Nekromanti Eld och Sot - om dvärgar i Trudvang

[Vitulv]

Eld och Sot - om dvärgar i Trudvang

Ok, nu tänker jag spåna ett tag...

Om dvärgar i Trudvang. Det duger inte med de dvärgar som finns, även om Riotminds har fått till en hyfsat skön knorr på dem än så länge. Dvärgarna i Snösaga var rätt sköna, men de skulle funka var som helst. I vilken värld som helst. Dvärgarna måste liksom trollen anpassas för den värld vi älskar och känner som maktens fält - Trudvang.

Så... Vad har vi nu?
Små, vresiga, giriga, gubbar med förkärlek för smide, underjord och stenhuggeri. De har skägg. De har yxor och andra dvärgvapen. De har alltid legat i fejd med drakarna och bor i Moria-ripoffs.

Ok, de har ryssklingande namn och var taskiga i Snösaga, och det är ballt men...*gäsp liksom*

Nå, vad ska vi behålla?

De ryssklingande namnen, yes.
Underjord? Ja, jag tror det. Underjorden är ball.
Skägg? Ja, jag tror vi behåller dem också.
Moria? No way! Glöm de storslagna hallarna och gigantiska rikena med tusentals invånare.
Smide? Ja, men inte så som det ser ut nu.
Stenhuggeri? Kanske lite. De ska ju ändå bo i underjorden.

_______________________

Jag ska försöka måla upp en scen av det jag vill att dvärgarna skall vara i mitt Trudvang.

"Följ mig ned i underjorden... Under den tjocka, gröna mossan på stenen i svackan döljer sig runor. Jag blåser liv i dem med min andedräkt och plötsligt känner vi en kall vindpust. En doft av svavel och våra axlar tyngs som av bördan från tusen stenblock. Vi faller framåt, mot stenen, genom stenen, in i mörkret. Vi tumlar och faller och i våra huvuden dansar spökljusen i takt till klingandet från avlägsna hammarslag och hesa röster.

Det är kallt, så kallt. Och fuktigt. Stenens mossklädda väggar är blöta av det porlande grundvattnet. Jag letar efter mitt eldstål och drar bort vaxduken som skyddar min fackla. Så får vi ljus och kan beskåde den plats där vi befinner oss. Det är en naturlig grottgång som slingrar sig fram genom bergrunden. Den vrider sig likt en serpentin och på flera platser är den så smal och låg att vi endast med yttersta möda kan klämma oss fram. Men framåt vandrar vi, tvingar oss själva. Plaskandet från våra fötter i vattnet ekar och det fräser när tunga vattendroppar träffar min fackla.

Och svagt, svagt kan vi höra hammarslag. Tunga... Taktfasta...

Ju längre in i berget vi kommer stöter vi oftare och oftare på tecken att platsen är bebodd. Att något lever i denna kalla och våta underjord. En urholkning i stenen. Ett grinande, skäggigt ansikte vars uppspärrade ögon tycks följa oss när vi passerar. Några trappsteg. Men överallt denna mjuka, våta mossa som täcker stenen.

Hur långt vandrar vi? Jag vet inte, men jag har förbrukat tre facklor när vi når porten. En enkel, rund lucka i sidan av berget, smidd av mörkrött järn och utan utsmyckning. Jag lägger min hand på den och känner att den är het och torr till skillnad från både oss och vår omgivning. Jag lägger örat mot dörren och hör något som låter som tunga andetag, djupa och långsamma.

Innanför dörren finns det vi aldrig får se och vi är redan tillbaka på ytan när Zvodoj lyfter hammaren för tredje gången detta månvarv. I en vecka har han muttrat sina hesa besvärjelser just för detta slag och nu vrålar han för full hals. Hammarslaget överröstar allt och själva berggrunden skakar som av en jordbävning när det landar över den klinga som alverna en gång smidde men som förbannades av bastjur. Gnistregenet sköljer över både Zvodoj och bälgpumparen Valsi och det fattar eld i deras redan svedda skägg och hår.

