyanser.
Instämmer i det Gurgeh skrev om att spelarna antagligen väljer att spela roller som liknar dem själva.
Dessutom. Ur artikeln:
Gordeg
Instämmer i det Gurgeh skrev om att spelarna antagligen väljer att spela roller som liknar dem själva.
Dessutom. Ur artikeln:
Den första meningen beskriver ju en sorts rollspelande! I den andra meningen har vi kommit in på tolkningen av resultatet. Men det kan säkert se exotiskt ut för den som inte vet vad det är han tittar på.
Gordeg
Jonas Ferry
Swordsman
Re: Du kanske spelar vad du är?
En annan tolkningsmöjlighet är att man väljer karaktärens utseende som en del av hela "paketet", dvs om du vill spela en kaxig karaktär gör du honom stor medan om du vill spela socialt framåt gör du honom attraktiv. Men en sådan "upptäckt" vore nog alltför trivial. Det framgår ju faktiskt inte alls av artikeln vad forskarna studerat.
En annan tolkningsmöjlighet är att man väljer karaktärens utseende som en del av hela "paketet", dvs om du vill spela en kaxig karaktär gör du honom stor medan om du vill spela socialt framåt gör du honom attraktiv. Men en sådan "upptäckt" vore nog alltför trivial. Det framgår ju faktiskt inte alls av artikeln vad forskarna studerat.
w176
Förlorad dotter
Jag blir förändrad i alla fall
Jag håller absolut med men de är väl ganska självklara saker de konstaterat och som konstaterat i en massa liknande studier också, även om de inte var applicerat på just dataspel då.
Genom att öva på att vara saker så blir man bättre på det`? Och vi testa roller som barn och senare i livet just för att pröva olika beteenden?
Jag använder rollspel jätte terapeutiskt och kan halt klart identifiera mig med studien. Jag har vid en massa tillfällen valt roller med vissa egenskaper för att jag känner att de är egenskaper jag behöver våga öva på. Jag har haft mentalt jättesvaga roller som var riktigt sårbara just för att jag ville öva mig på att just våga vara sårbar och kunna släppa rollen att vara stark ibland.
Sedan så vet jag att jag plockat upp en massa saker från gamla karaktärer, gott som ont nu när jag tänker på det. Allt från kroppsspråk, till att vara den som vågar ta kontakt och vara socialt drivande. (Jag bör kanske inte nämna att den karaktär jag spelade mest var psykiskt sjuk deprimerad och hade panikångest, och efter ett års spel med den karaktären hade jag diagnosticerad depression och panikångest... Men de skyller jag på p-pillerna...).
Att testa något i form av en roll gör en säkrare att bete sig så mot andra människors andra sammanhang med, oavsett om att man låstas spelar en ledargetsalt i rollspel motandra eller är sportledare för ett knatte fotbollslag kommer de hjälpa en att våga vara ledare i andra situationer med, men de är väl ganska självklart eller hur.
Jag gillade också att artikeln var positiv, de var underbar skönt annars skulle de kunna lagt fram de till att "ROLLSPEL FÖRVRÄNGER UNGAS PERSONLIGHET!" och så vidare på oändligt negativ sätt.
Men nu tänkte jag bara för kul kulle göra en lista på hur mina roller har förändrat min personlighets drag.
Min highschoolbimbo fick mig att inse att de inte var så viktigt att vara smart hela tiden.
Mitt soldat drägg fick mig att bredsa mer på benen och gav mig en förmåga att kunna gå folk mer direkt.
Min psykopat manipulatör gjorde mig till en smidigare lögnare och mer trygg i min sexualitet och mer sexuellt framåt.
Mitt galna halvalv fick mig i bättre kontakt med mina känslor och mer förståelse för dem (Och eventuellt gav hon mig depression och panikångest med den djäveln eller hon gav mig den nog inte, men jag kan gissa att vana från henne fick de delvis att ta de i utryck som de gjorde).
Mitt stackars livrädda mobboffer fick mig att kunna växla mellan att vara stark och våga vara liten och sårbar ibland.
Och min bedrägliga spion/informatör/handelskvinna/fegis fick mig mycket bättre på att småprata och spela narr och clown i olika sammanhang.
Och jag ser inget av de här som negativt. De är dels talanger jag övat upp genom rollspelandet och sidor som kommit i mer dager och blivit mer exponerade. Man lär sig och förändras av sina rollpersoner och de tycker jag är rakt igenom positivt.
