Nekromanti DVÄRGAR!!!

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,060
DVÄRGAR ÄR AWESOME!

Dvärgar är hårda
Dvärgar är envisa
Dvärgar har yxor och skägg
Dvärgar har breda axlar
Dvärgar är korta, men är ändå AWESOME!
Dvärgar får alver att verka ÄNNU TÖNTIGARE HAHA!
Dvärgar dricker bärs
Dvärgar bor i grottor
Dvärgar vinner alltid i armbrytning
Vissa dvärgar har tuppkam och kallas SLAYERS, AWESOME!
Dvärgar slajdas en ruta mindre i D&D!
DVÄRGAR SPÖAR ALLA ANDRA!

Edit: berätta om din coolaste dvärgrollperson eller NPC!
 

Arfert

Facit
Joined
9 Sep 2004
Messages
15,729
Location
Stockholm
Måste skriva nåt mer om dvärgar till Saga känner jag. Utan att mesa och göra nån slags revision, utan köra hardcore-dvärgar.
 
Joined
12 Feb 2004
Messages
834
Location
Umeå
Enkelt min Slayer i WFRP1.

En envis, lätt ondsint jä--l, närsynt som en gris (om den är närsynt, men en gris kändes som passande) och utrustad med Yxa, Pipa och Glasögon.

Han största verk var att han sänkte en enorm bestman uppe i norra imperiet. Han tog huvet, stort som han självt, som trofé och ville promt släpa in det i Middenheim för att fira. Men de hederslösa manlingarna vägrade släppa in honom.

Han var ju dock extremt hardcore så han högg upp en lite öppning i porten (lyckades med det tidigare chaos arméer misslyckats med hurr, hurr, hurr!) och stegade in.

Väl där inne sköt statsvakten honom i huvet med en ballista de släpat ner medan han arbetetade på deras port...

Sa---n vad han var hardcore!

GO DWARFS! Stone and Steel!

/lasergreger - som aktivt funderar på att färga håret vilt brandgult och sätta upp det i en mowhawk med kycklingfett.
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,060
Kom på en hejarramsa:

VI äR DVÄRGAR
Å VI HÄRJAR
BÄRS! BÄRS! BÄRS!
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Mitt bästa dvärgminne

Det här är från någon gång under mina första rollspelsår, då vi spelade DoD av något sorts hemsnickrat slag i en kombination av EDD, DoD91 och massor med husregler.

Nå...
En gång för mycket länge sedan hade jag en gång en SLP som var rustningssmed, och därtill stadens bästa. Ja, bäst vad det gällde själva smidet, inte vad det gällde kundbetjäning eller service.

Ja, han var dvärg. En mycket patriotisk sådan. Förövrigt tillhörde han en klan vars samhälle gått under i kriget mot drakarna, och en klan som då näst intill var utdöd. Det var just därför han sökt sig till människornas värld där han kunde göra sig guld på att smida rustningar, och i viss mån leva vidare sitt liv.

Nå, för det första var han alltså mycket patriotisk. Ett ont ord om dvärgar kunde betyda döden om det nu inte fanns några vittnen i närheten. Förutom det var han mycket paranoid mot just alla som inte var dvärgar. Han misstänkte alla för att vilja stjäla hans guld eller hans smiden, och då speciellt var det alver som misstänktes (ja, jag körde som så många andra fantasylirande gossar på den klassiska Tolkienfejden mellan alver och dvärgar). Det hände många gånger att man som alv inte fick handla av den här dvärgen. Kort och gott var han liksom alltid mycket smörjd i munlädret och förolämpade de alviska kunderna så gott han kunde. Gav de ett bra gensvar så blev de antingen attackerade, hotade eller som oftast förbjudna att handla.

Han var också en principernas man... Ehm, dvärg. Nu minns jag tyvärr inte alla hans principer men de var många och de var fastgjutna. Därav kom de kunder, nästan alltid just spelarna, som just valde att köpa rustningar hos honom för att de älskade att rollspela mot denna SLP, i bråk med honom och så kunde det kivas, muttras och hotas i en halvtimma eller mer (irl-tid räknat) mot denne dvärg, dvs. min SLP.

