Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,060
Eld och Sot - om dvärgar i Trudvang
Ok, nu tänker jag spåna ett tag...
Om dvärgar i Trudvang. Det duger inte med de dvärgar som finns, även om Riotminds har fått till en hyfsat skön knorr på dem än så länge. Dvärgarna i Snösaga var rätt sköna, men de skulle funka var som helst. I vilken värld som helst. Dvärgarna måste liksom trollen anpassas för den värld vi älskar och känner som maktens fält - Trudvang.
Så... Vad har vi nu?
Små, vresiga, giriga, gubbar med förkärlek för smide, underjord och stenhuggeri. De har skägg. De har yxor och andra dvärgvapen. De har alltid legat i fejd med drakarna och bor i Moria-ripoffs.
Ok, de har ryssklingande namn och var taskiga i Snösaga, och det är ballt men...*gäsp liksom*
Nå, vad ska vi behålla?
De ryssklingande namnen, yes.
Underjord? Ja, jag tror det. Underjorden är ball.
Skägg? Ja, jag tror vi behåller dem också.
Moria? No way! Glöm de storslagna hallarna och gigantiska rikena med tusentals invånare.
Smide? Ja, men inte så som det ser ut nu.
Stenhuggeri? Kanske lite. De ska ju ändå bo i underjorden.
_______________________
Jag ska försöka måla upp en scen av det jag vill att dvärgarna skall vara i mitt Trudvang.
"Följ mig ned i underjorden... Under den tjocka, gröna mossan på stenen i svackan döljer sig runor. Jag blåser liv i dem med min andedräkt och plötsligt känner vi en kall vindpust. En doft av svavel och våra axlar tyngs som av bördan från tusen stenblock. Vi faller framåt, mot stenen, genom stenen, in i mörkret. Vi tumlar och faller och i våra huvuden dansar spökljusen i takt till klingandet från avlägsna hammarslag och hesa röster.
Det är kallt, så kallt. Och fuktigt. Stenens mossklädda väggar är blöta av det porlande grundvattnet. Jag letar efter mitt eldstål och drar bort vaxduken som skyddar min fackla. Så får vi ljus och kan beskåde den plats där vi befinner oss. Det är en naturlig grottgång som slingrar sig fram genom bergrunden. Den vrider sig likt en serpentin och på flera platser är den så smal och låg att vi endast med yttersta möda kan klämma oss fram. Men framåt vandrar vi, tvingar oss själva. Plaskandet från våra fötter i vattnet ekar och det fräser när tunga vattendroppar träffar min fackla.
Och svagt, svagt kan vi höra hammarslag. Tunga... Taktfasta...
Ju längre in i berget vi kommer stöter vi oftare och oftare på tecken att platsen är bebodd. Att något lever i denna kalla och våta underjord. En urholkning i stenen. Ett grinande, skäggigt ansikte vars uppspärrade ögon tycks följa oss när vi passerar. Några trappsteg. Men överallt denna mjuka, våta mossa som täcker stenen.
Hur långt vandrar vi? Jag vet inte, men jag har förbrukat tre facklor när vi når porten. En enkel, rund lucka i sidan av berget, smidd av mörkrött järn och utan utsmyckning. Jag lägger min hand på den och känner att den är het och torr till skillnad från både oss och vår omgivning. Jag lägger örat mot dörren och hör något som låter som tunga andetag, djupa och långsamma.
Innanför dörren finns det vi aldrig får se och vi är redan tillbaka på ytan när Zvodoj lyfter hammaren för tredje gången detta månvarv. I en vecka har han muttrat sina hesa besvärjelser just för detta slag och nu vrålar han för full hals. Hammarslaget överröstar allt och själva berggrunden skakar som av en jordbävning när det landar över den klinga som alverna en gång smidde men som förbannades av bastjur. Gnistregenet sköljer över både Zvodoj och bälgpumparen Valsi och det fattar eld i deras redan svedda skägg och hår.
När gnistorna slocknat och det åter går att se i den lilla smedjan närmar sig de två dvärgarna svärdet. Ur ugnen kikar logen Skjar nyfiket och hans vanligtvis så frenetiskt flammande kropp glöder nu lugnt. Dvärgarna, klädda enbart i tjocka förkläden av läder och med de seniga kropparna täckta av sot ser först på svärdet, sedan på varandra och därefter vänder de sig mot ugnen. Med en kort nick bekräftar de logens hetta och lämnar sedan smedjan för att försvinna ut i underjordens irrande gångar.
Och kvar på städet ligger spillrorna av ett sedan länge förbannat svärd. Ett gissel från forno och ett hot mot världen som förstörts av en smed vars namn aldrig kommer nämnas ovan jord och vars gärningar aldrig kommer belönas."
__________________
Jag vet inte om det egentligen är så originellt men jag försöker komma från Eons jätteriken och världskrig med dvärgainblandning. De skall vara lika mystiska väsen som alver och troll. I mörkret och i ensamheten lever de och i hemlighet utför de sina dåd - goda som onda. Nå som ni märker är jag ute efter att mystifiera dem men jag behöver hjälp.
Hur vill ni att dvärgar i Trudvang skall vara? Yxsvingande ölkdrickare eller tillbakadragna sagoväsen? Beskriv dina dvärgar.