När gnistorna slocknat och det åter går att se i den lilla smedjan närmar sig de två dvärgarna svärdet. Ur ugnen kikar logen Skjar nyfiket och hans vanligtvis så frenetiskt flammande kropp glöder nu lugnt. Dvärgarna, klädda enbart i tjocka förkläden av läder och med de seniga kropparna täckta av sot ser först på svärdet, sedan på varandra och därefter vänder de sig mot ugnen. Med en kort nick bekräftar de logens hetta och lämnar sedan smedjan för att försvinna ut i underjordens irrande gångar.

Och kvar på städet ligger spillrorna av ett sedan länge förbannat svärd. Ett gissel från forno och ett hot mot världen som förstörts av en smed vars namn aldrig kommer nämnas ovan jord och vars gärningar aldrig kommer belönas."

__________________

Jag vet inte om det egentligen är så originellt men jag försöker komma från Eons jätteriken och världskrig med dvärgainblandning. De skall vara lika mystiska väsen som alver och troll. I mörkret och i ensamheten lever de och i hemlighet utför de sina dåd - goda som onda. Nå som ni märker är jag ute efter att mystifiera dem men jag behöver hjälp.

Hur vill ni att dvärgar i Trudvang skall vara? Yxsvingande ölkdrickare eller tillbakadragna sagoväsen? Beskriv dina dvärgar.

Kör hårt!

/Vulf

 

[Rising]

Fint inlägg. Det fick mig att börja klura litet.

Först: Mitt förhållande med dvärgar är inte ett särskilt lyckligt förhållande. Jag hatar dem. Anledningen till detta är först och främst för att de inte är sexiga. Och jag kan helt enkelt inte gestalta något som inte är i närheten av att vara sexigt.

Jag skulle exempelvis aldrig kunna vara en R2D2-enhet, och på samma sätt så försvinner dvärgarna lite från min horisont. Jag vill inte vara någon som inte kan flörta. Därför har jag också problem med machomän och minotaurer.

När jag så funderade på om jag skulle ha dvärgar överhuvudtaget i mitt Chronopia så gick jag igenom vilken sorts situation som en dvärg överhuvudtaget skulle kunna vara berättigad. Jag kom till slut på att de vore rätt sköna typer att ta en bärs med, så det blev deras enda räddning. De kunde få vara med som spelledarpersoner, men ingen ville vara dem som rollpersoner.

---

Nå, i Trudvang saknas det en kultur som gör att man kan gå ut och "ta en bärs" med olika varelser så där utan vidare. Därför står jag återigen och funderar vad jag egentligen ska ha dem till. Deras vanliga användningsområde; att vara sammanbitna, tysta, hårdföra och burdusa, det behöver man ju inte direkt använda dem till i Trudvang; så är ju varenda människa där.

Nu när jag läste vad du skrev så blir jag återigen lite fundersam. Jag gillar tanken på små mystiska varelser som lurar i trånga grottgångar, men tja, jag vill nästan hellre använda någon sorts civiliserade småtroll till detta ändamål. När jag ser det du skrivit framför mig så slår det mig nämligen att jag inte vill att dina dvärgar ska vara varelser man enkelt kan kommunicera med. Jag vill faktiskt hellre att de ska vara lite läskiga, skygga och oresonliga. Inte nödvändigtvis onda, men ändå några som man ska känna sig obehaglig till mods av.

Så ser jag det så, då vill jag att "dvärgar" ska vara något radikalt annorlunda än Tolkiens små skäggförsedda gubbar. Då skall de istället vara några högt utvecklade och lite magiska varelser som saknar typiskt mänskliga drag. Inte några breda, temperamentsfulla krigartyper, utan snarare några skygga, krypande, viskande, misstänksamma och hemlighetsfulla småtyper. Intelligentare och fridfullare än troll, men ändå för instinktiva och egensinniga för att man ska kunna kunna resonera med dem om man är en människa.

Typ, så ser jag det kanske.

