Dvärgar.....
Jag skulle kunna säga mycket om dvärgar.
Dvärgar är trevliga att ha i en rollspelsvärld, jag tycker att de är lika viktiga att ha med för stämningens skull som det är att ha en drake eller två.
Vem känner inte nackhåren resa sig när dvärgspelaren med stora gester visar precis hur hans ringbrynjeklädda dvärg svingar sin 2h-yxa mot orchens hals, samtidigt som spelaren utstöter sitt vildaste stridsvrål? (Jodå, det har hänt ett antal ggr i min spelgrupp!!)
Dvärgar är i allmänhet tervliga att ha i en grupp, de är trofasta vänner (när man väl lyckats bli vänner), dugliga krigare osv. Det är vid denna punkten jag tycker att deras största brister visar sig...
Det finns ytterst få dvärgar som inte tycker om rikedomar (vem gör inte det), dessvärre kan det leda till lite väl stora problem när dvärgen helt plötsligt börjar roffa åt sig större delen av skatten med förklaring till de övriga ganska irriterade spelarna: "...Jag är ju en dvärg, jag ÄR girig...", inte blir det bättre av att dvärgar ibland tycks vilja ha monopol på mithril.
Kanske är det bara min spelgrupp som fått dvärgarnas sätt att vara om bakfoten, men de som spelat länge och någonsin läst "Ereb Altor"-boken känner kanske igen sig??
Nu kommer säkert någon att påstå att jag inte tycker om dvärgar, det är inte riktigt sant, jag tycker att de kan vara lite irriterande ibland då deras beteende kan sticka i ögonen ibland, men mycket beror på spelaren själv.
En bra spelare kan få den mest irriterande, giriga och stolta dvärg att bli en trevlig bekantskap medan en sämre spelare kanske låter dvärgen bli en stereotyp.