DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,859
Jag har länge kännt ett sug efter att skriva något vettigt här på forumet men... det har inte blivit av. Nu har jag tagit mig i kragen och skrivit ihop det här istället. Mina damer och herrar, låt mig presentera en myig plagiatkampanj:
Emirens barn; en saga om De tusen öarna
Alla måste vi någon gång bli vuxna, även prinsar och prinsessor. Och det finns ingen skola som kan lära ut mer än livets skola. Därför skickar emiren sina barn på en resa; när de fyller sjutton ger de sig iväg i en båt med vad ting de nu önskad medföra. Förhållningsreglerna är enkla; ut och besök öarna, gör vad som anstår emirens barn, gör gott. Och återvänd på din artonde födelsedag.
Det här är premissen för vad jag först trodde skulle bli en one-shot. De med indiekännedom har kanske redan listat ut ett och annat; ja, jag har stulit i princip hela upplägget från “The Prince's Kingdom” av Clinton R. Nixon.
I The Prince's Kingdom spelar man prinsar (det heter så för båda könen där) som skickas ut för att lära sig om världen. Detta gör de genom att besöka öar och lösa de problem som kan tänkas finnas där. Det kan behövas för kungen (eller i mitt fall emiren) har lite svårt att administrera hela sitt rika när det är så spritt. Tillskillnad från i min variant där man är mellan 17 och 18 så spelar man i The Prince's Kingdom barn i åldrarna 5-12. Och det är inte så konstigt... för målgruppen är just barn i det fallet. Om det låter intressant så läs för all del denna recension av spelet på rpg.net. Och för all del, titta gärna på omslaget på spelets hemsida! Det var just den bilden som satte igång det hela.
Att jag faktiskt kom till skott och fick göra nåt sånthär berodde helt enkelt på att det dök upp en kväll där det passade sig att spela och det föll på min lott att hitta på något. Jag hade då haft True20 liggande ett tag och ville testa det lite i praktiken. Det blev många funderingar fram och tillbaka på vad det skulle bli innan jag kom ihåg omslaget/upplägget i The Prince's Kingdom. Och pang, där satt den! Precis vad jag ville ha; en luftig och exotisk fantasy. Arabiska dofter men inga band till en specifik kultur. Saga och äventyr hand i hand, sittandes i en båt på väg mot en okänd ö!
När jag satte mig ner med spelarna hade jag inte ens bestämt mig för vad regenten skulle heta (minns inte ens om “emiren” var mitt förslag), jag visste bara att han hade ett rejält harem och alla hans söner och döttrar var precis lika mycket prinsar och prinsessor. Och genom detta enroma harem har jag en billig biljett till två saker; rollpersoner känner otvivelaktiga varandra (bara mer eller mindre, jag räknar med att haremet är på bortåt 50-60 kvinnor kanske) och de kan vara väldigt olika (alla fruarna är ju inte från samma ö så det är ju bara att dra till med nåt om just din mamma!).
Nu vet jag ju förstås inte var jag har mina anteckningar och vad mer vi konkret kom överens om minns jag inte riktigt. Mest bara det att det väl faktiskt fanns nån slags skolor och universitet på “ön i mitten” (ja, den där emiren bor alltså) bara för att det är mest folk där. Det är nog mer sparsmakat med sådant ju längre bort man kommer men det vet man ju aldrig; i nästan spelomgång dyker det ju lämpligt upp precis vad man nu tycker passar. Det är fördelen med att ha fler öar än man kan räkna till!
Men vidare till det praktiska! Vi som samlades att spela var då jag, Stefan (DeepThoughts), hans flickvän Terese samt Anna Maria (som vi halvnyligt upptäckt, jag genom en kör och de andra två genom Ju Jutsu). Jag och Stefan har pratat mycket om rollspel och får väl anses vara ganska inbitna vid det här laget. Terese har lajvat en del och spelat rollspel nån enstaka gång vad jag förstår och Anna Maria verkar spela en hel del men jag vet faktiskt inte hur länge hon har hållit på. När jag i samband med att de sitter och klurar på rollpersoner (efter att vi pratat igenom världen) delar ut lappar till var och en av spelarna och ber dem skriva tre saker de vill ha med (“tre skaker, vad som helst,” sa jag väl uttryckligen och gav exempel som kristallslott, magiduell eller vad jag nu kom på), ja... då såg Anna Maria helt paff ut. “Det kallas spelarinflytande,” menade jag. “Det har jag aldrig varit med om!” fick jag till svar. Hoppsan.