 

[Johan K]

Hur vill ni att dvärgar i Trudvang skall vara? Yxsvingande ölkdrickare eller tillbakadragna sagoväsen? Beskriv dina dvärgar.

I min version eller syn på dvärgarna så är de helt klart ett mystiskt folk som icke synns till så ofta. De håller sig borta från den allmänna världen & de gånger som de har kontakt är med folk som idkar bytelshandel.
De håkller till i sina städer/gruvor för att odla de saker som väcer under jird. Även föffinar de sin smideskonst & thularna sin konst.
& ja, de håller även på med att brygga mjöd/öl... Känns som det passar in på min syn av dvärgen.

/ Johan K, nu lite lugnare...

 

[walium]

Jag tillhör de få som faktiskt gillar dvärgarna och deras jordnära, karga stil. Istället för att direkt dömma ut dem som tråkiga torrbollar så borde kanske fler pröva att spela lite annorlunda och oväntade dvärgkaraktärer.

Men som Rising säger så känns det lite onödigt med ytterligare en ras av karga, öldrickande skäggon när redan människorna fyller upp den platsen.

Kanske skulle man göra Trudvangs dvärgar skitigare, lömskare och girigare? Lite mer i stil med de dvärgar som finns med i den nordiska mytologin? De sitter i sina hålor djupt nere i urberget och bevakar misstänksamt sitt guld ifrån både troll och människor. Gemenskapen betyder mycket och de utstötta stackare som man kan återfinna utanför fästet är endast en blek skugga av sina kamrater. Att mystifiera dvärgarna ett snäpp hade knappast heller skadat.

Personligen tror jag dock att Riotminds kommer att satsa på den gamla, pålitliga sortens dvärgar. Om de redan inkluderat nästan samtliga traditonella fantasyraser, inklusive de svårmotiverade halvlängdsmännen, så är det föga troligt att de vågar sig på att skapa ett särskilt originellt dvärgsläkte.

 

[Railin av Zolod]

Jag diggar din bild av dvärgarna. Helt klart häftigt, nytt och trudvangst.
Och så kan det inte gå så fel om man bara är udner en mossig sten.

Vem skriver boken förresten?

 

[Rickard]

"Medhåll [NT]"

"Jag tillhör de få som faktiskt gillar dvärgarna och deras jordnära, karga stil."
Bra poäng.. Bara för att det är ett rollspel med mystik(?) så behöver inte alla varelser flummas ut till att bli något väsen av något slag..

"Kanske skulle man göra Trudvangs dvärgar skitigare, lömskare och girigare? Lite mer i stil med de dvärgar som finns med i den nordiska mytologin?"
Felet med dvärgar är när man ska göra något med dvärgar så tänker man "dvärgar" och det enda som kommer upp i skallen är det man (jag i alla fall) blivit itutad genom åren hur dvärgar ska vara..

Jag hade föreslagit att man skulle försöka tänka på någon annan underjordisk ras och utgå från dem när man gör dvärgar.. Själv är jag (som vanligt) inne på att man ska göra dvärgarna mer vättelika.. Då får man direkt in att de är skitigare, lömskare och girigare.. Visserligen vet jag inte direkt om det är den fornnordiska synen på det hela.. Det är mer så de framställts i tidigare versioner av DoD.. Det enda lilla jag kommer ihåg om fornnordiska folkloristiken är att de är som tomtar, fast de lever i en koloni..

Fast... jag brukar alltid ha "fel" om Trudvangs stämning.. Antagligen för att jag inte läst en enda bok från DoD6..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som inte läst om några dvärgar i folkloristiken, men å andra sidan har han inte läst såå mycket mytologi

 

[Vitulv]

Din version? Det där är väl typ den standardversion som har körts med sedan Tolkien skrev Bilbo?