I många fall tror jag att många spelare bara gick dit med sina rollpersoner för att få kivas en stund och få sig ett gott skratt.

Nåväl, detta var en hård dvärg som var mycket stor i orden men också mycket lättantänd och stolt. Detta var just hans svaga punkt på alla sätt. Bjöd man honom på något att dricka, berömde man honom eller dvärgarna i sig, talade väl om honom och hans arbete och helt enkelt slickade röv på alla plan kunde han istället bli den bäste vän och affärsbekant man kan ha.

Jag vet inte riktigt vad man ska säga, men han blev en sådan där legend som inte bara är legend för rollpersonerna utan även för spelarna. Alla tyckte om honom, både på gott och ont. Ibland fanns det en sorts hatkärlek, och det just bland de som oftast spelade rollpersoner med någon typ av alvblod. Dessa spelare visste mycket väl att om man sade fel ord vid fel tillfälle s¨avfyrades gärna det dolda armborstet under disken, likväl som att en kastyxa möjligen jämnade till frisyren lite.

Jag minns också att han hade ett jobbigt ansiktsuttryck för jämnan och dessutom talade men en knarrig, gnällig röst med hetsig rytm, vilket gjorde det något uttröttande att rollspela honom alltför länge. :gremsmile:

Jag hade en rollperson också som jag tyckte om, bland mina första och den som jag just hade mina bästa rollspelsupplevelser med. Ja, ni vet de där första stapplande stegen i rollspelens fantastiska värld som liksom är oförglömliga. ...Men det är så himla mycket att berätta så det orkar jag bara inte. Vill dock bara säga att det t.ex. var med honom som jag upplevde Enhörningshornet för första gången, vilket enligt mig är det bästa DoD (bland dä gamle) genom alla tider.
 

quisling

Warrior
Joined
24 Jan 2004
Messages
206
Location
Göteborg
dvärgminne

En gång när det begav sig att vi mest spelade DoD hemma på närkeslätten var det en spelare som likt vissa andra här alltid spelade dvärg. Just denna dvärg jag minns så väl hette Rondolin och han deltog i svavelvinter-kampanjen (om ni inte spelat den kanske inte det följande är så begripligt). Många oförglömliga ögonblick blev det med honom, från starten på ett isigt Marjura till dess han skaffade sig ett drogberoende i Illubarien och blev riktigt svår/are/ att ha att göra med.

Han var oberäknelig, den gamle dvärgen, och spelaren hans minst sagt impulsiv. För er som spelat svavelvinter så minns ni säkert att ni i upplösningen träffat en synnerligen viktig gammal dam i en himmelssäng; vid det tillfället var Rondolin så förgrymmat trött på odöda att han slängde en blick på kvinnans skrumpna, nästan mumifierade anlete och sedan kastade yxan sin genom rummet och klöv pannbenet hennes. Det gjorde senare att hans relation till Didra, en annan slp som dyker upp i Oraklets fyra ögon, surnade något; vilket inte hindrade Rondolin från att handlöst förälska sig i den tatuerade skönheten.

Minnen...
 

Spitfire

Swordsman
Joined
16 Jul 2003
Messages
420
Location
Staden med tre hjärtan
min första och sista dvärg kallades "Burken" (tror han hette Burik eller något..)

hans ena arm blev kapad av en Scythe of sharpness, och det är liksom allt som gjorde karaktären minnesvärd..

vad som gör honom min coolaste dvärg någonsin är alltså eftersom han är enda alternativet.

Nej, dvärgar är inte min favoritras..
 

Dilandau

Myrmidon
Joined
27 Sep 2000
Messages
4,902
Location
Stockholm
I AD&D2 lirade jag en dvärg som hette RAGAN STORMKILLER MOUNTAINRENDER. Bara det.