Jag håller absolut med men de är väl ganska självklara saker de konstaterat och som konstaterat i en massa liknande studier också, även om de inte var applicerat på just dataspel då.
Genom att öva på att vara saker så blir man bättre på det`? Och vi testa roller som barn och senare i livet just för att pröva olika beteenden?
Jag använder rollspel jätte terapeutiskt och kan halt klart identifiera mig med studien. Jag har vid en massa tillfällen valt roller med vissa egenskaper för att jag känner att de är egenskaper jag behöver våga öva på. Jag har haft mentalt jättesvaga roller som var riktigt sårbara just för att jag ville öva mig på att just våga vara sårbar och kunna släppa rollen att vara stark ibland.
Sedan så vet jag att jag plockat upp en massa saker från gamla karaktärer, gott som ont nu när jag tänker på det. Allt från kroppsspråk, till att vara den som vågar ta kontakt och vara socialt drivande. (Jag bör kanske inte nämna att den karaktär jag spelade mest var psykiskt sjuk deprimerad och hade panikångest, och efter ett års spel med den karaktären hade jag diagnosticerad depression och panikångest... Men de skyller jag på p-pillerna...).
Att testa något i form av en roll gör en säkrare att bete sig så mot andra människors andra sammanhang med, oavsett om att man låstas spelar en ledargetsalt i rollspel motandra eller är sportledare för ett knatte fotbollslag kommer de hjälpa en att våga vara ledare i andra situationer med, men de är väl ganska självklart eller hur.
Jag gillade också att artikeln var positiv, de var underbar skönt annars skulle de kunna lagt fram de till att "ROLLSPEL FÖRVRÄNGER UNGAS PERSONLIGHET!" och så vidare på oändligt negativ sätt.
Men nu tänkte jag bara för kul kulle göra en lista på hur mina roller har förändrat min personlighets drag.
Min highschoolbimbo fick mig att inse att de inte var så viktigt att vara smart hela tiden.
Mitt soldat drägg fick mig att bredsa mer på benen och gav mig en förmåga att kunna gå folk mer direkt.
Min psykopat manipulatör gjorde mig till en smidigare lögnare och mer trygg i min sexualitet och mer sexuellt framåt.
Mitt galna halvalv fick mig i bättre kontakt med mina känslor och mer förståelse för dem (Och eventuellt gav hon mig depression och panikångest med den djäveln eller hon gav mig den nog inte, men jag kan gissa att vana från henne fick de delvis att ta de i utryck som de gjorde).
Mitt stackars livrädda mobboffer fick mig att kunna växla mellan att vara stark och våga vara liten och sårbar ibland.
Och min bedrägliga spion/informatör/handelskvinna/fegis fick mig mycket bättre på att småprata och spela narr och clown i olika sammanhang.
Och jag ser inget av de här som negativt. De är dels talanger jag övat upp genom rollspelandet och sidor som kommit i mer dager och blivit mer exponerade. Man lär sig och förändras av sina rollpersoner och de tycker jag är rakt igenom positivt.
Nej, inte alls. Känner inte alls igen mig i den där artikelen, någonstanns faktsitk.
Jag har aldrig hämtat nån som hellst ifrån mina karaktärer, någonsin. Därimot så har jag låtit mig inspireras av min omgivning till karaktärer i rollspelsammanhang.
OT: Panikångest
Usch, jag känner med dig. Panikångest är ingen lek (årets underdrift). Jag har själv lidit av det av och till under de senaste 2 åren.
För mig är det annorlunda än hur du verkar ha det, ibland blir känslorna så starka under ett rollspelsmöte att jag är tvungen att ursäkta mig och ta en femminuterspaus. Detta är oftast när jag själv är spelare, och utsätts för en pressad, ångestladdad situation (klaustrofobi och sjukdomar oftast). Och det är inte bara i skräckspel, nu senast när vi spelade World of Warcraft RPG så blev jag riktigt illa däran.
Jag skulle aldrig spela en karaktär med panikångest. Fy fan för att frivilligt sätta sig in i de känslorna, säger jag. Du har mera guts än jag, det vill jag lova...
Usch, jag känner med dig. Panikångest är ingen lek (årets underdrift). Jag har själv lidit av det av och till under de senaste 2 åren.
