Nekromanti EDDA i Ranrike

[olaberg]

Så ägde då, efter regelklur och situationssimuleringar, det första riktiga spelmötet rum. Mitt och min kompis Roberts OD&D-modd för nordisk mytisk vendeltid: EDDA.

Tiden var runt år 600 efter Vitkristens lidande, den svaga gudom som de rakade iriska männen vid Kornhall dyrkar. Platsen var kung Ales hall i Skepplanda, utmed den mäktiga Gautälven.

Strax efter islossningen kom så framemot kvällningen två ynglingar, Hrodebert och Geir, dit. Det gick ju bland bondpojkarna i Alebygden rykten om att en yngling kunde slippa slitet vid gården och istället söka lyckan i Ales hird, i något av hans skeppslag.

 

[olaberg]

I enlighet med tidens sed blir varje man på vandring erbjuden mat och sovplats i kungens hall. För obemärkta ynglingar visserligen i ett mörkt hörn bland fattighjon och enkla resande, men ändå fläsk och rovor. Kung Ale vill inte ha namn om sig att vara snål.

Vid bordet, förutom Geir och Hrodebert då: en tystlåten krigare med butter uppsyn och två trashankar, man och kvinna, som äter nervöst och stoppar lika mycket i ränseln som i magen. Och två saker gossarna aldrig sett tidigare: först en muskulös man, krigare, men utan pansarskjorta, hår eller skägg; och med mörkbrunt, nästan svart, skinn. Bredvid denne en inte fullt lika mörk herre, i eleganta men ytterst konstiga kläder, en ringbrynja av brons, tunt svart skägg, och en klädnad i material och färg som inte det minsta minner om barkfärgad vadmal från gården hemmavid.

 

[wilper]

[NT] Wow! Coolt, jag ser fram emot fortsättningen!

Nix Text

 

[olaberg]

In från en liten dörr bakom bordet kommer en berusad blond man, med rester från uppkastningar i skägget. Pladdrar. Hrodebert och Geir kommer i samspråk med den elegant klädde mörkhyade mannen, som talar bruten men ändå tydlig dansk tunga.

Mannen heter Harad, och hans nubiske livvakt Gembo. Han säger att han kommit från södern genom många hav för att söka efter skinn från vita uttrar, något som kan inbringa stora summor hos klanhövdingar nere i ökenländerna som Harad kommer ifrån.

Längre in i Nordfjorden än till Danholmarna kom inte hans skepp, så där lejde han ett skeppslag danskar som i sin långbåt tog honom och hans följe uppför Gautälven till Skepplanda.

Nu blandar sig fyllot in i diskussionen: "Danskar? Ha! Vet ni att danska smeder är så lata, att när de smider svärd så orkar de bara göra ena sidan vass. Det blir som en sax! En sån man klipper får med! Sånt som kvinnfolk använder!"

"En sån här, menar du?" säger plötsligt mannen bredvid fyllot och håller ett saxiskt bredsvärd mot det nedspydda skägget. Fyllot fixerar dansken med blicken, reser sig långsamt, höjer sin yxa och säger:

"För att det inte ska bli alldeles ojämnt är det väl bäst om även jag bär stål som bara är skärpt på ena sidan. För min danska vän här verkar inte vara skärpt någonstans."

Nu tystnar sorlet. Kung Ales hirdmän som sitter utmed ett av borden tittar nyfiket på vad som ska hända. Även kung Ale märker av tystnaden, ser in i hörnet och tar till orda:

"Vem dristar sig att bryta den frid jag själv med egna ord utlyst över kväll och gille? Ska två män nu kliva ut i natten bakom en buske och bara en man återvända?"

Hirdmännen mumlar ett besviket "nej".

"Eller ska två män kliva fram i ringen, och den förste som lämnar den vara ombesjunget djärv eller för evigt fördriven?"

Ett hurrarop från hirdmännen blir startskottet. Raskt röjer man undan det stora bordet i mitten av salen, det framför eldstaden och högbordet där kung Ale presiderar.

 

[olaberg]

Den kutryggige gamle mannen bredvid kung Ale reser sig. Han tar sin trolltrumma och sin skallra och börjar dansa runt elden och runt ringen och mässar en sång. Elden lägger sig. Gembo, nubiern, tittar stelt på, och Geir och Hrodebert ser hur han för sin hand mot en påse han bär runt halsen.

Dansken och fyllot kliver in i ringen.

Här testar vi stridssystemet. I princip är träffslagen som i D&D med 1t20 som ska vara lika med eller över motståndarens skydd (pansarklass + förmåga att undvika). Anfallaren får bonus på träffslaget om förmågan "Kampkonst" finns, och för en icke-spelarfigur antar vi helt enkelt ett värde: grad.

Dansken har +3 i kampkonst, och fyllot har +2. Dansken har å andra sidan 14 i skydd medan fyllot har 15. Fyllots yxa ger 1t6+1 i skada när han svingar den i två händer (tvåhandsfattning ger +1 i skada), medan danskens svärd ger 1t8 hållet i en hand (i den andra handen har han en sköld).

Varje runda om 10 sekunder börjar med ett turordningsslag: 1t6, högst slår först, vid lika sker allt samtidigt.

Striden böljar fram och tillbaks. Efter en runda fummel (naturlig 1 på tärningen) då dansken missar en möjlighet att slå, får fyllot in två praktträffar. Danskens livspoäng hamnar under noll. Ett misslyckat "härdighetsslag" (1t20 ska vara lika med eller över 16, justera för god fysik) betyder att dansken är död.

Detta resulterar i jubel hos alla, och många hittar på kväden där de prisar den dräpta danskens mod och dådkraft. Det finaste kvädet skaldar fyllot, och i belöning för det får han en rejäl länk ur kung Ales guldarmband.