Egenskaper som "spiller över"

[Franz]

Jag har funderat på en grej. Det har funnits personer i min spelgrupp tidigare som har haft egenskaper som "spillt över" på deras rollpersoner. Inte så att de spelar rollpersonerna som sig själva, utan jag menar mer subtila egenskaper. Exempelvis blev en väldigt snål spelare alltid en looter. Han spelade inte en girig person eller så, utan vilken slags karaktär han än spelade lottade alltid och vägrade dela med sig. Och jag tror inte han tänkte på det själv. En annan spelare var väldigt cynisk och dyster och vilken karaktär han än skapade så fick den alltid ett stråk av cynism över sig. Jag tror inte att han heller märkte av detta.

Har ni liknande erfarenheter?

 

[entomophobiac]

Har ni liknande erfarenheter?

Jag har en spelare i min grupp som har ett helt enastående sätt att tänka. Hen jobbade en period som speltestare. Vi brukar än idag säga att hen "spelar som en QA". Finns det buggar att utnyttja i ett regelsystem så kommer hen hitta dem. Finns det ett udda sätt att testa sig fram genom reglerna så kommer hen att göra det.

Vilken rollpersonen än är så kommer det här ovillkorligen leda till tokiga scener som bara är helt typiska för den här spelaren. Men hen råkar också vara rättså engagerad rollspelare och går rätt mycket in för sin karaktär. Det är bara att det här personlighetsdraget sitter djupt.

 

[Franz]

Jag har en spelare i min grupp som har ett helt enastående sätt att tänka. Hen jobbade en period som speltestare. Vi brukar än idag säga att hen "spelar som en QA". Finns det buggar att utnyttja i ett regelsystem så kommer hen hitta dem. Finns det ett udda sätt att testa sig fram genom reglerna så kommer hen att göra det.

Vilken rollpersonen än är så kommer det här ovillkorligen leda till tokiga scener som bara är helt typiska för den här spelaren. Men hen råkar också vara rättså engagerad rollspelare och går rätt mycket in för sin karaktär. Det är bara att det här personlighetsdraget sitter djupt.

Nu när jag tänker på det har jag också en spelare som är sån! Det är liksom halva nöjet för spelaren att hitta luckor och möjligheter i reglerna.

 

[afUttermark]

Mina karaktärer är alltid impulsiva, jag kan inte planera något långsiktigt utan bara: Pang på rödbetan.

 

[Mogger]

Jag vill alltid spela RP med någon slags status eller någon som folk lyssnar på. Något form av officiellt (eller inoficiellt) mandat. Ädligar, officerare, bossar etc.

Jag vet inte vad det säger om mig

 

[krank]

Jag tror att det är väldigt vanligt att det "spiller över".

För mig t.ex. är det definitivt inte subtilt: de flesta av mina rollpersoner är i princip mig, fast i någon alternativ verklighet, typ. Jag brukar skapa rollpersoner som är hyfsat smarta (för det är så jag ser mig själv), som kan datorer och teknik (för det är så frustrerande att inte få använda IRL-kunskap för att lösa problem), är lösningsorienterade, gillar att styra upp och göra planer, frustreras av irrationalitet, generellt försöker undvika känslomässighet, inte sällan är cyniska. Alla de delarna är inte nödvändigtvis så som jag är, men absolut så som jag ser mig själv.

Någonstans tar vi ju alltid med oss oss själva in i rollerna, med åtminstone en gnutta av våra drivkrafter och förståelse för världen etc. Jag har aldrig ens haft någon speciellt stor önskan att spela någon som inte liknar mig alls – jag vill ju leva mig in i personen och situationen, och då blir det lättare om rollpersonen liknar mig. Jag antar att jag prioriterat annorlunda om jag var mer intresserad av människor… Jag vill ju mest utforska spelvärlden och äventyret, inte min rollperson.

 

[Skarpskytten]

Jag har nog aldrig varit med om att en riktigt tystlåten person har spelat pratsam rollfigur och nästan aldrig motsatsen, att en riktigt pratglad person spelat en tystlåten rollfigur. Den tråkigaste rollfigur jag någonsin spelat var tystlåten, så ... go figure. Spelleder ju mest i vilket fall.

Cynism och krasshet slår igenom rätt mycket också, liksom nyfikenhet.

 

[Svarte Faraonen]

Jag vill alltid spela RP med någon slags status eller någon som folk lyssnar på. Något form av officiellt (eller inoficiellt) mandat. Ädligar, officerare, bossar etc.

Jag vet inte vad det säger om mig

Jag vet inte om jag gillar att ha den typen av ledarskapspositioner etablerade i spelvärlden, men jag spelar nog definitivt alltid rollpersoner som har sociala färdigheter och liknande för att få folk att lyssna på dem. Anledningen är för mig rätt enkel: jag tycker om att komma på idéer och säga vad jag tycker om saker, så då blir det tråkigt om jag inte har ett sätt att få genomslag för det i spelet.