För mig är det annorlunda än hur du verkar ha det, ibland blir känslorna så starka under ett rollspelsmöte att jag är tvungen att ursäkta mig och ta en femminuterspaus. Detta är oftast när jag själv är spelare, och utsätts för en pressad, ångestladdad situation (klaustrofobi och sjukdomar oftast). Och det är inte bara i skräckspel, nu senast när vi spelade World of Warcraft RPG så blev jag riktigt illa däran.
Jag skulle aldrig spela en karaktär med panikångest. Fy fan för att frivilligt sätta sig in i de känslorna, säger jag. Du har mera guts än jag, det vill jag lova...
Ymir
Blivande Stockholmshipster
Re: Jag blir förändrad i alla fall
Jag kunde inte sagt det bättre själv, och låter därmed ditt inlägg i stort tala för sig självt. Jag upplever inte det fullt så starkt kanske, men faktum kvarstår att rollspel för mig är ett oerhört kraftfullt medium som påverkat och utvecklat mig emotionellt. På sätt och vis verkar det bara bli kraftfullare, dessutom - det må ha att göra med att en av rollpersonerna jag spelar just nu kanske har många fler drag av mig själv och mina innersta känslor än någon tidigare rollis har haft, men man kan ändå inte hjälpa att undra var det kommer att sluta. Ibland känns det som att jag kanske använder rollspel lite väl mycket för att kompensera för en avsaknad av emotionell stimulans i verkliga livet, och det är nog inte helt bra i det långa loppet, förstås.
- Ymir, har å andra sidan också överaktiv fantasi som måste stimuleras somehow
Jag kunde inte sagt det bättre själv, och låter därmed ditt inlägg i stort tala för sig självt. Jag upplever inte det fullt så starkt kanske, men faktum kvarstår att rollspel för mig är ett oerhört kraftfullt medium som påverkat och utvecklat mig emotionellt. På sätt och vis verkar det bara bli kraftfullare, dessutom - det må ha att göra med att en av rollpersonerna jag spelar just nu kanske har många fler drag av mig själv och mina innersta känslor än någon tidigare rollis har haft, men man kan ändå inte hjälpa att undra var det kommer att sluta. Ibland känns det som att jag kanske använder rollspel lite väl mycket för att kompensera för en avsaknad av emotionell stimulans i verkliga livet, och det är nog inte helt bra i det långa loppet, förstås.
- Ymir, har å andra sidan också överaktiv fantasi som måste stimuleras somehow
Pom
Swashbuckler
Re: Jag blir förändrad i alla fall
Jag håller också med, dels om påverkan, dels om att det inte är begränsat till det rolltagande som tas upp i artikeln. Hur många gånger har man inte fått höra TV-sända anekdoter om hur diverse skådespelare gått så in i sina roller att de under inspelningaperioden fått drag av dem.
En lite kuslig episod var när jag skrev en berättelse ur en vidrig skurks perspektiv. Efter en tids skrivande tyckte jag att jag blev vresigare, och när jag nämnde det för min fru bekräftade hon att jag faktiskt också blev det.
Jag håller också med, dels om påverkan, dels om att det inte är begränsat till det rolltagande som tas upp i artikeln. Hur många gånger har man inte fått höra TV-sända anekdoter om hur diverse skådespelare gått så in i sina roller att de under inspelningaperioden fått drag av dem.
En lite kuslig episod var när jag skrev en berättelse ur en vidrig skurks perspektiv. Efter en tids skrivande tyckte jag att jag blev vresigare, och när jag nämnde det för min fru bekräftade hon att jag faktiskt också blev det.
Re: Jag blir förändrad i alla fall
Hrrm...
w176 säger:
Gör en lista
___
Aight, om du nu tvingar mig så. Damn you.
Men jag måste påpeka att jag har över trettio rollpersoner som jag aktivt spelar i nuläget, så jag tänker bara ta med de jag anser relevanta... eller något.
Eller helt enkelt de jag kommer ihåg.
Således.
Loémiras. Givetvis, min lilla Loé... Han har förändrat mitt kroppspråk, mitt sätt att uttrycka mig på engelska samt lärt mig att börja läsa folk. Eller snarare, han lade grunden till att jag nu kanske kan uppfatta när någon är sur lite sådär ibland... Och han lärde mig att undvika många klyschor, hur underligt det än låter^^
Spindel har lärt mig att börja tänka mer på hur man ska starta intriger, liksom, hur man gör intressanta grunder till spel. Och hans kroppspråk gör att jag börjar lära mig mer att prata samtidigt som jag tänker på hur jag ska röra mig... isch. OCH han har en snygg hatt!