/Vulf

 

[ro83rt]

Ja, eftersom RM valt att göra en väldigt traditionellt fantasyvärld så kommer säkert även dvärgarna att fortsätta vara som vanligt. Det som är speciellt med Trudvang är touchen av nordiskmytologi och ibland lite saga. Dessvärre så kommer säkert dvärgarna att pressas in i den här formen varför det egentligen blir meningslöst att köpa ytterligare en världsbok om man redan har "Osthem". Man har kärva namn, har väldigt snygga bilder, lägger in stämningstexter om våld och sexuella övergrepp, ett par nya dvärgvapen och ytterligare ett fånigt krigaryrke.
Det är klart att man inte ska överge ett vinnande koncept men eftersom man i princip inte kom någonvart med Mittland, har raser som egentligen är människor i olika storlekar, så tror jag att den nya dvärgboken inte kommer att bjuda på några större överaskningar.

 

[Vindhand]

Jag vill inte vara någon som inte kan flörta. Därför har jag också problem med machomän och minotaurer.

Hmm... jag har alltid sett minotaurer som otroligt flirtiga. Det är kanske en skada från Döda Skogen men de är ju perfekta som Odjuret i en "skönheten och odjuret"... De är t.o.m. naturligt horny.

 

[Vindhand]

Ni får vara försiktiga ute i skogen ungar... dvärgar lever under de mossiga kullarna i norr och dem skall ni akta er för. Det var ett par år sedan nu, innan ni föddes tror jag, men Gaut förlorade sin äldsta till dvärgarna.
De var ute i skogen för att vittja fällorna, far och son. Grabben, Huml tror jag de kallade honom, efter hans farfar, var inte så gammal då, åtta sommrar kanske.
Hur som helst var det en varm dag och vandringen gjorde snart grabben trött så de tog en paus i skuggan av en stor stenbumling. Gaut lät Huml vila och gick och hämtade vatten för lunchen, men när han kom tillbaka var grabben borta.
Först blev han inte så oroad. Han hade ju inte varit långt borta och hade inte hört något konstigt. Men när han gjort upp eld syntes grabben fortfarande inte till. Gaut började ropa på Huml när han lade märke till något som glänste i mossan där Huml suttit. Ett mynt, gammalt och täckt med sot men av det renaste guld och stort som en tumnagel. Jag har sett det. Det var då Gaut insåg att dvärgarna stulit hans son.
---

Dvärgar tar mänskliga barn och låter dem slava i gruvorna tills varje minne av ett mänskligt liv svettats ur dem. De flesta dör inom ett par år men en del börjar törsta efter det guld och de ädla stenar de gräver fram och lär sig uthärda arbetet. De lär sig se i mörkret och hur man öppnar de hemliga vägarna.
Dvärg är inget man föds till. Det är något man förvrids till av girighet och för lång tid under bergens rötter.

 

[walium]

En dvärg i färg

"Jag hade föreslagit att man skulle försöka tänka på någon annan underjordisk ras och utgå från dem när man gör dvärgar.. Själv är jag (som vanligt) inne på att man ska göra dvärgarna mer vättelika.. Då får man direkt in att de är skitigare, lömskare och girigare.. Visserligen vet jag inte direkt om det är den fornnordiska synen på det hela.. Det är mer så de framställts i tidigare versioner av DoD.. "

Nu finns det förstås också vättar som ras i Jorges vilket gör det rätt svårt att göra dvärgarna mer vättelika. Egentligen lider DoD 6.0 av samma problem när det gäller monster som de flesta andra fantasyrollspel. Eftersom det finns så många så blir det svårt att variera dem på ett bra sätt. Dvärgarna kan helt enkelt inte vara annorlunda eftersom de då skulle inkräkta på någon annan ras egenskaper eller så skulle de bli så lika någon annan ras att de egentligen inte fyllde någon vettig funktion.

På många sätt är egentligen trollen de mest flexibla, roliga och varierande varelser som finns i Trudvang. Det hade varit rätt kul om Riotminds hade vågat ta sig lika stora friheter även när det gällde övriga varelser.

 

[Mattis]

Små, snåla, beniga, på gränsen till elaka, håriga (dock inte det klassiska megaskägget) och hemlighetsfulla.

