Jag behöver lite hjälp med ett Eclipse Phase scenario. Det är för nybörjare till spelet och konceptet, men någorlunda erfarna spelare. Först kommer lite bakgrund.
Ni minns döden lite olika allihopa. Den var inte smärtfri, det minns ni, för den gick liksom genom kroppen, kändes först i armar och ben och kom sen liksom inåt, uppåt, ganska fort, men ändå oändligt långsamt. Känslan av evighet strax bakom knuten, misslyckandet, rädslan! Skulle ni bli funna? Blir ni de samma?
Men ni försvann inte, dog inte på riktigt, så som man kanske kunde tro, så som en del. Nej ni hade haft tur, för den senaste tiden, ja innan dethär alltså, då hade tekniska landvinningar gjorts och i ert fall innebar det möjlighet till digital backup av ert hela ego. Allt som var ni -ja förutom allt som bara var rent fysiskt då- fanns lagrat digitalt i er ryggrad. Det var vad man sade i alla fall.
Åh, döden var inte en skön befrielse från smärtan av döende eller liv! Den var rent fysisk ångest och den upphörde inte. Ni blev kvar i digitalt limbo, självmedvetna men utan möjlighet att kommunicera eller ens ta intryck från omvärlden, fångna i en död kropp. Fanns den fortfarande? Sista minnet en svart skärva mot stjärnhimlen, den jordiska nattens lysande pärlor ovan er. Fanns ni fortfarande? Så är den där: en öppning, från ingenstans till ingenstans!
Så ungefär tänkte jag inleda ett fyra-kvällars scenario i Eclipse Phase världen. Spelarna skall alltså ha tillhört den första generationens rymdkolonisatörer, men råkat ut för något i omloppsbana kring jorden. ”Lyckligt” ovetandes om apokalypsen under sig skall deras själar hållits fångna i den kortikal stack som de var några av de första att få inopererad, tills några scavengers fann dem där, i ett uråldrigt skepp de tagit sig till i farligt låg omloppsbana kring jorden för att festa och plundra.
Att bli uppladdad digitalt skall jag beskriva som en deja-vu av att ha blivit förflyttad fast inte kunna se varken varken varifrån eller vart, som väckt fast plötsligt i ett nytt rum, också det tomt och kallt. Deja-vu känslan beror på att det hänt förut, fast det vet inte spelarna.
Gruppen som finner spelarna kommer att ta kontakt med dem redan på plats, och de kommer driva med dem och ha kul, det är ju fest trots allt! Det är viktigt att spelarna uppger sina namn för att vad som skall driva berättelsen framåt är att det inte är första gången de blir återuppväckta. RP är alltså inte original-forken av sig själva!
Första spelmötet kommer en av deltagarna i scavenger gruppen att ta livet av sig, det skall vara den äldre forken av en av spelarna. Denne önskar ”sig själv” en ny chans på grund av sitt generella fuck-up sen ”återuppståndelsen”.
En spelare per möte skall sedan söka upp eller bli uppsökta av sina äldre (och i alla fall någon av dem, mycket mäktiga och degenererade eller omänskliga) forks. Dessa måste ju tillverkas efter spelarnas karaktärer varför jag ännu inte vet så mycket om dem, annat än att de kommer vara mycket upprörda, besatta, hotade eller på något sätt kraftigt reagera på att en ny, men ändå jämngammal kopia av sig själv plötsligt uppstått utanför deras kontroll.
Nu kommer vi till varför jag postar detta:
1. Jag behöver ett system för karaktärsutveckling som inspirerar spelarna att sätta så mycket kött på deras karaktärers ben att jag kan skapa intressanta antagonister, alltså trovärdiga kopior på rollpersonerna fast med ny kunskap, ny social situation och som är sådär härligt vansinniga, fast på ett någorlunda trovärdigt sätt.
2. Jag vet inte om det är möjligt, men jag funderar på att spelarna kanske själva kunde få berätta, eller vi rent av spela hur deras forks blev allt galnare, alltså utifrån slutresultatet så som jag presenterar deras antagonister. Naturligtvis sätter jag dem sedan i liknande situationer som de själva hittar på.
Juste, forksen kommer också att ha en anledning att bli rädda när spelarna kommer in på scen. Varje rollperson skall nämligen känna till en mycket speciell hemlighet, vad skall de väl få bestämma själva. Denna hemlighet är vad som givit deras forks möjlighet att ta sig dit de är nu, har alltså givit dem makt. Hemligheterna kommer de antagligen vilja skydda.
Jag tänker mig att resultatet kan bli riktigt psykologiskt krävande skräck sci-fi och underbar karaktärsutveckling. Vad tror ni? Finns något system jag kan använda? Jag tycker Eclipse Phase känns lite tunt på karaktärsutvecklings- och samberättarfronten.
