Nekromanti du/ni? Källor?

[krank]

Sitter och skruvar på en uppsats till min kurs i engelsk sociolingvistik, och där förväntas jag plötsligt fabulera kring jag/ni-reformen. Kanske för att engelskans är så långt bak (thou...) eller nåt.

Du-reformen är såklart bekant. Men på senare tid har tydligen niandet blivit vanligare igen. Yngre som vill visa respekt men inte riktigt vet hur det funkar, och så. Annars serveringspersonal, riskdag, kungahus, pensionärer. Någon som har mer precis information? Det här nya niandet, vart kommer det ifrån? Min google-fu hittar mig ingen bättre källa än nån som säger att hans lärare sagt att det var SAS (flygbolaget då) som började med det. Låter inte som nån vidare källa. Nån som har?

Eller för den delen, bra öppna lättillgängliga källor kring du-reformen? Jag har typ bara wikipedia nu, och det brukar ju högskolelärare älska.

 

[Sapient]

Jag läste för ett tag sedan i den saligt avsomnade språkspalten i DN om niandets och duandets konjunkturer. En inriktad sökning på dn-resultat enbart gav en hel del möjligtvis användbara uppslag (länken förkortad för att slippa radbrytningar...)
http://bit.ly/hsqKLX

Men ja, jag tror alls google-fu blivit sämre på sistone. Lite som i Earthsea-serien där magin sugs ur världen... Ändrade sökalgoritmer hos Google och alltför många värdelösa felträffar har klart devalverat deras tidigare överlägsenhet.

Men som tur finns ju också specialsiter där man kan hitta det mesta. OCH ha nytta av dem som källor!

Här är en uppsats från uppsats.se som undersökt "vad folk tycker om tilltalsordet ni". Kanske något nyttigt eller källor att återanvända?
http://www.uppsatser.se/uppsats/c240d33859/

En avhandling är ju inte fy skam som källa:
http://www.avhandlingar.se/avhandling/3455c7d5c5/

Inledning till en uppsats från Finland, har översikt över årtal (och att nämna den mindre delen av det svenska språkområdet måste ju alltid vara ett stort plus!)
http://www.nord.helsinki.fi/clpg/CLPG/Heidi%20Nyblom.pdf

 

[Patrick Bateman]

Hur öppna källor menar du, räknas böcker som du kan hitta på biblioteket? Eller menar du källor som kan hittas online?

Jag har "Stora etikettboken" av Magdalena Ribbing, tryckt 2002 (jag tror boken kommit i ny upplaga/version sen dess). Där går hon igenom bruket av ni/du på sju sidor, både historiskt och med några internationella exempel.

Värt att notera är att den s.k. du-reformen, egentligen inte var någon allmän reform. Det var Socialstyrelsens nytillträdde chef Bror Rexed som år 1967 ville att personalen skulle tilltala honom med "du" istället för "generaldirektören". Detta enligt Ribbing. Jag vill också minnas att jag läst detta någon annanstans, men jag kan inte komma på var. Det var alltså inte något allmänt påbud till hela befolkningen, utan en vana som successivt spred sig.

Jag tror att jag också läst om du/ni i "Praktisk retorik" av Göran Hägglund. Det kan också ha varit där jag läst om du-reformen. Men jag har inte boken tillgänglig för att kontrollera detta.

 

[Vitulv]

Sitter och skruvar på en uppsats till min kurs i engelsk sociolingvistik, och där förväntas jag plötsligt fabulera kring jag/ni-reformen. Kanske för att engelskans är så långt bak (thou...) eller nåt.

Du-reformen är såklart bekant. Men på senare tid har tydligen niandet blivit vanligare igen. Yngre som vill visa respekt men inte riktigt vet hur det funkar, och så. Annars serveringspersonal, riskdag, kungahus, pensionärer. Någon som har mer precis information? Det här nya niandet, vart kommer det ifrån? Min google-fu hittar mig ingen bättre källa än nån som säger att hans lärare sagt att det var SAS (flygbolaget då) som började med det. Låter inte som nån vidare källa. Nån som har?

Eller för den delen, bra öppna lättillgängliga källor kring du-reformen? Jag har typ bara wikipedia nu, och det brukar ju högskolelärare älska.

Delar av försvarsmakten behöll niandet länge, och det finns till viss del kvar än idag. Jag skulle inte dua en överste, t.ex. Under första halvan av mitt yrkesliv lät jag mig inte duas av mina värnpliktiga heller (och jag duade inte dem).