Annars bygger väl en del av mina rollspelspreferenser på att kompensera för brister i verkligheten. Jag upplever mig ofta som misslyckad, handlingsoförmögen och svag, så jag har inte så mycket intresse av att dyka in i det i spel. Måhända är det ett patetiskt och omoget önskeuppfyllande, men jag förlänar ofta mina rollpersoner en viljestyrka jag själv inte besitter.

 

[Stareater]

Själv spiller det över rätt mycket att jag vill spela socialt kompetenta personer.

Hade en spelare i spelgruppen för länge sedan som var rätt utseendefixerad. Han minmaxade alltid så att hans karaktär var den vackraste i spelet, vilket definitivt spillde över.

Dessutom har jag någon slags förkärlek att spela personer där utseendet inte matchar det inre. Konstnärssjälen fångad i en barbars kropp, den pacifistiske och snälla nekromantikern, den klena flickan med superstyrka, den gamla uteliggaren som är en pensionerad hitman, etc. Var det kommer från har jag ingen aning om, för jag ser nog rätt mycket ut som jag är

Den tråkigaste rollfigur jag någonsin spelat var tystlåten, så ... go figure.

Drog nitlotten på ett konvent och fick spela en stum sjöman/pirat som uttalat i rollbeskrivningen skulle vara en sidokaraktär i handlingen. Ingen höjdare.

 

[God45]

Jag vet inte om ni läst Oscar Wilde, men det finns ett citat från den senare som vissa hävdar beskriver rollspelande: ”Man is least himself when he talks in his own person. Give him a mask, and he will tell you the truth.”. Och jag hoppas det inte är sant! För när jag rollspelar tenderar mina karaktärer att vara 100% id-drivna sluga och glupska egoister som hugger som en kobra om de känner svaghet och som älskar att bråka med folk eller tvinga in dem i roller som är obekväma för dem. Och, liksom, om det är en träffande kritik av mig så är det rejält dåligt! Till mitt försvar tänker jag att jag lever ut de här sidorna i rollspel där bara orcher och alver blir drabbade.

 

[Franz]

Om jag ska fundera på mig själv så har jag svårt att spela en rollperson som inte har någon slags humor i sig. Det kan handla om en rollperson som brukar skämta, det kan handla om humor på rollpersonerns bekostnad, det kan handla om mörk humor etc. Men humor blir det av något slag, vare sig det var tänkt så från början eller inte. Då jag skämtar såpass mycket att min fästmö senast idag hotade med att införa "skämtbiljetter" där jag får använda typ fem sådana per dag och sen är det nog, måste jag nog säga att det är en sak hos mig som spiller över.

 

[Dr_Dängrot]

Ja utan tvekan.

En av mina spelare har en smått dominant personlighet och hen tenderar alltid att spela riddare , ädlingar , officerare och liknade personer med auktoritet och pondus som för gruppens talan .

Nummer två har ett förflutet inom det militära samt lagväsendet och hen spelar ofta tysta starka slagskämpar med ett väl utvecklat rättspatos.

Nummer tre är fd teaterestet med en väldigt sprallig och jovial personlighet och hen tenderar att alltid spela gycklare , barder , tjuvar , charlataner med hög karisma som förlitar sig på munlädret snarare än vapenarmen .

Nummer fyra har en ganska speciell humor vilket ofta går igen i hens karaktärer . Hen skapar ofta karaktärer som blir något av en Comic relief , nu senast spelade hen en orch med förståndshandikapp som är kvar på ett barns nivå när det kommer till Kognitiv utveckling .
I Mua spelade hen den galne vetenskapsmannen Manfred Gelé eller Man som han kallades = Man Gelé = Mengele (vilket tog mig ett tag att komma på) . Hen spelade också roboten C.P-3.O = CP Treo i folkmun.. Hen spelade även i mutant den muterade djurherren Lave Mang =Lavemang

Nummer fem är också fd teaterestet och tenderar att spela karismatiska roller .

 

[Dr_Dängrot]

Personligen tenderar jag ofta när jag känner mig trygg med en grupp och dom är trygga med min spelstil att gravitera mot att spela the asshole with a heart of gold. Tex Han Solo eller Mad Martigan . Jag vet inte om det säger något om mig men jag har alltid tyckt bättre om gråa hjältar och skurkar ist för vita/svarta hattar..jag tycker att en moraliskt ifrågasättningsbar hjälte eller en skurk som gör något hemskt men som hen tror gagnar ett större ändamål eller utifrån sin världsbild agerar i ett gott syfte är betydligt intressantare än super god vs super ond

Det är dock inget jag spelar med en ny grupp då det har i det förflutna tolkats som att det är jag och inte min karaktär som är ett asshole . Jag spelade i en grupp där min karaktär in-game sa något till en annan karaktär som jag senare genom sl fick reda på att den karaktärens spelare tolkat som att jag riktat mot hen som person utanför spelet och inte hens karaktär och jag uppmanades av sl att lägga ned med asshole fasonerna .