Efter många om och men blev rollspersonerna klara i alla fall; Stefan gjorde en nyfiken bokmal/arkeolog/upptäckare (lite Indiana Jones fast 17 bast och utan tendens att ta till nävarna) och tjejerna valde att spela tvillingsystrar som lärt sig en del magi (kontroll av vind respektive vatten). När detta väl var klart kunde vi äntligen börja spela!
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
Utifrån lapparna spelarna skrivit pusslade jag ihop ett litet äventyr om en korrupt skattmästare som gjorde storvinst på att brygga en konkokt på röda fjärilar. Den var stärkande om än inte helande och skyddade mot alla de sjukdomar som förekom på denna tropiska ö där rollpersonerna landstigit. Rollpersonerna hann knappt stiga ur båten innan de märkte att det uppstod lite tumult bara en bit längre ner på stranden. På Stefans lapp fanns nämligen “En konflikt att blanda sig i.” att läsa. Jag bjöd direkt på ett gräl mellan översittaren till skattmästare och den unge man som han lejt för att fånga fjärilarna som behövs för konkokten. Som emirens barn gjorde de förstås vad de skulle, de hörde sig för vad som stod på men blev fort avsnästa av skattmästaren som lämnade platsen. Även den unge mannen var undvikande, om än på ett underdånigt och ursäktande sätt så rollpersonerna fick helt enkelt börja pussla ihop vad som hände egentligen via omvägar. Det visade sig förstås inte vara nåt större problem att inse att skattmästaren hade fuffens för sig och att öns egentliga föreståndare, som borde hålla ordning, bara var en marionett i princip. Om än en egentligen välmenande sådan.
Genom att Anna Marias rollperson väcktes hadtigt av en av sina syner (jojomen, hon hade köpt på sig en sådan förmåga) på morgonen efter de anlänt insåg de fort att den unge mannen de träffat på stranden var i fara; jag presenterade synen genom att berätta om Akumas (ja, hennes rollperson) oroliga sömn och sedan hur hon plötsligt vaknade med ett ryck då dörren sparkades in och två vakter kom inrusande och slet upp henne. “Jag skriker och slår vilt med armarna!” säger Anna Maria och jag berättar att hon vaknar (för en andra gång) och de enda som är i rummet är hennes syskon... Ingen revolutionerande teknik men den fungerar ju fint.
Hur som helst; systerarna begav sig iväg för att söka rätt på den unge mannen och skydda honom medan brodern gav sig iväg för att leta reda på skattmästaren. För att göra den ganska korta historien kortare så övermannade systrarna de två vakterna som skattmästaren skickat för att föra bort och troligen mörda den unge mannen och tog med dem alla upp till föreståndarens residens. Där låstes vakterna in och alla församlade undrade vart skattmästaren höll hus. Gång på gång vädjade föreståndaren att de tre ynglingarna inte skulle sätta sig upp mot honom; “Han... han har krafter!” De unga var inte så imponerade (“Det har ju vi också...”). Och visst, snart dök skattmästaren upp, sur och elak och redo att ta till våld. Efter lite munhugg blev det kort och gott så att syskonen besegrade (och dräpte) skattmästaren som hade kännedom om hur man kontrollerar eld (så det blev nån fjuttig liten eldboll och lite sådär). Systrarna bekämpade honom med både vapen och sina egna krafter och lyckades kontrollera elden som höll på att sprida sig.
Vi slutade efter att syskonen gett föreståndaren en andra chans att göra saker rätt och med att konstatera att de kanske borde fara till “Vulkanön”. Det är nämligen där som fjärilarna finns och folket på ön är sjuka (vilket de upptäckte över ett par skålar god fisksoppa tillsammans med invånarna i byn de bevistade). Det som nu saknas rollpersonerna är dock kunskapen om hur man faktiskt brygger konkokten men det verkar de inte ha tänkt på än...