Tacksam för förslag!
Ni minns döden lite olika allihopa. Den var inte smärtfri, det minns ni, för den gick liksom genom kroppen, kändes först i armar och ben och kom sen liksom inåt, uppåt, ganska fort, men ändå oändligt långsamt. Känslan av evighet strax bakom knuten, misslyckandet, rädslan! Skulle ni bli funna? Blir ni de samma?
Men ni försvann inte, dog inte på riktigt, så som man kanske kunde tro, så som en del. Nej ni hade haft tur, för den senaste tiden, ja innan dethär alltså, då hade tekniska landvinningar gjorts och i ert fall innebar det möjlighet till digital backup av ert hela ego. Allt som var ni -ja förutom allt som bara var rent fysiskt då- fanns lagrat digitalt i er ryggrad. Det var vad man sade i alla fall.
Åh, döden var inte en skön befrielse från smärtan av döende eller liv! Den var rent fysisk ångest och den upphörde inte. Ni blev kvar i digitalt limbo, självmedvetna men utan möjlighet att kommunicera eller ens ta intryck från omvärlden, fångna i en död kropp. Fanns den fortfarande? Sista minnet en svart skärva mot stjärnhimlen, den jordiska nattens lysande pärlor ovan er. Fanns ni fortfarande? Så är den där: en öppning, från ingenstans till ingenstans!
Så ungefär tänkte jag inleda ett fyra-kvällars scenario i Eclipse Phase världen. Spelarna skall alltså ha tillhört den första generationens rymdkolonisatörer, men råkat ut för något i omloppsbana kring jorden. ”Lyckligt” ovetandes om apokalypsen under sig skall deras själar hållits fångna i den kortikal stack som de var några av de första att få inopererad, tills några scavengers fann dem där, i ett uråldrigt skepp de tagit sig till i farligt låg omloppsbana kring jorden för att festa och plundra.
Att bli uppladdad digitalt skall jag beskriva som en deja-vu av att ha blivit förflyttad fast inte kunna se varken varken varifrån eller vart, som väckt fast plötsligt i ett nytt rum, också det tomt och kallt. Deja-vu känslan beror på att det hänt förut, fast det vet inte spelarna.
Gruppen som finner spelarna kommer att ta kontakt med dem redan på plats, och de kommer driva med dem och ha kul, det är ju fest trots allt! Det är viktigt att spelarna uppger sina namn för att vad som skall driva berättelsen framåt är att det inte är första gången de blir återuppväckta. RP är alltså inte original-forken av sig själva!
Första spelmötet kommer en av deltagarna i scavenger gruppen att ta livet av sig, det skall vara den äldre forken av en av spelarna. Denne önskar ”sig själv” en ny chans på grund av sitt generella fuck-up sen ”återuppståndelsen”.
En spelare per möte skall sedan söka upp eller bli uppsökta av sina äldre (och i alla fall någon av dem, mycket mäktiga och degenererade eller omänskliga) forks. Dessa måste ju tillverkas efter spelarnas karaktärer varför jag ännu inte vet så mycket om dem, annat än att de kommer vara mycket upprörda, besatta, hotade eller på något sätt kraftigt reagera på att en ny, men ändå jämngammal kopia av sig själv plötsligt uppstått utanför deras kontroll.
Nu kommer vi till varför jag postar detta:
1. Jag behöver ett system för karaktärsutveckling som inspirerar spelarna att sätta så mycket kött på deras karaktärers ben att jag kan skapa intressanta antagonister, alltså trovärdiga kopior på rollpersonerna fast med ny kunskap, ny social situation och som är sådär härligt vansinniga, fast på ett någorlunda trovärdigt sätt.
2. Jag vet inte om det är möjligt, men jag funderar på att spelarna kanske själva kunde få berätta, eller vi rent av spela hur deras forks blev allt galnare, alltså utifrån slutresultatet så som jag presenterar deras antagonister. Naturligtvis sätter jag dem sedan i liknande situationer som de själva hittar på.
Juste, forksen kommer också att ha en anledning att bli rädda när spelarna kommer in på scen. Varje rollperson skall nämligen känna till en mycket speciell hemlighet, vad skall de väl få bestämma själva. Denna hemlighet är vad som givit deras forks möjlighet att ta sig dit de är nu, har alltså givit dem makt. Hemligheterna kommer de antagligen vilja skydda.
Jag tänker mig att resultatet kan bli riktigt psykologiskt krävande skräck sci-fi och underbar karaktärsutveckling. Vad tror ni? Finns något system jag kan använda? Jag tycker Eclipse Phase känns lite tunt på karaktärsutvecklings- och samberättarfronten.
Tacksam för förslag!