Han var beväpnad med dubbla stridsgissel som han gärna dunkade hårt och länge mot bergväggar och dungeongolv (givetvis skrek han stridsramsor samtidigt) så att alla monster åtminstone skulle få en chans att hinna gömma sig och kanske överleva.

Märkligt nog överlevde han hela kampanjen.
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,060
mateyasu said:
min första och sista dvärg kallades "Burken" (tror han hette Burik eller något..)

hans ena arm blev kapad av en Scythe of sharpness, och det är liksom allt som gjorde karaktären minnesvärd..

vad som gör honom min coolaste dvärg någonsin är alltså eftersom han är enda alternativet.

Nej, dvärgar är inte min favoritras..
Sure, men den här tråden är inte till för några fjolliga spetsöronälskare, utan bara för oss som tycker att DVÄRGAR ÄR AWESOME! L2read!
 

tull

Hero
Joined
12 Jun 2008
Messages
1,708
Location
Uppsala
Den bästa dvärgen är Khelgaar Ironfist ifrån NWN2!

Han slåss inte med en yxa, det är för fjolligt för han! Han slåss med nävarna, spottar blodet i ansiktet på fienden och när allt är över sitter han på slagfältet med en bärs och njuter.

Det är manligt.
 

Fienden

Hero
Joined
11 Oct 2008
Messages
1,655
Location
Någonstans i ödemarken
VI ÄR KORTA
VI ÄR SNYGGA
VI GÅR EJ
PÅ ALLA FYRA
DVÄRG DVÄRG DVÄRG!

Förövrigt har jag en dålig erfarenhet att faktiskt spela dvärgar, men de är fortfarande sexiga. På det hemska och motbjudande sättet.
 

KamiFisk

Hero
Joined
1 Feb 2010
Messages
928
Location
Uppsala
*Spoiler snösaga*

Min mest minnesvärda dvärg är Durnic, en Thulpräst.
Tack vare honom spelade våran grupp igenom snösaga som om det vore en vindbris.

Durnic gick i pension efter att ha boxat ner draken i dvärgarnas tillhåll helt ensam.
Inga legendariska varelser Durnic möt stod mer än en stridsrunda(Förutom draken som tog 3, varav en spenderades flygande i luften).

Och då har han vadat igenom.
Manulv, Brotbest, Tunnelmask, Skuga drake, Lindorm och massa mer som jag inte kommer ihåg.

Durnics bestiarie ett grovt missvisande bestiare.
Som beskriver hur svårt det är att fälla olika varelser har dräpt mången äventyrare som försökt sig på att göra om Durnics äventyr.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Nu piskar du upp gamla minnen här Vitulv!
Jag minns fortfarande min dvärg Ybilon Grönskägg ifrån min väns Eon 2 kampanj. Den höll på i ca. 7 år av mer eller mindre spelande & ja, min dvärg höll hela vägen. Det var en dvärg som jag verkligen gillade att spela & kunde följa med hela vägen. Det var verkligen kul att lira denne karaktär.

Vitulv: Hur är/var din coolaste dvärg?
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
Min första WFRP-rollperson fick sin högerhand krossad av en dvärgs hammare första gången de möttes. Dvärgen var en annan rollperson. Jävla skitgubbar.


Storuggla, stubbtorp
 

Arfert

Facit
Joined
9 Sep 2004
Messages
15,729
Location
Stockholm
Caldoric Tveskägg var en fruktansvärd krigare (i D&D 3.5, City of the Spiderqueen) som mejade ner sina fiender med sin runmärkta dubbelyxa.

Han föll tappert när han ensam höll stånd mot en övermakt drows, medan de andra i hans sällskap fegt flydde och lämnade honom att dö för att rädda sina egna skinn. Jag behöver knappast nämna att feglingarna inte var dvärgar, utan människor, tiefling och alver. Dvärgar hade inte vikt sig en tum, om en frände behövde hjälp. Även om de stupat med honom.
 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,060
Johan K said:
Vitulv: Hur är/var din coolaste dvärg?
Min dvärgtjej Disa i WoW är lätt den hårdaste dvärgen av dem alla. Här är hennes biografi, om någon skulle orka läsa den:

The early years

Disa was born in Ironforge 38 years ago. Her parents are Harwold II Dawnforge, son of Harwold Ramrider (later Dawnforge) and Hedda Dawnforge, daughter of Embla Stoneshaper. Disa has one younger brother, Trell, who is a travelling huntsman who has little contact with his family.