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
Tyvärr är det enda omgången vi hunnit spela än. Hur gick det? Jodå, inte illa... men det var ju bara det att allt som jag förberett till min one-shot låg kvar ospelat! Jag hade inte använt en enda gnutt av det... men! Hela det materialet passar utmärkt till att användas på Vulkanön som givetvis stoppades in av just den anledningen. Sen vet jag åtminståne två öar till jag måste få spelade innan jag kan släppa det här (och då bara tillfälligt); Stefan eftersökte nämligen en galen vetenskapsman på sin lapp och till honom behöver jag tusan en egen ö. Anna Maria efterfrågade en SLP med samma personlighet som Tom Bombadi men... jag har ju inte läst Sagan om Ringen så jag kunde inte bjuda på det den här gången... Den andra ön jag måste få spela är f.ö. inspirerad av antikens Grekland och bygger (som ofta med mig) på ganska visuella influenser. Frågan är vad jag kan få gjort av det.
Mina förhoppningar för den här kampanjen (när den nu får blomma) är att den får bli en härlig utflykt i spelande där berättandet får komma i fokus lika mycket som äventyrandet så att säga. Jag har två verktyg med mig från True20 som kommer komma väl till pass när jag får tillfälle att presentera dem. De är från exempelsettingen “Caliphate Nights” som finns i boken och de kallas “Framing” och “Weaving”. Framing fungerar som så att om gruppen hittar nåt som de vill utforska så tar man och initerar en “framed story”, en inramad berättelse. Spelaren som tog initativet får ta över rollen som spelledare och de andra får tillfälliga rollpersoner, eller så får han/hon helt enkelt berätta historien själv om den är nog kort. Det är knutet till systemet på ett enkelt sätt och jag tror det kommer ganska naturligt när man provat på ett par gånger. Vad är då “weaving”? Jo, det går till som så att när det är dags att slå ett slag för att ta reda på information eller rota fram skvaller, eller för den delen tjuvlyssna, så är det helt okej att spelaren säger vad den vill ska vara sant om en bra idé nu har dykt upp. Låter säkerligen inte så revolutionerande men i ett spel sprunget ur d20/OGL så är det en rätt frisk fläkt.
Så... ja... då har jag luftat mig om det här. Spelar vi mer så återkommer jag med rapport förstås och undrar ni över nåt så är det bara att fråga. Hoppas det inte var alltför hopplöst ostrukturerat för att läsa.
Emirens barn; en saga om De tusen öarna
Alla måste vi någon gång bli vuxna, även prinsar och prinsessor. Och det finns ingen skola som kan lära ut mer än livets skola. Därför skickar emiren sina barn på en resa; när de fyller sjutton ger de sig iväg i en båt med vad ting de nu önskad medföra. Förhållningsreglerna är enkla; ut och besök öarna, gör vad som anstår emirens barn, gör gott. Och återvänd på din artonde födelsedag.
Det här är premissen för vad jag först trodde skulle bli en one-shot. De med indiekännedom har kanske redan listat ut ett och annat; ja, jag har stulit i princip hela upplägget från “The Prince's Kingdom” av Clinton R. Nixon.
I The Prince's Kingdom spelar man prinsar (det heter så för båda könen där) som skickas ut för att lära sig om världen. Detta gör de genom att besöka öar och lösa de problem som kan tänkas finnas där. Det kan behövas för kungen (eller i mitt fall emiren) har lite svårt att administrera hela sitt rika när det är så spritt. Tillskillnad från i min variant där man är mellan 17 och 18 så spelar man i The Prince's Kingdom barn i åldrarna 5-12. Och det är inte så konstigt... för målgruppen är just barn i det fallet. Om det låter intressant så läs för all del denna recension av spelet på rpg.net. Och för all del, titta gärna på omslaget på spelets hemsida! Det var just den bilden som satte igång det hela.
Att jag faktiskt kom till skott och fick göra nåt sånthär berodde helt enkelt på att det dök upp en kväll där det passade sig att spela och det föll på min lott att hitta på något. Jag hade då haft True20 liggande ett tag och ville testa det lite i praktiken. Det blev många funderingar fram och tillbaka på vad det skulle bli innan jag kom ihåg omslaget/upplägget i The Prince's Kingdom. Och pang, där satt den! Precis vad jag ville ha; en luftig och exotisk fantasy. Arabiska dofter men inga band till en specifik kultur. Saga och äventyr hand i hand, sittandes i en båt på väg mot en okänd ö!