 

[Bolongo]

Om något av min egen personlighet spiller över är jag inte medveten om det. Eftersom jag oftast är SL försöker jag variera mig och göra något nytt varje gång jag får en chans att vara spelare.

Men det är möjligt att SL-rollen infekterar mina val, på så sätt att jag ofta avvaktar tills jag ser vad de andra spelarna gjort och sedan gör något som kan komplettera gruppdynamiken. Vilket mekaniskt sett brukar leda till support-karaktärer eftersom de flesta andra gör combat-monster.

 

[michael]

Absolut delar jag denna erfarenhet, inte alltid i personligheten på karaktären de spelar, utan hur de tacklar de problem eller händelser som kommer i deras väg under spelets gång eller hur de positionerar sig i en slags inbördes hierarki. Jag kan på förhand, som SL, ofta räkna ut ungefär vilka roller mina spelare kommer ta om de vill ha fria tyglar. Även när de väljer att spela något helt avvikande är det lätt att fasaden spricker och deras vanliga tendenser och egenheter gör sig synliga.

Några av de roligaste spel vi har kört genom årens lopp har varit när vi spelat one-shots med färdiga rollpersoner som slumpmässigt delats ut, där färdiga relationer mellan rollpersoner är etablerade. Det sätter gruppdynamiken på ända och tvingar spelarna att försöka sig på att göra något annat. Men det är inte alltid så lätt. Exempel på det här var när vi spelade En Schwarz Jul eller Hope's Last Day till Alien. Att ge drivkrafter och mål till spelarna som tvingar in de i någon form av kollisionskurs är ett enkelt sätt för att skifta i den annars vanliga gruppdynamiken.

--

Jag är ju nästan alltid SL, och gillar att även gudarna är mina marionetter... ("Dance for me puppets, dance") vad säger det om mig? Men även jag märker hur mina fäblesser kan spilla över. Här försöker jag komma bort från det genom att i större utsträckning använda mig av slumpmekanik för att avgöra sådant som SLP-reaktioner, personligheter, drivkrafter osv.

 

[Mogger]

Jag vet inte om jag gillar att ha den typen av ledarskapspositioner etablerade i spelvärlden,

En spelvärld utan formella och informella hierarkier? Huh? Det trodde jag inte. Men each to his own.

 

[Genesis]

Jag försöker nog att variera mina rollpersoner ganska mycket, och gillar ju spel där rollpersoner inte är fasta, så att jag kan spela olika rollpersoner under kvällens lopp. Det finns helt klart tendenser och personlighetsdrag jag gillar att ha med. Jag gillar rollpersoner som är relativt skämtsamma och ironiska, men spelar jag något historiskt så gillar jag att få gå loss i formellt och högtravande språk, också. Och en av mina favoritrollpersoner var väldigt tystlåten av sig. Det enda jag inte gillar är nog att spela personer som inte känns relaterbara och förståeliga, men det tror jag har mer att göra med vad jag vill ha ut av spelet än med min personlighet. Ofta tar mina rollpersoner ganska mycket plats i berättelsen, men jag har inget emot att spela en rollperson som är en oviktig biroll, så länge jag som spelare fortfarande får ta plats och bidra. När vi spelade Hur man skriver en G E Trent-roman så dök min rollperson upp i två scener i hela spelet, tror jag, men jag hade ändå jättekul.

 

[Svarte Faraonen]

En spelvärld utan formella och informella hierarkier? Huh? Det trodde jag inte. Men each to his own.

Förlåt, jag uttryckte mig slarvigt, jag menar att mina rollpersoner vanligen inte besitter en sådan position. Det brukar göra det svårare för mig att identifiera mig med dem, så jag föredrar att ge dem personlige egenskaper som skänker deras åsikter en viss auktoritet istället.

 

[Mogger]

Förlåt, jag uttryckte mig slarvigt, jag menar att mina rollpersoner vanligen inte besitter en sådan position. Det brukar göra det svårare för mig att identifiera mig med dem, så jag föredrar att ge dem personlige egenskaper som skänker deras åsikter en viss auktoritet istället.

Ah, ja, jag väljer ibland den vägen med. Och behöver absolut inte vara i toppen av näringskedjan, det går lika bra med en sergeant eller utblottad friherre. Tror även att det handlar om ett sätt för mig att sätta rollen i en settingkontext som ger mig tillräckligt med agens.