Tyeron har lärt mig att väsa och ha mig, samt är den första rollperson jag haft som totalt varit ÄGD av någon annan, helt och hållet frivilligt. Han är verkligen Calvins, och har hjälpt en del med att lära sig släppa på en hel del jobbiga försvarsmurar. Han är så... ägd. Stackarn. PLUS att han gör att jag kan skylla ifrån mig på honom att jag lyssnar på en del hiphop
Sin har gett mig en gest som används till att beordra folk... Han är så söt.
Ace har gett mig ett par gester, men jag försöker faktiskt få bort dem. Det är hans, jag borde inte ta dem ifrån honom Plus att han och Ice har ett sådant fint förhållande, där de liksom älskar varandra jättemycket, men inte vågar släppa varandra nära. En stor hjälp till nyanserande förhållanden.
Charade hjälper mig att snabbt växla mellan olika roller - nog för att jag inte är en person som brukar växla mellan särskilt många roller rent socialt, men han hjälper till ändå. Med honom är det verkligen snabba växlingar mellan vem han är en sekund och vem han är nästa. Det är en stor hjälp till att träna flexibiliteten.
Chrya Fearnsdotter har lärt mig att prata fort, högt, ljust och glatt. Hon har lärt mig att hoppa omkring. Det är kunskaper jag än idag vårdar ömt... i alla fall hoppandet.
Ia Fyrklöver lärde mig att lajva.
Ronja Björnklo har lärt mig att höja rösten även när jag verkligen inte borde. Hon har lärt mig att spela på en bågsträng också, och att kasta omkring rösten.
Spyder Extravaganza lärde mig också att kasta omkring rösten, fast på ett annat sätt. Han lärde mig att spela poker också, samt att använda Ace of Spades på snyggast sätt. Och blanda kortlekar snyggt. Också lärde han mig att gestalta en person med ett djupgående självförakt på ett smidigt sätt. Och gav mig bättre insyn i åldersskillnader...
Ace, Vënie och Móre, förresten. Och Loé. De lärde mig att gråta.
Äh, nu orkar jag inte mer.
Det här blev nu inte särskilt djupt... Det här är det jag kan se sådär på rak arm om inte annat. Deras förändringar i mitt psyke är lite svårare att se för mig än vad de borde vara egentligen... kanske... Eller så minns jag helt enkelt inte hur jag var innan jag började rollspela. SAMT att jag spelar så många paralellt, att det snarare är olika stadier i spelet som förändrat mig. Olika perioder.
___
Och sammanfattningsvis så kan vi ju säga att jag håller med, rollspel förändrar en. Jag vågar överhuvudtaget mer nu än när jag började (när jag var elva), och jag är bättre på att se nyanser socialt (lite i alla fall) och på att se orsak och verkan vad gäller människor.
En del kan skylla att de blivit känslomässigt avtrubbade på sitt rollspelande, men så långt skulle jag itne vilja gå.
Jag är känslomässigt avtrubbad pga. annat.
(Ser ni att vi försöker starta en trend här, förresten?)
Hrrm...
w176 säger:
Gör en lista
___
Aight, om du nu tvingar mig så. Damn you.
Men jag måste påpeka att jag har över trettio rollpersoner som jag aktivt spelar i nuläget, så jag tänker bara ta med de jag anser relevanta... eller något.
Eller helt enkelt de jag kommer ihåg.
Således.
Loémiras. Givetvis, min lilla Loé... Han har förändrat mitt kroppspråk, mitt sätt att uttrycka mig på engelska samt lärt mig att börja läsa folk. Eller snarare, han lade grunden till att jag nu kanske kan uppfatta när någon är sur lite sådär ibland... Och han lärde mig att undvika många klyschor, hur underligt det än låter^^
Spindel har lärt mig att börja tänka mer på hur man ska starta intriger, liksom, hur man gör intressanta grunder till spel. Och hans kroppspråk gör att jag börjar lära mig mer att prata samtidigt som jag tänker på hur jag ska röra mig... isch. OCH han har en snygg hatt!