När jag satte mig ner med spelarna hade jag inte ens bestämt mig för vad regenten skulle heta (minns inte ens om “emiren” var mitt förslag), jag visste bara att han hade ett rejält harem och alla hans söner och döttrar var precis lika mycket prinsar och prinsessor. Och genom detta enroma harem har jag en billig biljett till två saker; rollpersoner känner otvivelaktiga varandra (bara mer eller mindre, jag räknar med att haremet är på bortåt 50-60 kvinnor kanske) och de kan vara väldigt olika (alla fruarna är ju inte från samma ö så det är ju bara att dra till med nåt om just din mamma!).
Nu vet jag ju förstås inte var jag har mina anteckningar och vad mer vi konkret kom överens om minns jag inte riktigt. Mest bara det att det väl faktiskt fanns nån slags skolor och universitet på “ön i mitten” (ja, den där emiren bor alltså) bara för att det är mest folk där. Det är nog mer sparsmakat med sådant ju längre bort man kommer men det vet man ju aldrig; i nästan spelomgång dyker det ju lämpligt upp precis vad man nu tycker passar. Det är fördelen med att ha fler öar än man kan räkna till!
Men vidare till det praktiska! Vi som samlades att spela var då jag, Stefan (DeepThoughts), hans flickvän Terese samt Anna Maria (som vi halvnyligt upptäckt, jag genom en kör och de andra två genom Ju Jutsu). Jag och Stefan har pratat mycket om rollspel och får väl anses vara ganska inbitna vid det här laget. Terese har lajvat en del och spelat rollspel nån enstaka gång vad jag förstår och Anna Maria verkar spela en hel del men jag vet faktiskt inte hur länge hon har hållit på. När jag i samband med att de sitter och klurar på rollpersoner (efter att vi pratat igenom världen) delar ut lappar till var och en av spelarna och ber dem skriva tre saker de vill ha med (“tre skaker, vad som helst,” sa jag väl uttryckligen och gav exempel som kristallslott, magiduell eller vad jag nu kom på), ja... då såg Anna Maria helt paff ut. “Det kallas spelarinflytande,” menade jag. “Det har jag aldrig varit med om!” fick jag till svar. Hoppsan.
Efter många om och men blev rollspersonerna klara i alla fall; Stefan gjorde en nyfiken bokmal/arkeolog/upptäckare (lite Indiana Jones fast 17 bast och utan tendens att ta till nävarna) och tjejerna valde att spela tvillingsystrar som lärt sig en del magi (kontroll av vind respektive vatten). När detta väl var klart kunde vi äntligen börja spela!
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
Utifrån lapparna spelarna skrivit pusslade jag ihop ett litet äventyr om en korrupt skattmästare som gjorde storvinst på att brygga en konkokt på röda fjärilar. Den var stärkande om än inte helande och skyddade mot alla de sjukdomar som förekom på denna tropiska ö där rollpersonerna landstigit. Rollpersonerna hann knappt stiga ur båten innan de märkte att det uppstod lite tumult bara en bit längre ner på stranden. På Stefans lapp fanns nämligen “En konflikt att blanda sig i.” att läsa. Jag bjöd direkt på ett gräl mellan översittaren till skattmästare och den unge man som han lejt för att fånga fjärilarna som behövs för konkokten. Som emirens barn gjorde de förstås vad de skulle, de hörde sig för vad som stod på men blev fort avsnästa av skattmästaren som lämnade platsen. Även den unge mannen var undvikande, om än på ett underdånigt och ursäktande sätt så rollpersonerna fick helt enkelt börja pussla ihop vad som hände egentligen via omvägar. Det visade sig förstås inte vara nåt större problem att inse att skattmästaren hade fuffens för sig och att öns egentliga föreståndare, som borde hålla ordning, bara var en marionett i princip. Om än en egentligen välmenande sådan.
Genom att Anna Marias rollperson väcktes hadtigt av en av sina syner (jojomen, hon hade köpt på sig en sådan förmåga) på morgonen efter de anlänt insåg de fort att den unge mannen de träffat på stranden var i fara; jag presenterade synen genom att berätta om Akumas (ja, hennes rollperson) oroliga sömn och sedan hur hon plötsligt vaknade med ett ryck då dörren sparkades in och två vakter kom inrusande och slet upp henne. “Jag skriker och slår vilt med armarna!” säger Anna Maria och jag berättar att hon vaknar (för en andra gång) och de enda som är i rummet är hennes syskon... Ingen revolutionerande teknik men den fungerar ju fint.
