Nekromanti Emulerande spel

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Igår spelade jag, Gustaf S och Kristofer i vår grupp Lovecraftesque. Jag gillade det! Det är ett spel i en genre jag skulle vilja kalla för "emulerande spel", eller kanske till och med "dekonstruerande spel". Lovecraftesque handlar inte om att låtsas vara personer i Lovecrafts värld; det handlar om att tillsammans berätta en historia i samma stil som Lovecrafts noveller. En huvudperson, massor av underliga ledtrådar och indicier och sedan i stultet, The Horror Revealed.

Det finns fler sådana här spel! Mitt eget Nerver av stål emulerar ju Noir/Hardboiled-genren, och har som mål att generera en berättelse som skulle kunna ha varit en noir-film från 40-talet. Prime Time Adventures emulerar en modern amerikansk drama-serie (inte riktigt lika hårt emulerande spel som de andra, men jag tycker nog att det kan platsa). Och Keep it Sunny emulerar specifikt TV-serien It's Always Sunny in Philadelphia. Swords Without Master emulerar Sword & Sorcery-genren.

Låt oss prata om detta! Har ni spelat några av dessa spel? Vad tycker ni om dem? Hur lyckade är de när det gäller att dekonstruera sina respektive genrer? Kan de till och med ses som en form av litterär kritik? Har ni exempel på fler?
 

wilper

Gubevars en rätt produktiv människa.
Joined
19 May 2000
Messages
8,077
Location
Nordnordost
A Taste for Murder, till viss del iaf.

The Daughters of Verona.

John Anvil Private Investigator.

De båda senare låter spelarna byta rollpersoner med varandra. Det flyttar fokus en aning.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,962
Location
Stockholm
Är vanlig trad-fantasy en emulering av fantasygenren? Känns som att "skriva en berättelse som skulle kunna komma från en bok" var ett av idealen som låg bakom rälsfesterna?
 

gustaf s

Warrior
Joined
11 Dec 2012
Messages
263
Location
Göteborg
Jag gillade också Lovecraftesque. Jag gillar Nerver av stål och Swords Without Master. Mycket. De andra har jag inte spelat. En av de saker jag verkligen gillar med de tre spelen är ju just den emulerande kvaliteten de har.

En gemensam grej för åtminstone de tre jag spelat är att de är väldigt noggranna med att spelarna skall reflektera över fiktionen kontinuerligt. I Lovecraftesque skall varje scen innehålla en ledtråd (som är scenens klimax), denna skall skrivas ned och spelarna skall, var och en för sig, reflektera över vad den pekar mot. I Nerver av stål skriver vi ju tillsammans kontinuerligt ned frågor, som vi skall besvara senare i spelet. I Swords kan vilken spelare som helst, när som helst skriva ned någonting de tycker var väldigt ”genre-definierande” och där detta sedan både triggar spelets slut och skall knytas tillbaka in i berättelsen.

Alla de här tre är också i varierande grad noggranna med vad som får sägas när och av vem. Nerver har ju hela grejen dels vad som får sägas, dels formen för hur vi talar. Lovecraftesque roterade roller, med tydligt definierade uppgifter mot historien. Swords har sina faser där vissa saker skall göras och sitt växlande fram och tillbaka i hur spelare får påverka fiktionen hur och när.

Lovecraftesque och Nerver kör ju en protagonist också, och precis som du förslog igår Genesis, så skulle nog Lovecraftesque må jättebra av Nervers första persons-form. Swords har fler, men skulle nog (får jag för mig) kunna fungera på ett lite liknande sätt, alltså en huvudperson som spelarna turas om att porträttera, eller har olika relationer till (det där känns som något jag skall känna lite mer på).

Jag tror de här tre spelen emulerar sina genrer fint. Jag säger tror därför att jag har inte läst Lovecraft (alls tror jag), sett väldigt lite noirfilm och läst väldigt lite sword and sorcery.
 

gustaf s

Warrior
Joined
11 Dec 2012
Messages
263
Location
Göteborg
PTA är jag lite mer tveksam till att inkludera här. Tycker att det sticker av ganska tydligt mot de andra (återigen de tre jag spelat). Det emulerar medium snarare en genre.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,962
Location
Stockholm
gustaf s;n237103 said:
PTA är jag lite mer tveksam till att inkludera här. Tycker att det sticker av ganska tydligt mot de andra (återigen de tre jag spelat). Det emulerar medium snarare en genre.

Var går gränserna? Är det när spelen börjar styra sättet vi kommunicerar mer direkt det blir ett "emulerande" spel? Är då Polaris ett "emulerande" riddartragedi-spel trots att det gör settingmässiga avsteg från traditionen? Prosopopee? Alltså, vilka spel är strikt ej "emulerande"?
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
wilper;n237097 said:
A Taste for Murder, till viss del iaf.

The Daughters of Verona.

John Anvil Private Investigator.

