Nekromanti Dumma spelare

[Arrowroot]

Jag har nyligen börjat spelleda igen efter en lååång
svacka. Har dock stött på problem, de dumma spelarna gör inte som jag tänkt.
För att rädda äventyren blir jag tvungen att smälla till dem i ansiktet med ledtrådar (a la scoobie doo).
Alternativet skulle väl vara monster-i-grottor-spel, men då kommer jag häldre hit och ber på mina bara knän.
hjälp

 

[GrottrolletNaug]

Rulla med slaget

"de dumma spelarna gör inte som jag tänkt."

Det kallas också för rollspel.
En av dom stora grejerna med rollspel är att spelarna är fria att göra precis som dom vill, hur dom vill, när dom vill. Om man skulle ta detta från spelarna, så kommer dom istället att agera på manus och då kan man lika gärna gå och spela teater.

En av de stora utmaningarna som SL är att ta tillvara på sina spelares kreativa och ofta intelligenta små upptåg och göra det mesta av dom. Visst, du ska presentera ett händelseförlopp, och du ansvarar för allting som inte har att göra med RPna. Men utan spelarnas feedback, genom RPna så blir det inte rollspel.

Om spelarna inte vill/tänker gå till Det stora tornet och döda Den elaka magikern i den Maffiga slutstriden som du kanske tänkt dig så låt dom göra det dom vill istället. Vill dom gå och förföra kungens dotter, använda henne i offerritualer för att åkalla satans lillebror till knytkalas i tortyrkammaren bara för att sedan skratta honom i ansiktet när han sätter sig på pruttkudden. Så låt dom!

Knyt dig inte till manus, utan använd dina spelares avstick till nånting gott, istället för att ge dom intrycket att "avsteg från storyn leder ingenvart".

När du bemästrat denna svåra konst så kan jag lova att ni allesammans kommer ha mycket roligare

Lycka till


/Naug

 

[Kitzune]

de dumma spelarna gör inte som jag tänkt.

Sätt dem under en dödsklocka så skall du nog se att det blir fart på dem:

"Ja, ni grabbar. Er arbetgivare är inte speciellt nöjd med att få vänta så här länge så han har skickat de två gorillorna med snyggaste tandställningar den här sidan Klarälven till er för att diskutera läget. De förklarar att ni vet för mycket redan och om ni inte löser situationen inom 2 dagar lär det inte finnas något att återvinna kvar".

Etc.

Går det åt pipsvängen så går det åt pipsvängen och rollpersonerna kan i värsta fall dö.

Några knep jag tar till efter att mina spelare har dött:

1. Berätta hur det kunde gått. Förtälj hur de kunde ha löst det på det sätt du tänkte ut.

2. Låt dem ventilera hur de tyckte äventyret var. Var det för svårt? Är det dags att vara självkritisk? Är de helt enkelt slöa i huvet?

3. Tipsa dem om bra deckare som de kan läsa, eller polismanualer eller tja, i stort sett vad som hellst som kan leda dem in i dina tankebanor.

 

[Troberg]

Det beror på vad du menar. Om de inte löser det på det sätt som du tänkt utan hittar en egen väg så är det bara att luta sig tillbaka och njuta av skådespelet.

Om de däremot kör fast och inte kommer vidare och bara blir uttråkade, då kan man ingripa. När jag märker att spelarna får slut på ideer och börjar bli alltför frustrerade eller uttråkade så slänger jag åt dem en ledtråd.

Den typen av extra ledtrådar är dock inte gratis, den är kopplade till någon form av obehag för karaktärerna. Kanske någon dyker upp och erbjuder info mot en ansenlig muta eller ett olagligt jobb. Kanske storskurken märkt deras efterforskningar och ser till att de blir överfallna/smutskastade/intagna på mentalsjukhus/anklagade för brott eller liknande. Alltså att något händer som driver handlingen framåt, men orsakar problem för spelarna.

Efter ett tag lär sig kanske spelarna att höra upp och tänka efter. Iofs så kan även den mest skärpta spelare ibland hamna i sådana svackor och behöva en liten knuff, så det är ett bra trick att ha i verktygslådan.