Tyeron har lärt mig att väsa och ha mig, samt är den första rollperson jag haft som totalt varit ÄGD av någon annan, helt och hållet frivilligt. Han är verkligen Calvins, och har hjälpt en del med att lära sig släppa på en hel del jobbiga försvarsmurar. Han är så... ägd. Stackarn. PLUS att han gör att jag kan skylla ifrån mig på honom att jag lyssnar på en del hiphop
Sin har gett mig en gest som används till att beordra folk... Han är så söt.
Ace har gett mig ett par gester, men jag försöker faktiskt få bort dem. Det är hans, jag borde inte ta dem ifrån honom
Plus att han och Ice har ett sådant fint förhållande, där de liksom älskar varandra jättemycket, men inte vågar släppa varandra nära. En stor hjälp till nyanserande förhållanden. Charade hjälper mig att snabbt växla mellan olika roller - nog för att jag inte är en person som brukar växla mellan särskilt många roller rent socialt, men han hjälper till ändå. Med honom är det verkligen snabba växlingar mellan vem han är en sekund och vem han är nästa. Det är en stor hjälp till att träna flexibiliteten.
Chrya Fearnsdotter har lärt mig att prata fort, högt, ljust och glatt. Hon har lärt mig att hoppa omkring. Det är kunskaper jag än idag vårdar ömt... i alla fall hoppandet.
Ia Fyrklöver lärde mig att lajva.
Ronja Björnklo har lärt mig att höja rösten även när jag verkligen inte borde. Hon har lärt mig att spela på en bågsträng också, och att kasta omkring rösten.
Spyder Extravaganza lärde mig också att kasta omkring rösten, fast på ett annat sätt. Han lärde mig att spela poker också, samt att använda Ace of Spades på snyggast sätt. Och blanda kortlekar snyggt. Också lärde han mig att gestalta en person med ett djupgående självförakt på ett smidigt sätt. Och gav mig bättre insyn i åldersskillnader...
Ace, Vënie och Móre, förresten. Och Loé. De lärde mig att gråta.
Äh, nu orkar jag inte mer.
Det här blev nu inte särskilt djupt... Det här är det jag kan se sådär på rak arm om inte annat. Deras förändringar i mitt psyke är lite svårare att se för mig än vad de borde vara egentligen... kanske... Eller så minns jag helt enkelt inte hur jag var innan jag började rollspela. SAMT att jag spelar så många paralellt, att det snarare är olika stadier i spelet som förändrat mig. Olika perioder.
___
Och sammanfattningsvis så kan vi ju säga att jag håller med, rollspel förändrar en. Jag vågar överhuvudtaget mer nu än när jag började (när jag var elva), och jag är bättre på att se nyanser socialt (lite i alla fall) och på att se orsak och verkan vad gäller människor.
En del kan skylla att de blivit känslomässigt avtrubbade på sitt rollspelande, men så långt skulle jag itne vilja gå.
Jag är känslomässigt avtrubbad pga. annat.
(Ser ni att vi försöker starta en trend här, förresten?)
Listor, intressant idé
Nu spelar jag inte så mycket som spelleder för tillfället och Patric vet jag inte om han lärt mig så mycket, stil och coolhet kanske och få sin vilja genom att vara taktisk och spela ut sina bröder mot varandra (synd att jag bara har systrar själv
)
Men man har en bunt gamla karaktärer och en del som gått igen i olika former. De jag har fått mest av är nog de som gått igen, saker som jag skrivit åt andra och karaktärer som dimpt på mig på konvent har lärt mig helt nya saker. Här kommer ett axplock:
Egenspelade karaktärer:
Andrei: min toreador som lärde mig prioritera nöje och intrigerande lagom och även en hel del om ledarskap och teambuilding. Mycket från hans tekinker använde jag senare själv som butikschef. Han fick mig även att utveckla min metrosexualitet och använda den för att locka kvinnor.
Mina vargmän: lärde mig att inte offra allt för gruppen, slutade efter några stycken spela vargman då alla dött för att rädda sina grupper
Pu Yi Ling: Liten kinesisk skolflicka som inte bara lärde mig att kunna konsekvent prata utan "r" utan även att se ljus i alla situationer.