De båda senare låter spelarna byta rollpersoner med varandra. Det flyttar fokus en aning.
Bra exempel! A Taste for Murder är ju kanske ett inte helt lyckat försök i alla aspekter, men det är ju ett försök till ett emulerande spel, skulle jag säga.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
RasmusL;n237099 said:
Är vanlig trad-fantasy en emulering av fantasygenren? Känns som att "skriva en berättelse som skulle kunna komma från en bok" var ett av idealen som låg bakom rälsfesterna?
Det tycker jag inte att det är. Trad-fantasy försöker inte att emulera berättelser, utan försöker att emulera hur det skulle vara att vara en fantasy-hjälte. Det har ett strikt diegetiskt perspektiv, där den emulerande typen av spel jag talar om här nödvändigtvis har ett meta-perspektiv.

Som ett sidospår så tror jag att det är en omöjlig uppgift att emulera en fantasyroman genom rälsfest. Ett rälsat scenario kan ju aldrig (eller jag har aldrig sett det göras, i alla fall), ha rollpersonerna som huvudpersoner, vilket skiljer dem från hur fantasygenren funkar i böcker.
 

RasmusL

Champion
Joined
15 Jan 2012
Messages
9,962
Location
Stockholm
Genesis;n237110 said:
Det tycker jag inte att det är. Trad-fantasy försöker inte att emulera berättelser, utan försöker att emulera hur det skulle vara att vara en fantasy-hjälte. Det har ett strikt diegetiskt perspektiv, där den emulerande typen av spel jag talar om här nödvändigtvis har ett meta-perspektiv.

Som ett sidospår så tror jag att det är en omöjlig uppgift att emulera en fantasyroman genom rälsfest. Ett rälsat scenario kan ju aldrig (eller jag har aldrig sett det göras, i alla fall), ha rollpersonerna som huvudpersoner, vilket skiljer dem från hur fantasygenren funkar i böcker.
Är det alltså author/director stance grejen som gör det emulerande? Eller kan spel som The Journey, som ju är en karbonkopia av ett filmmanus och så hårt scriptat att spelarna inte ens kan välja vad de ska säga i spel, (https://scenariofestival.se/archive/scenarios-2014/the-journey/ ) vara "emulerande"?
 

anth

Vetefan
Joined
24 Feb 2003
Messages
10,271
Location
Fjollträsk
Genesis;n237110 said:
Det tycker jag inte att det är. Trad-fantasy försöker inte att emulera berättelser, utan försöker att emulera hur det skulle vara att vara en fantasy-hjälte. Det har ett strikt diegetiskt perspektiv, där den emulerande typen av spel jag talar om här nödvändigtvis har ett meta-perspektiv.

Som ett sidospår så tror jag att det är en omöjlig uppgift att emulera en fantasyroman genom rälsfest. Ett rälsat scenario kan ju aldrig (eller jag har aldrig sett det göras, i alla fall), ha rollpersonerna som huvudpersoner, vilket skiljer dem från hur fantasygenren funkar i böcker.
Det spel som räknats upp är inte riktigt den sorts spel som jag brukar spela så jag blev lite nyfiken:
Finns det något spel som enligt din mening emulerar fantasy?
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
gustaf s;n237101 said:
En gemensam grej för åtminstone de tre jag spelat är att de är väldigt noggranna med att spelarna skall reflektera över fiktionen kontinuerligt. I Lovecraftesque skall varje scen innehålla en ledtråd (som är scenens klimax), denna skall skrivas ned och spelarna skall, var och en för sig, reflektera över vad den pekar mot.
En viktigare grej för principen tycker jag är reglerna som säger vad som inte får hända i scenerna. Du får inte ha med uppenbart övernaturliga saker, eller våld och döda kroppar, och så vidare. Det tycker jag känns som en bit som är direkt "emulerande", för den säger "Såhär funkar Lovecraft-berättelser".
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
gustaf s;n237103 said:
PTA är jag lite mer tveksam till att inkludera här. Tycker att det sticker av ganska tydligt mot de andra (återigen de tre jag spelat). Det emulerar medium snarare en genre.
Det håller jag inte med om. Jag tycker att det har bitar som gör att det platsar, även om jag håller med om att det är ett gränsfall. Det emulerar en genre (amerikanska drama-tvserier). Du kan inte spela Vänner med PTA. Det som jag tycker gör att det platsar är att det är en dekonstruktion av dramaserien. Det säger "Såhär funkar dramaserier. De olika rollerna har olika issues, som färgar deras berättelser. Såhär fungerar issues. Och man har olika avsnitt där man fokuserar på olika personer, och deras issues." Bitarna om vinjettmusik och "Next week on" är ju mer mediumemulerande, men issues och spotlightavsnitt emulerar genre.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
RasmusL;n237105 said:
Var går gränserna? Är det när spelen börjar styra sättet vi kommunicerar mer direkt det blir ett "emulerande" spel? Är då Polaris ett "emulerande" riddartragedi-spel trots att det gör settingmässiga avsteg från traditionen? Prosopopee? Alltså, vilka spel är strikt ej "emulerande"?
Tycker inte riktigt att man vinner så mycket på att ha tydliga gränser för det här, så jag vet inte vad jag ska svara. Jag skulle inte säga att Polaris är särskilt emulerande. Det innehåller väldigt lite som dekonstruerar riddargenren. Det har ju mest riddarromantiskt fluff. De bitarna som skulle kunna klassas är ju hur alting måste sluta i tragedi och att alla blir trötta och korrumperade med tiden, vilket definitivt inte är fundamentalt för riddarromans som genre.