That's it.

 

[walium]

"Ja, eftersom RM valt att göra en väldigt traditionellt fantasyvärld så kommer säkert även dvärgarna att fortsätta vara som vanligt. Det som är speciellt med Trudvang är touchen av nordiskmytologi och ibland lite saga"

Tyvärr är risken nog rätt stor att dvärgarna blir väldigt typiska fantasydvärgar och egentligen bara kommer att finnas med av gammal vana och tradition än för att de faktiskt fyller någon funktion. Av någon anledning så har dvärgrasen blivit inmålad i ett hörn inom fantasyn. Alverna kan varieras rätt mycket men dvärgarna ser nästan alltid likadana ut. Trååååkigt.

 

[Vaun Vuriche]

Alverna kan varieras rätt mycket men dvärgarna ser nästan alltid likadana ut.

Aha! Jag visste väl att nån av er gnälliga skogsninjor i den här tråden skulle försäga sig tids nog!

Allvarligt talat så är det ett riktigt intressant samtalsämne som dessutom behandlar min favoritras inom fantasy, de underbara dvärgarna. Jag ska inte brodera ut om hur otroligt tråkiga jag tycker att alver är i de allra flesta världar. Det räcker med att säga att jag skyr denna ras som pesten vanligtvis och bara gjort två alviska rollpersoner under alla mina år som rollspelare (varav en är en Korpikalla i Trudvang).

Dvärgar är jag däremot riktigt förtjust i och denna ras, som ligger så mycket närmare människorna i kynne, om än inte i storlek, är i mina ögon den mest dynamiska av spelbara raser näst efter vårt eget släkte. Jag har dessutom alltid fascinerats av hur detta småväxta folk på ett mycket sympatiskt vis förtvivlat försöker kompensera för sin ringa storlek genom sina storslagna underjordiska byggnadskomplex.

När det kommer till Trudvangs dvärgar så är jag också av åsikten att Riotminds troligtvis kommer att presentera ett tämligen traditionellt dvärgafolk, till skillnad från övriga inläggsskrivare är jag dock inte missnöjd över detta. Jag är istället övertygad om att dvärgarna i Trudvang kommer att vara mer dvärgiska än någonsin och i och med sagostämningen som genomsyrar hela denna spelvärld kommer de troligtvis även att passa in alldeles utmärkt bra.

Att sen göra nyanserade och roliga karaktärer är inte någon utmaning alls, så länge man inte fastnat i den ölpimplande skäggostereotypen, denna må vara normen, men det finns gott om avvikelser. Mina dvärgiska rollpersoner har aldrig varit ens i närheten av denna stereotyp utan att för den sakens skull kännas odvärgiska.

 

[ro83rt]

Jag vill inte hamna i på någon sida i dvärg vs alv konflikten. Istället väljer jag att ställa mig på egen hand och såga båda raserna. Nu har jag säkert inte alls spelat mycket i jämförelse med andra på forumet men jag har aldrig upplevt en alv- eller dvärgkaraktär som inte kan bytas ut mot en männsika. Eftersom man ofta väljer att svinga det slagträ det står spelbalans på så kommer aldrig alvkaraktärer och dvärgkaraktärer att ha de fördelar de egentligen borde, jämfört med människan, och därför kan de lika gärna bytas ut mot den rasen. Alver kommer alltid att vara människor som har spetsiga öron och fåniga namn i regelsystem som anamar spelbalans. Dvärgarna känns mer funktionella som karaktärer än alver men är, när det kommer till kritan, oftast för dåliga med tanke på de förutsättningar som rasen har och om man inte spelar dem som den traditionella dvärgen, finns det oftast ingen anledning att spela dvärg varför rasen, precis som alven, är överflödig.