Kör hårt!
/Vulf
Ok, nu tänker jag spåna ett tag...
Om dvärgar i Trudvang. Det duger inte med de dvärgar som finns, även om Riotminds har fått till en hyfsat skön knorr på dem än så länge. Dvärgarna i Snösaga var rätt sköna, men de skulle funka var som helst. I vilken värld som helst. Dvärgarna måste liksom trollen anpassas för den värld vi älskar och känner som maktens fält - Trudvang.
Så... Vad har vi nu?
Små, vresiga, giriga, gubbar med förkärlek för smide, underjord och stenhuggeri. De har skägg. De har yxor och andra dvärgvapen. De har alltid legat i fejd med drakarna och bor i Moria-ripoffs.
Ok, de har ryssklingande namn och var taskiga i Snösaga, och det är ballt men...*gäsp liksom*
Nå, vad ska vi behålla?
De ryssklingande namnen, yes.
Underjord? Ja, jag tror det. Underjorden är ball.
Skägg? Ja, jag tror vi behåller dem också.
Moria? No way! Glöm de storslagna hallarna och gigantiska rikena med tusentals invånare.
Smide? Ja, men inte så som det ser ut nu.
Stenhuggeri? Kanske lite. De ska ju ändå bo i underjorden.
_______________________
Jag ska försöka måla upp en scen av det jag vill att dvärgarna skall vara i mitt Trudvang.
"Följ mig ned i underjorden... Under den tjocka, gröna mossan på stenen i svackan döljer sig runor. Jag blåser liv i dem med min andedräkt och plötsligt känner vi en kall vindpust. En doft av svavel och våra axlar tyngs som av bördan från tusen stenblock. Vi faller framåt, mot stenen, genom stenen, in i mörkret. Vi tumlar och faller och i våra huvuden dansar spökljusen i takt till klingandet från avlägsna hammarslag och hesa röster.
Det är kallt, så kallt. Och fuktigt. Stenens mossklädda väggar är blöta av det porlande grundvattnet. Jag letar efter mitt eldstål och drar bort vaxduken som skyddar min fackla. Så får vi ljus och kan beskåde den plats där vi befinner oss. Det är en naturlig grottgång som slingrar sig fram genom bergrunden. Den vrider sig likt en serpentin och på flera platser är den så smal och låg att vi endast med yttersta möda kan klämma oss fram. Men framåt vandrar vi, tvingar oss själva. Plaskandet från våra fötter i vattnet ekar och det fräser när tunga vattendroppar träffar min fackla.
Och svagt, svagt kan vi höra hammarslag. Tunga... Taktfasta...
Ju längre in i berget vi kommer stöter vi oftare och oftare på tecken att platsen är bebodd. Att något lever i denna kalla och våta underjord. En urholkning i stenen. Ett grinande, skäggigt ansikte vars uppspärrade ögon tycks följa oss när vi passerar. Några trappsteg. Men överallt denna mjuka, våta mossa som täcker stenen.
Hur långt vandrar vi? Jag vet inte, men jag har förbrukat tre facklor när vi når porten. En enkel, rund lucka i sidan av berget, smidd av mörkrött järn och utan utsmyckning. Jag lägger min hand på den och känner att den är het och torr till skillnad från både oss och vår omgivning. Jag lägger örat mot dörren och hör något som låter som tunga andetag, djupa och långsamma.
Innanför dörren finns det vi aldrig får se och vi är redan tillbaka på ytan när Zvodoj lyfter hammaren för tredje gången detta månvarv. I en vecka har han muttrat sina hesa besvärjelser just för detta slag och nu vrålar han för full hals. Hammarslaget överröstar allt och själva berggrunden skakar som av en jordbävning när det landar över den klinga som alverna en gång smidde men som förbannades av bastjur. Gnistregenet sköljer över både Zvodoj och bälgpumparen Valsi och det fattar eld i deras redan svedda skägg och hår.
När gnistorna slocknat och det åter går att se i den lilla smedjan närmar sig de två dvärgarna svärdet. Ur ugnen kikar logen Skjar nyfiket och hans vanligtvis så frenetiskt flammande kropp glöder nu lugnt. Dvärgarna, klädda enbart i tjocka förkläden av läder och med de seniga kropparna täckta av sot ser först på svärdet, sedan på varandra och därefter vänder de sig mot ugnen. Med en kort nick bekräftar de logens hetta och lämnar sedan smedjan för att försvinna ut i underjordens irrande gångar.
Och kvar på städet ligger spillrorna av ett sedan länge förbannat svärd. Ett gissel från forno och ett hot mot världen som förstörts av en smed vars namn aldrig kommer nämnas ovan jord och vars gärningar aldrig kommer belönas."
__________________
Jag vet inte om det egentligen är så originellt men jag försöker komma från Eons jätteriken och världskrig med dvärgainblandning. De skall vara lika mystiska väsen som alver och troll. I mörkret och i ensamheten lever de och i hemlighet utför de sina dåd - goda som onda. Nå som ni märker är jag ute efter att mystifiera dem men jag behöver hjälp.
Hur vill ni att dvärgar i Trudvang skall vara? Yxsvingande ölkdrickare eller tillbakadragna sagoväsen? Beskriv dina dvärgar.
Kör hårt!
/Vulf