 

[Baelor]

HELT ENIG (NT)

No text

 

[Phelan]

Nu är jag inte riktigt helt säker på vad som är problemet, att de inte klarar av att följa "uppenbara" ledtrådar och sammanhang, eller att de bara gör andra val rent allmänt. Om du har problem med att de inte klarar problemlösning som är uppenbar för dig som har skrivit äventyret, så är nog grundtipset att göra det hälften så svårt mot vad du tycker vore en utmaning. För när du börjar berätta vad som händer och försöker göra det lite dolt så har du en klar bild av hur det kommer tolkas mot bakgrund av att du vet hur det "är". Dina spelare däremot kommer blanda med sina egna referensramar och kan mycket väl tolka en händelse som att det naturligtvis är något helt annat som sker. Så, håll plottarna enkla, spelarna kommer ställa till det tillräckligt mycket själva för att det ska bli en lagom svårighetsnivå.

Mvh / Phelan

 

[Johan K]

Tjaa, ibland så går det ju inte som man vill & spealrna gör nått helt annat än vad man tänkt. Fast det är ju sånt som är skoj & gör det till en utmaning för att få tillbaka dem till vad man tänkt. Sånt kan man ju alltid bygga på vid senare & göra spinn off-äventyr p.g.a vad de gjorde när de flummade iväg.

 

[Eksem]

Det finns inga dumma spelare...

...det finns bara dumma scenarion.

Helt klart är att du författat fel sorts scenarion åt dina spelare. Eller också kan du inte skriva dina scenario rätt. Snackar vi ledtrådar känns det som att det rör sig om detektivspel av någon sort?

Jag finner det konstigt att folk skriver saker som: "Förtälj hur de kunde ha löst det på det sätt du tänkte ut."

Jag menar, varför ska man bestämma en lösning redan innan? Det är att låsa sig, och kommer mycket riktigt sabba för spelarna, bara för att de inte tänker som du gör.

Ofta ser man publicerade scenarion som i någon slags strävan efter att vara fria försöker täcka upp så många av rollpersonernas reaktionsmöjligheter som möjligt. Dumt, det får ju motsatt effekt!


Det enda rätta är att presentera en miljö och ett antal personer där, varav några av dessa personer är RP. Dessa personer måste ha mål, och dessa mål kommer vara i konflikt med varandra.
Lämna alltså över intrigskapandet till dina spelare istället. De måste inte driva konflikten, men de måste driva spelet.

Ha aldrig några färdiga lösningar. Det är statiskt och tråkigt. Låt istället dina spelares RP göra vad de tycker verkar vettigt, och se vad som händer (därav nyttan med väl beskrivna SLP och relationer). Antingen faller det ut till RPs fördel, eller också till deras nackdel. Men bestäm aldrig det i förväg.

 

[Troberg]

Re: Det finns inga dumma spelare...

Ehm, jo. Det finns faktiskt dumma spelare, även om det är ett tag sedan jag spelade med någon av dem.

I övrigt håller jag med.

 

[Eksem]

Re: Det finns inga dumma spelare...

Jodå, jag har haft min beskärda del dumma spelare, och det har jag fortfarande. Men jag var ju tvungen att polarisera lite.


Det var som... jag var övertygad om att jag förolämpat mina spelares intelligens flera gånger på forumet, men jag hittar inte ett enda av de inläggen.

 

[Arrowroot]

Men tack!

Jag suger åt mig er visdom som tvättsvamp.
mmm

 

[Basenanji]

Slaget är rullat!

Haha, läs och begrunda:

Om spelarna inte vill/tänker gå till Det stora tornet och döda Den elaka magikern i den Maffiga slutstriden som du kanske tänkt dig så låt dom göra det dom vill istället. Vill dom gå och förföra kungens dotter, använda henne i offerritualer för att åkalla satans lillebror till knytkalas i tortyrkammaren bara för att sedan skratta honom i ansiktet när han sätter sig på pruttkudden. Så låt dom!

----

Så går det för oss som gillar att skriva äventyr. De är mycket sämre än de som spelarna har i sina huvuden...

Vad innebär det för en SL?

Jo, att man ska vara någon sorts "dator" åt spelarna som sätter upp de mest nödvändiga ramarna för hur en viss handling borde fungera. men annars ska spelarna ha makten...

Eller?

Vänligen,
Basenanji