Harwold and Hedda decided to move to Loch Modan when Disa was just a baby dwarf, to raise her in a less crowded environment than the great city of Ironforge.

Disa had a calm upbringing in Loch Modan where her parents worked as mushroom farmers (with occasional mountaineering duty). She spent most of her time in the wilderness by the Loch and early on developed a interest in fishing and outdoor hiking. As a youngster she often ran away from home and could be found days later at some random mountain station, happily helping the mountaineers in their daily duties. She was a wild child in every sense of the word, but her parents showed great patience. Also, they were confident in the secure environment Loch Modan provided (relatively speaking, of course. Life by the Loch would have been the end of most human children).

In her early teens, Disa grew interested in engineering (and especially explosives). By this age, she also discovered the teachings of the light. She had never been fond of theoretic studies, but suddenly she started to read books and scrolls that her grandmother Embla sent her from the Ironforge library. The texts contained the words of Uther the Lightbringer and other champions of the paladin order.

Interest in the light, and a young widow

At the age of 30, she was sent to a summer camp in Elwynn, where she was first introduced to the Church of Light. They were fifteen dwarven children, from Ironforge, Dun Modr and Loch Modan. It was here she met Cyro who was later on to become her husband. Cyro wasn´t the brightest of lads, but good enough for Disa who decided to marry him as soon as they got home to dwarven lands again. Said and done, their parent arranged a wedding. Since dwarves reach adulthood at the age of 40, Cyro and Disa never had any children. They lived together in Cyros parents house in Ironforge until they both turned 35.

At his very birthday, Cyro dissapeared. Disa learned later on that he had joined a dwarven raiding team to the spire of Blackrock Mountain. Only one of the raiders came back alive and he told the families of the slain about the horrors of Blackwing Lair. Cyro, apprently, had been eaten by a dragon. Fed by the dark lord Victor Nefarious to a black drake.

Disa wasn´t exactly heartbroken, but her dwarven mind was set on revenge (and she needed her husbands remains (or something similar) to cash in the life insurance).

The shaping of a paladin

All said and done, she took her hammer, stole a gryphon and flew to Stormwind. She sat in the cathedral square for a week, day and night, until one of the paladin trainers grew tired enough and decided to take her on. Lord Grayson Shadowbreaker put Disa in a class of paladins and began her training. Since it was allready mid term, he didn´t think she would pass her exams for the first year but she showed great dedication, especially in physical training. She was a slow reader, but smart witted and stout and by the end of the term she had passed all her classmates in terms of paladinhood.

By mid term the following year, Disa decided that she had learnt enough from the Cathedral trainers and left (after great protesting from the priests and paladins). She started to roam the wilderness of the Eastern Kingdoms. She hunted orcs in The Wetlands, cleansed the undeads of Duskwood and ventured deep into the pits of Uldaman. Everytime she felt the need of more training she went to Stormwind and sat in the cathedral square, eyeing the fasade until a sighing paladin came and let her in.

The Azeroth Diamonds

Disa discovered Kalimdor and it was there she met her first true kin, the dwarven paladin Kesrelle. Kesrelle was the archetype of a paladin. Kind of heart and strong as the mountain itself. She and her husband Tolir were travelling adventurers and they embraced Disa as their daughter and sister-in-arms. During the following years they travelled all over the world and engaged in perilous adventures. It was during these travels Disa also met the gnome arcanist Rudolpho and his wife-to-be Shynda, and the druid Teraniel. The small band called themselves The Azeroth Diamonds and great were their deeds and friendship.