 

[Svarte Faraonen]

Delar av försvarsmakten behöll niandet länge, och det finns till viss del kvar än idag. Jag skulle inte dua en överste, t.ex. Under första halvan av mitt yrkesliv lät jag mig inte duas av mina värnpliktiga heller (och jag duade inte dem).

Historiskt sett var det väl ändå inte "ni" som användes, utan snarare titlar? "Översten" snarare än "du" eller "ni", alltså. Så var det i vart fall i resten av samhället -- niandet bygger ju på missuppfattningen att det skulle vara den mest artiga tilltalsformen, när ett hyfsat sätt att prata snarare innebar att man helt utelämnade pronomina i andra person och enbart titulerade folk: "Vill professorn ha lite mer kaffe?".

 

[Dante]

Historiskt sett var det väl ändå inte "ni" som användes, utan snarare titlar? "Översten" snarare än "du" eller "ni", alltså. Så var det i vart fall i resten av samhället -- niandet bygger ju på missuppfattningen att det skulle vara den mest artiga tilltalsformen, när ett hyfsat sätt att prata snarare innebar att man helt utelämnade pronomina i andra person och enbart titulerade folk: "Vill professorn ha lite mer kaffe?".

<div>
</div> <div>Exakt. </div> <div>
</div> <div>»Ni« var tilltalet från en överordnad till en underordnad. Tjänstehjonet Pettersson förväntades kalla disponent Finkelstråhle för »disponenten«, men disponenten kunde kalla Pettersson för »Pettersson« eller »ni«. </div> <div>
</div> <div>Så har åtminstone jag förstått saken. </div>

 

[Man Mountainman]

"Ni" kunde också vara ett neutralt eller milt nedsättande tilltal mellan främlingar:

"Vet ni vad klockan är?"

"Se er för!"

Men jag misstänker starkt att det här har gått i modevågor precis som allt som har med vett och etikett att göra, och att det alltså är vanskligt att säga något om "hur det var"

Innan "du"-reformen försökte man t.ex. genomföra en "ni"-reform som skulle ersätta titlarna med ett generiskt "ni" -- men eftersom "ni" hade nedlåtande konnotationer så funkade det illa. Kanske är det frukten av detta mindre populära försök som lever kvar i försvaret?

 

[Vitulv]

Delar av försvarsmakten behöll niandet länge, och det finns till viss del kvar än idag. Jag skulle inte dua en överste, t.ex. Under första halvan av mitt yrkesliv lät jag mig inte duas av mina värnpliktiga heller (och jag duade inte dem).

Historiskt sett var det väl ändå inte "ni" som användes, utan snarare titlar? "Översten" snarare än "du" eller "ni", alltså. Så var det i vart fall i resten av samhället -- niandet bygger ju på missuppfattningen att det skulle vara den mest artiga tilltalsformen, när ett hyfsat sätt att prata snarare innebar att man helt utelämnade pronomina i andra person och enbart titulerade folk: "Vill professorn ha lite mer kaffe?".

Mycket möjligt, mina erfarenheter sträcker sig inte till någon historisk epok bortom 1999 då jag gjorde lumpen. Jag misstänker att niandet i försvarsmakten då var en sorts modernisering av det gamla sättet att tilltala folk på. Tilltal av en överordnad inleddes (och inleds) vanligtivs med grad, men efter inledningen använder man "ni" (eller idag snarare "du") typ "Kapten, kan ni/du visa mig hur man skruvar ihop kaminen?"

I den skolan jag är fostrad i så tilltalar man inte underordnad med grad, så till vida inte den underordnade i sin tur har underordnade närvarande. T.ex. så skulle inte jag tilltala Sergeant Andersson "Sergeant" när vi satt på kontoret, men om vi stod inför truppen skulle jag definitivt göra det, typ; "Sergeant Andersson tar befälet och genomför dagens övning".

Jag påstår inte att det här sättet att tala på är historiskt, utan snarare tvärtom; en sorts modern blandning av tidigare tilltalsregler och sådant som blivit standard i och med du-reformen. Det är dock ganska intressant, eftersom det är ett exempel på hur en sluten krets hanterar en etikettsreform på sitt eget sätt och skapar ett eget sätt att prata på.

Jag tycker dessutom att det låter rätt fint och är ett sympatiskt sätt att tala på.