Border Bo / John: Puhistisk munk som lärde mig att ta det lugnt och inte stressas av det man inte kunde göra ogjort
Tjalle: Lärde mig att vara ond och tillfredställa sitt ego
Gaia: Lärde mig att vara förbannad och inte ta någon skit
Yotsuya av Amber: lärde mig hur att tänka ut kreativa practical jokes
Jack: Lärde mig att fly istället för att illa fäkta och hur att stöta på flickor
Skrivna karaktärer:
Gnista: lärde mig att lägga de dåliga sidorna i sin bakgrund bakom sig.
Uteliggare i Vid vägens ende: lärde mig att tänka som en psykopat, i alla fall enligt psykologen som spelade honom senast
Hattie: lärde mig att ge order
Kyoko: försökte lära mig hur att dölja sina fördelar för att folk inte ska misstänka något eller vara avundsjuka
Karaktärer som jag fått:
Maffioson i Gyllne fällen: som fick mig att kunna skrocka som jultomten och vara ond samtidigt, och som fick mig att känna mig fet
Partyflickan i Nio systrar: som lärde mig att uppskatta kareoke mer (måste väll vara det som gäller som japansk festgaling?) och testa nya saker
Doktor Torus: Malkaven som lärde mig hur trevligt det var att ha en egen puckelrygg (alla borde ha en)
Flickan i sista Kelter: lärde mig att stutsa och att akta huvudet när man gör det
Kickdababy: lärde mig att tillsist måste man bara skjuta först
Så det var några spontana tankar... finns så många karaktärer genom åren och många kvar inom mig, höll nästan på att börja dra upp alla till årets konvent och även några jag skissar på längre fram. Men det får bli en annan gång
Nu spelar jag inte så mycket som spelleder för tillfället och Patric vet jag inte om han lärt mig så mycket, stil och coolhet kanske och få sin vilja genom att vara taktisk och spela ut sina bröder mot varandra (synd att jag bara har systrar själv
)Men man har en bunt gamla karaktärer och en del som gått igen i olika former. De jag har fått mest av är nog de som gått igen, saker som jag skrivit åt andra och karaktärer som dimpt på mig på konvent har lärt mig helt nya saker. Här kommer ett axplock:
Egenspelade karaktärer:
Andrei: min toreador som lärde mig prioritera nöje och intrigerande lagom och även en hel del om ledarskap och teambuilding. Mycket från hans tekinker använde jag senare själv som butikschef. Han fick mig även att utveckla min metrosexualitet och använda den för att locka kvinnor.
Mina vargmän: lärde mig att inte offra allt för gruppen, slutade efter några stycken spela vargman då alla dött för att rädda sina grupper
Pu Yi Ling: Liten kinesisk skolflicka som inte bara lärde mig att kunna konsekvent prata utan "r" utan även att se ljus i alla situationer.
Border Bo / John: Puhistisk munk som lärde mig att ta det lugnt och inte stressas av det man inte kunde göra ogjort
Tjalle: Lärde mig att vara ond och tillfredställa sitt ego
Gaia: Lärde mig att vara förbannad och inte ta någon skit
Yotsuya av Amber: lärde mig hur att tänka ut kreativa practical jokes
Jack: Lärde mig att fly istället för att illa fäkta och hur att stöta på flickor
Skrivna karaktärer:
Gnista: lärde mig att lägga de dåliga sidorna i sin bakgrund bakom sig.
Uteliggare i Vid vägens ende: lärde mig att tänka som en psykopat, i alla fall enligt psykologen som spelade honom senast
Hattie: lärde mig att ge order
Kyoko: försökte lära mig hur att dölja sina fördelar för att folk inte ska misstänka något eller vara avundsjuka
Karaktärer som jag fått:
Maffioson i Gyllne fällen: som fick mig att kunna skrocka som jultomten och vara ond samtidigt, och som fick mig att känna mig fet
Partyflickan i Nio systrar: som lärde mig att uppskatta kareoke mer (måste väll vara det som gäller som japansk festgaling?) och testa nya saker
Doktor Torus: Malkaven som lärde mig hur trevligt det var att ha en egen puckelrygg (alla borde ha en)
Flickan i sista Kelter: lärde mig att stutsa och att akta huvudet när man gör det
Kickdababy: lärde mig att tillsist måste man bara skjuta först
Så det var några spontana tankar... finns så många karaktärer genom åren och många kvar inom mig, höll nästan på att börja dra upp alla till årets konvent och även några jag skissar på längre fram. Men det får bli en annan gång