Fiasco däremot är betydligt närmare. Det emulerar en viss typ av genre, och sätter regler som säger "Såhär funkar fiaskofilmer."
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
RasmusL;n237111 said:
Är det alltså author/director stance grejen som gör det emulerande? Eller kan spel som The Journey, som ju är en karbonkopia av ett filmmanus och så hårt scriptat att spelarna inte ens kan välja vad de ska säga i spel, (https://scenariofestival.se/archive/scenarios-2014/the-journey/ ) vara "emulerande"?
Det låter definitivt inte som ett emulerande spel. Länkarna funkar inte, men om det har specifika repliker så emulerar det ju verkligen inte en genre, om det inte är repliker som sägs i en majoritet av postapokalyptiska filmer. Det kanske är precis som en viss postapokalyptisk film, men det säger inte så mycket om vad postapokalyptisk film är, hur det fungerar. Antar jag, utan att ha läst elelr spelat.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
anth;n237112 said:
Det spel som räknats upp är inte riktigt den sorts spel som jag brukar spela så jag blev lite nyfiken:
Finns det något spel som enligt din mening emulerar fantasy?
Det tror jag att det finns. Har för mig att jag läste om ett sådant. Det använde Hjältens resa som grund. Ett spel som emulerar fantasygenren skulle antagligen se till att man börjar som grisodlare, får ett öde som är stort och viktigt, kämpar mot detta (kanske med ett antal kompanjoner), och växer med uppgiften, för att sluta i någon sorts klimax. enligt min begränsade kunskap om hur fantasygenren fungerar, baserat mest på Tolkien och Eddings, så ta det med en nypa salt.
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Denna tråd dök upp när jag hade en veckas uppehåll för att jobba med preppen inför CC:s kampanjstart. Trodde jag hade bläddrat igenom alla inlägg från den tiden men tydligen inte. (Om jag hade sett den innan mysterie-tråden igår hade det blivit färre frågetecken, oh well.)

Genesis;n237091 said:
Har ni exempel på fler?
Jag har sett Donjon av Clinton Dreisbach och Dungeon World av LaTorra och Koebel som exempel på detta.

Dom är lite speciella eftersom dom emulerar en genre och tropes som kommer från andra rollspel.

Konstigt nog läste jag Donjon innan jag visste nåt om D&D. Så jag blev rätt förvirrad.

Vad tycker ni om dem?
Om dom emulerar något som redan fått ett ordentligt fotfäste i rollspel så tycker jag inte om dom. Det kanske är orättvist men det som händer är att jag brukar sitta och tänka “åh om vi bara spelade rollspel nu”. Samma gäller även brädspel som Descent — Journeys in the Dark. Jag blir bara sugen på att få spela rollspel istället för att spela brädspelet.

Ännu värre om det dom emulerar är andra spel, såsom Donjon och Dungeon World.

Jag använde en väldigt hård formulering mot dom spelen för nån månad sen så jag censurerar det med spoilertaggar:
Ja, ok, vi ska låtsas att vi spelar rollspel menar dom? Som ett barn som inte har lagt i en femma i Donkey Kong-maskinen men försöker trycka på knapparna och spaken i takt med demoskärmen ändå.
Om dom emulerar en inte så rollspelsetablerad genre så tycker jag om dom. Som ex vis ett fokuserat romantik-spel. Eller då fiaskofilmer som min favorit, Seven Times Lucky från 2004.

Om dom emulerar en genre som funnits i rollspel men aldrig blivit speciellt lyckad – ex vis Stjärnornas Krig – då kan jag också bli intresserad.

Hur lyckade är de när det gäller att dekonstruera sina respektive genrer?
Jag skulle behöva spela dom för att riktigt kunna svara på hur lyckade just den aspekten är.
En sak som slår mig är när jag läste Nerver av stål som du nämner i trådstarten. Det spelet spelas ut i samma ordning som en läsare av boken / tittare av filmen skulle ha upplevt det. Men när jag skriver denna typ av berättelser så hoppar jag hej vilt, redigerar, gör outlines, mindmaps etc. Det faktum att Nerver av stål behåller kronologin samtidigt som den enligt utsago blir tight är, om det funkar, imponerande, och isf en eloge till det strukturverktyg (frågepappret) den använder för att åstadkomma det.

Med andra ord, jag skriver mysterier inifrån och ut — Nerver av stål skriver mysterier utifrån och in.

Kan de till och med ses som en form av litterär kritik?
Ja, absolut. Både kritik i ordets akademiska/analyserande betydelse, men också som parodi i viss mån, som ju Donjon och 3:16 ex vis är mer eller mindre uttalat (i författarnas texter om spelet, om än inte i spelet).
 
Top