Hur som helst; systerarna begav sig iväg för att söka rätt på den unge mannen och skydda honom medan brodern gav sig iväg för att leta reda på skattmästaren. För att göra den ganska korta historien kortare så övermannade systrarna de två vakterna som skattmästaren skickat för att föra bort och troligen mörda den unge mannen och tog med dem alla upp till föreståndarens residens. Där låstes vakterna in och alla församlade undrade vart skattmästaren höll hus. Gång på gång vädjade föreståndaren att de tre ynglingarna inte skulle sätta sig upp mot honom; “Han... han har krafter!” De unga var inte så imponerade (“Det har ju vi också...”). Och visst, snart dök skattmästaren upp, sur och elak och redo att ta till våld. Efter lite munhugg blev det kort och gott så att syskonen besegrade (och dräpte) skattmästaren som hade kännedom om hur man kontrollerar eld (så det blev nån fjuttig liten eldboll och lite sådär). Systrarna bekämpade honom med både vapen och sina egna krafter och lyckades kontrollera elden som höll på att sprida sig.
Vi slutade efter att syskonen gett föreståndaren en andra chans att göra saker rätt och med att konstatera att de kanske borde fara till “Vulkanön”. Det är nämligen där som fjärilarna finns och folket på ön är sjuka (vilket de upptäckte över ett par skålar god fisksoppa tillsammans med invånarna i byn de bevistade). Det som nu saknas rollpersonerna är dock kunskapen om hur man faktiskt brygger konkokten men det verkar de inte ha tänkt på än...
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
Tyvärr är det enda omgången vi hunnit spela än. Hur gick det? Jodå, inte illa... men det var ju bara det att allt som jag förberett till min one-shot låg kvar ospelat! Jag hade inte använt en enda gnutt av det... men! Hela det materialet passar utmärkt till att användas på Vulkanön som givetvis stoppades in av just den anledningen. Sen vet jag åtminståne två öar till jag måste få spelade innan jag kan släppa det här (och då bara tillfälligt); Stefan eftersökte nämligen en galen vetenskapsman på sin lapp och till honom behöver jag tusan en egen ö. Anna Maria efterfrågade en SLP med samma personlighet som Tom Bombadi men... jag har ju inte läst Sagan om Ringen så jag kunde inte bjuda på det den här gången... Den andra ön jag måste få spela är f.ö. inspirerad av antikens Grekland och bygger (som ofta med mig) på ganska visuella influenser. Frågan är vad jag kan få gjort av det.
Mina förhoppningar för den här kampanjen (när den nu får blomma) är att den får bli en härlig utflykt i spelande där berättandet får komma i fokus lika mycket som äventyrandet så att säga. Jag har två verktyg med mig från True20 som kommer komma väl till pass när jag får tillfälle att presentera dem. De är från exempelsettingen “Caliphate Nights” som finns i boken och de kallas “Framing” och “Weaving”. Framing fungerar som så att om gruppen hittar nåt som de vill utforska så tar man och initerar en “framed story”, en inramad berättelse. Spelaren som tog initativet får ta över rollen som spelledare och de andra får tillfälliga rollpersoner, eller så får han/hon helt enkelt berätta historien själv om den är nog kort. Det är knutet till systemet på ett enkelt sätt och jag tror det kommer ganska naturligt när man provat på ett par gånger. Vad är då “weaving”? Jo, det går till som så att när det är dags att slå ett slag för att ta reda på information eller rota fram skvaller, eller för den delen tjuvlyssna, så är det helt okej att spelaren säger vad den vill ska vara sant om en bra idé nu har dykt upp. Låter säkerligen inte så revolutionerande men i ett spel sprunget ur d20/OGL så är det en rätt frisk fläkt.
Så... ja... då har jag luftat mig om det här. Spelar vi mer så återkommer jag med rapport förstås och undrar ni över nåt så är det bara att fråga. Hoppas det inte var alltför hopplöst ostrukturerat för att läsa.
