Mogger
Hipsteranka
Ytterligare en spinn off från alla dessa rälstrådar odyl.
Det som gör att jag numera har svårt att riktig acceptera teoretiska byggen som ex räls är att rollspelande är så komplext så jag tycker att det är väldigt svårt att peka på ett enskilt moment och säga att "detta är räls". Rollspel börjar i allmänhet med att man har några förutsättningar:
Väl i spel har vi spelvärld, spelare, RP, SLP och SL som alla ska dra i berättelsen på olika sätt, för att inte nämna spelet där många spel driver spelandet mot ett visst håll.
Jag har spelat rollspel i över 30 år och jag blir överraskad varje gång vi spelar! Jag kan inte förutse något alls. Inget är givet. Oavsett hur rälsat äventyret jag råkar hålla i handen är.
Dessutom, jag har som sagt spelat rollspel i 30 år, och det med en massa olika människor, och jag upplever samma sak. Jag har i viss utsträckning varit SL på konvent, och varje speltillfälle blev unikt, även om det var samma äventyr.
Detta gör att jag kan tycka att försök att harmonisera den här spretigheten inte enbart är av godo, för mig vill säga. Jag skrev en liknelse för nästan 10 år sedan som jag tycker håller än idag, och som speglar min spelstil rätt väl:
Tänk dig att du och dina vänner åker bergochdalbana. En jävla tur, uppochner, brant, högt och allt. Det känns som att ni knappt sitter fast i rälsen. Du tittar ner. Ni sitter inte fast! Ni bara kör! Du skriker så att du blir hes på din vän som sitter längs fram. Det är ju hon som kör! "Gör något! Stanna!" Din vän vänder sig om, flinar och ropar "Jag kan inte! Jag vet inte heller vad jag gör!", och skrattar högt. I samma stund märker ni att om ni drar åt ungefär samma håll, om ni lutar er i svängarna och skriker i backarna så är det inte så farligt. Ni behöver inte sitta fast i rälsen! Det är liksom en attraktion på ett nöjesfält! Vad kan hända? Luta dig tillbaka och njut av åkturen!
Släpp kontrollen.
Bejaka rollspelens krumbukter, avigheter, skeva regler och allt vad det nu kan vara som skaver. Det finns ingen äventyrsstruktur som på egen hand kan förstöra spelandet.
Ps. Det här är inget försvar av suboptimala spelupplevelser. Givetvis ska man rätta till de fel man tycker skaver så det gör ont. Det handlar inte om att stå ut med avigheter. Det handlar om att man inte helt kan ta bort dem, och skulle man lyckas med det så skulle det nog vara svårt att spela rollspel.
Det som gör att jag numera har svårt att riktig acceptera teoretiska byggen som ex räls är att rollspelande är så komplext så jag tycker att det är väldigt svårt att peka på ett enskilt moment och säga att "detta är räls". Rollspel börjar i allmänhet med att man har några förutsättningar:
- Spelgrupp
- Rollpersoner
- Spel
- Äventyr/scenariostruktur/etc
- Förväntningar
Väl i spel har vi spelvärld, spelare, RP, SLP och SL som alla ska dra i berättelsen på olika sätt, för att inte nämna spelet där många spel driver spelandet mot ett visst håll.
Jag har spelat rollspel i över 30 år och jag blir överraskad varje gång vi spelar! Jag kan inte förutse något alls. Inget är givet. Oavsett hur rälsat äventyret jag råkar hålla i handen är.
Dessutom, jag har som sagt spelat rollspel i 30 år, och det med en massa olika människor, och jag upplever samma sak. Jag har i viss utsträckning varit SL på konvent, och varje speltillfälle blev unikt, även om det var samma äventyr.
Detta gör att jag kan tycka att försök att harmonisera den här spretigheten inte enbart är av godo, för mig vill säga. Jag skrev en liknelse för nästan 10 år sedan som jag tycker håller än idag, och som speglar min spelstil rätt väl:
Tänk dig att du och dina vänner åker bergochdalbana. En jävla tur, uppochner, brant, högt och allt. Det känns som att ni knappt sitter fast i rälsen. Du tittar ner. Ni sitter inte fast! Ni bara kör! Du skriker så att du blir hes på din vän som sitter längs fram. Det är ju hon som kör! "Gör något! Stanna!" Din vän vänder sig om, flinar och ropar "Jag kan inte! Jag vet inte heller vad jag gör!", och skrattar högt. I samma stund märker ni att om ni drar åt ungefär samma håll, om ni lutar er i svängarna och skriker i backarna så är det inte så farligt. Ni behöver inte sitta fast i rälsen! Det är liksom en attraktion på ett nöjesfält! Vad kan hända? Luta dig tillbaka och njut av åkturen!
Släpp kontrollen.
Bejaka rollspelens krumbukter, avigheter, skeva regler och allt vad det nu kan vara som skaver. Det finns ingen äventyrsstruktur som på egen hand kan förstöra spelandet.
Ps. Det här är inget försvar av suboptimala spelupplevelser. Givetvis ska man rätta till de fel man tycker skaver så det gör ont. Det handlar inte om att stå ut med avigheter. Det handlar om att man inte helt kan ta bort dem, och skulle man lyckas med det så skulle det nog vara svårt att spela rollspel.