 

[Mekanurg]

»Ni« var tilltalet från en överordnad till en underordnad. Tjänstehjonet Pettersson förväntades kalla disponent Finkelstråhle för »disponenten«, men disponenten kunde kalla Pettersson för »Pettersson« eller »ni«.</div>

Disponenten skulle nog säga "han" till Pettersson. "Han kan ta ut papperskorgen nu, Pettersson."

Det där tilltalet förekom i det militära när jag gjorde lumpen 1979-80. En av överstarna på basen envisades med att tilltala meniga med "han".

 

[Sapient]

Delar av försvarsmakten behöll niandet länge, och det finns till viss del kvar än idag. Jag skulle inte dua en överste, t.ex. Under första halvan av mitt yrkesliv lät jag mig inte duas av mina värnpliktiga heller (och jag duade inte dem).

Det skiljer sig nog åt. Jag gjorde lumpen 89/90 och gick OHS därefter. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin niade någon - men däremot använde titlar. Särskilt i formella sammanhang, avlämningar och anmälningar.

Det blev en mix. Särskilt i det dagliga tilltalet. T.ex. "Kapten, kan du visa hur man skulle kolla spänningen på bandaggregaten igen?" "Schyldt, jag vill att du tar plutonen till Tvedöra och väntar där på att jag ansluter..."

 

[Dilandau]

»Ni« var tilltalet från en överordnad till en underordnad. Tjänstehjonet Pettersson förväntades kalla disponent Finkelstråhle för »disponenten«, men disponenten kunde kalla Pettersson för »Pettersson« eller »ni«.</div>

Disponenten skulle nog säga "han" till Pettersson. "Han kan ta ut papperskorgen nu, Pettersson."

Det där tilltalet förekom i det militära när jag gjorde lumpen 1979-80. En av överstarna på basen envisades med att tilltala meniga med "han".

"Han/hon" eller med förnamn. "Elsa glömmer väl inte att damma takkronorna?".

 

[krank]

Hur öppna källor menar du, räknas böcker som du kan hitta på biblioteket? Eller menar du källor som kan hittas online?

Idealet är ju online, eftersom jag varken har riktigt tid, pengar eller motivation att inhandla böcker enkom för denna sakes skull. Men å andra sidan satsar jag bara på G, så jag kan nog kosta på mig lite anekdotisk data...

 

[Vitulv]

Delar av försvarsmakten behöll niandet länge, och det finns till viss del kvar än idag. Jag skulle inte dua en överste, t.ex. Under första halvan av mitt yrkesliv lät jag mig inte duas av mina värnpliktiga heller (och jag duade inte dem).

Det skiljer sig nog åt. Jag gjorde lumpen 89/90 och gick OHS därefter. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin niade någon - men däremot använde titlar. Särskilt i formella sammanhang, avlämningar och anmälningar.

Det blev en mix. Särskilt i det dagliga tilltalet. T.ex. "Kapten, kan du visa hur man skulle kolla spänningen på bandaggregaten igen?" "Schyldt, jag vill att du tar plutonen till Tvedöra och väntar där på att jag ansluter..."

Jag tillhörde (eller tillhör fortfarandem rent formellt i några månader till) KA/Amf och jag tror att vi höll något längre på niandet än övriga vapenslag. Men även inom armén har jag upplevt skillnader. Livgardet är generellt mer strikta i tilltalet än t.ex. pansartrupperna.

 

[Sapient]

Jag tillhörde (eller tillhör fortfarandem rent formellt i några månader till) KA/Amf och jag tror att vi höll något längre på niandet än övriga vapenslag. Men även inom armén har jag upplevt skillnader. Livgardet är generellt mer strikta i tilltalet än t.ex. pansartrupperna.

Jepp, jag tillhörde ju pansartrupperna. Och även där fanns skillnader mellan regementena upplevde jag. Mest "avspända" var vi nog på P7, betydligt mer formella fick jag intryck av kollegorna från P6 och P4 - kanske även P10. De övriga verkade ligga lite mitt emellan.

På OHS hade vi också kollegor från infanteriet (en IKV-linje) som också ofta var mer formella i attityd, utom I5.

 

[Basenanji]

Några sökfavoriter oavsett fråga är:

uppsatser.se

diva-portal.org

libris.kb.se (passa dig för libris.se som är en portal för kristen litteratur...)

Hoppas att du hittar nåt som passar!

/B