Disa was living the life of her dreams. Every day was another adventure and the Diamonds grew rich and famous. They enjoyed the spoils of dungeoneering. But every good thing must come to and end. Kesrelle and Tolir went missing in the burning city of Stratholme, Teraniel went mysteriously missing and Shynda entered the Emerald Dream. Rudolpho (heartbroken) and Disa (hungry for great deeds and dreadful vengeance) decided to walk different paths.

Present day, the Sleepers and the Vanguard

Thus, Disa met the gnomes Cracklebell and Kath. They grew fond of each other and spent more and more time together. Little did Disa know what this friendship would lead to. One day the human Arrain showed up. He recruited Disa to a secret fellowship, one that Cracklebell and Kath was part of. A fellowship that would lead her into the deepest pits and highest peaks of Azeroth, to root out the greatest of evils. At the same time she was also picked up by the paladin Lucas into an even larger community of heroes. Great were the victories that followed together with Disas new allies, the Theramore Compact Vanguard, and greater victories lie ahead.

---

Disa

Disa is 38 years old. She has short, black hair and large blue eyes. One can tell by her apperance and her body language that she is not yet an adult. She is impulsive and short tempered, as teenage girls are. Dwarven girls in particular.

Disa posesses most of the paladin virtues. She is caring and good-hearted, although harsch where it´s needed. Her largest weakness is her lack of patience and her almost silly stubborness. If you ask one of her trainers, she should also spend more time in the libraries and less in the fields, but it seems impossible to convince her of this. Another thing that disturbs her superiors (and her friends) is the blade Bloodcaller that she found in the ancient Troll City of Zul´Gurub. At one point she seemed so affected by the blade that the order of light was very close to arresting her. They are keeping a close eye on the young dwarf nowadays.

In battle, Disa relies more on her ability to take a beating than any particular skill in weapon handling. She plants her feet in the ground and rarely tries anything spectacular. She is a decent healer and hits like a brick but she really shines when she gets to act punching bag. Her thick armour and shield has many dents, as does her girlish body. She isn´t very sturdily built (in dwarven terms) so her ability to withstand the heaviest of blows amazes many of her comrades and trainers.

Disa has three mounts; The nightsabre Morning, her grandpas ram Frank and her paladin charger, called Dawn. She would very much like to put Frank to sleep, but has promised to look after the mean, old and very smelly creature.

As a paladin, Disa is expected by the Alliance to partake in military actions. She doesn´t nourish any deep hatred for the Horde, but does as she has been told, and only when given orders does she take up arms against Thrall. This has one exception though. The Blood Elves. Disa will show no mercy when it comes to the Blood Knights and she looks upon them with the same hatred and contempt as she does the dragons.

Edit: och en bild på Disa som en WoW-vän ritade
 

Organ

Out of time, out of mind
Joined
6 Jun 2001
Messages
5,638
Location
En mälarö
Vitulv said:
Kom på en hejarramsa:
Jag har också en. Den är dock inte min egen utan jag har skamlöst knyckt den ur 90-talsfanzinet Grey Ooze. Den är dock så jävla bra att jag mer eller mindre memorerat den utantill. Den ska sjungas till melodin When Johnny Comes Marching Home och går såhär:

The goblins have left their holes of mud
Hooray! Hooray!
It's time to spill some goblinblood
Hooray! Hooray!
With axe, with hammer, with sword and fist, I'll show you what I can do when I'm pissed
Gonna have a great time chopping their heads away

The're welcome here to pay the bill
Hooray! Hooray!
The more there are the more I kill
Hooray! Hooray!
How beutifuly their heads depart, the killing of goblins is truly an art
Give me more, more, more, more goblinoids to slay


Det finns även en tredje vers som jag tyvärr inte kommer ihåg på rak arm, och jag har inte fanzinet lätt tillgängligt. Det enda jag minns är att raden som i de övriga verserna börjar med "With axe..." och "How beutifuly..." i den tredje lyder "Gonna smash their heads and kick their balls". Nån som kan kan mer?

/Anders
 
Top