All Hail Eddings!
När jag gick högstadiet så plockade jag upp Stenens väktare och psedan slutade jag inte innan hela Sagan om Belgarion var slukad. Läste även Mallorea men efter det insåg jag att det hela handlade om upprepningar.
Numer när jag tittar på hans böcker är de för simpla för mig medan Sagan om Ringen fortfarande fyller mig med inspiration, eufori och andra positiva (och erotiska) känslor. Men Eddings var helt underbar när man var yngre och många av karaktärerna lever fortfarande kvar i mitt huvud i ett skimmer av rosa nostalgi! Den listiga Silke med sin ryckiga näsa, fantasy femme-fatalen Vella, den stolta Polgara med sin vita lock, den godhjärtade och tålmodige Durnik, den gode Faldor vars gård i olika former återkommit i flera av mina rollspelsäventyr, den hethövdade Lelldorin och den modige Mandorallen och alla de andra.
Skall nog ta och läsa dem igen och försöka analysera dem lite grundligare. Vad det var som fick dem att gripa tag i mig så hårt.