Jag hoppas att RM kan överaska men är tämligen övertygad om att det blir två st. supplement om alver och dvärgar som kommer att kännas tämligen släta. Om RM å andra sidan redan nu gick ut och sa att man tänker göra en traditionellt supplement om dvärgar så visste man ju vilka gränser man rör sig inom och då kan ju den här diskussionen bli ganska intressant, på sitt sätt. Dessvärre så har ju Theo och grabbarna tyvärr en prettovision om Trudvang som något som inte hör till någon genre utan är helt orginellt. Något jag inte kan hålla med om. Så trots alla fina ord och forumleringar så kommer det antagligen att dimpa ner en ny Osthem, med korta gubbar, när boken väl kommer.

 

[walium]

"Aha! Jag visste väl att nån av er gnälliga skogsninjor i den här tråden skulle försäga sig tids nog!"

Jag tillhör faktiskt inte de som värderar alver högre än dvärgar, hur du nu kunde få för dig detta. Men visst, det kan jag väl bjuda på antar jag.

"Mina dvärgiska rollpersoner har aldrig varit ens i närheten av denna stereotyp utan att för den sakens skull kännas odvärgiska. "

Fast hur du spelar dvärgiska karaktärer hemma i stugan är inte samma sak som hur dvärgarna beskrivs i diverse rasmoduler till olika fantasyrollspel. När det gäller den officiella bilden ifrån spelföretagens sida av alver så brukar den vara långt mer varierad än deras bild av dvärgar. Dvärgarna är sig nästan alltid lika i alla fantasyrollspel. Att du sedan själv väljer att skapa lite mer varierade dvärgkaraktärer ska du naturligtvis ha beröm för.

 

[Nightowl]

Allt guld är vårt guld
Ni tror väl inte att guld dyker upp av sig själv. Nej minsann - djupt nere i jorden sår dvärgar guld och silver, järn och koppar, ädla stenar av alla de slag. Sedan behöver man visserligen vänta några sekel men dvärgar är långlivade och dessutom måste man tänka på barnbarnen.

Men så kommer man tillbaka efter bara något sekel, och vad ser man? Någon eländig människa har kommit och stulit det! De har öppnat en av sina ynkliga gruvor!

Allt guld, och alla andra värdesaker, det är egentligen dvärgarnas egendom. Att handla med människor är egentligen som att ge terrorister vapen för att de skall släppa fri fångar; kanske tillfälligt nödvändigt men grovt osmakligt. Det bästa sättet att få sakerna tillbaks är givetvis att ta dom. Dom är dina i alla fall.

Det där har vi också uppfunnit
Smide, gjutning, ädelsstensslipning... byggnadskonst, emaljering, till och med vävning och spinning och snickeri, vi uppfann alltihop. Sedan för länge sedan stal människorna våra idéer, de lömska snikna djävlarna. Ofta var det för att vi var godtrogna och lösmynta. Så dvärgar har lärt sig av läxan: de håller käft.

Dvärgar pratar helst inte med dödliga om de inte måste, och gör de det så ljuger de. Mycket. Dvärgar är djupt misstänksamma mot alla människor, och om det nu finns några dvärgastäder så har inga människor varit där, för ingen skulle säga var de finns. Den som letar efter en dvärgs gård tenderar att irra omkring tills de går ned sig i moras eller blir rivna av ulvar.

Öl? Varför då?
Dvärgar är extremt ointresserade av andra köttets njutningar än Ägandet. Anledningen till att det finns så få dvärgar är att sex är ointressant och kärlek nonexistent, så de förökar sig bara under ganska speciella omständigheter. Mat och dryck äter man för att orka arbeta, inte för att det är gott. Den som blir full kan bli överrumplad av troll, dårad av alver eller lurad av människor, så det så.

Dvärgar är fullt kapabla att skaffa sig rovor och komjölk själva, och deras djur och åkrar ligger oftast under jorden. (Solskenet är obehövligt, men då och då stiger en dvärgisk åker upp till ytan på magisk väg, för att gassa en stund, och korna drivs i vall av deras intelligenta, magiska och barnätande vallhundar.) Således behöver dvärgar ganska sällan handla med människor, även om det händer.

Erik, diggade Vindhands bergtagna ungar