En bra SL har, med risk för att låta sjukt pretto, stora likheter med en god konstnär. De tekniska skillsen finns där, men det som skapas och förmedlas (lyhört, naturligtvis) handlar minst lika mycket om erfarenheter och känsloliv och hur detta danar vad teknikerna kan frambringa.
Det finns massor med åsikter om vad som är en bra SL, och det jag petar upp nedan är bara saker som funkar väl för min socialt spelade immersionism. Jag börjar med missarna och fortsätter med mina turn-ons.
Saker som gör mig irriterad och uttråkad
* Generiska SLP:er som egentligen bara ger uttryck för spelledarens egna taskiga människosyn. Vanliga exempel:
Alla unga kvinnor är svinvackra och överkåta (enligt moderna ideal då, inte spelvärldens/karaktärernas eventuella sådana).
Alla välbyggda krigare är stenkorkade (ok, efterosm jag har den fördomen privat också, så kanske jag borde lära mig något...).
Alla manliga alver är homosexuella (eller i alla fall fjollor).
Alla medelålders män är gubbsjuka (oavsett intelligensnivå, mognad, skabbighetsnivå eller för all del sexuell läggning).
Inte nog med att det är tråkigt att inte kunna möta mer intressanta och mångfacetterade spelledarpersoner än så, dessutom så är det svårt att spela en karaktär som bryter dessa mönster utan att hela världens trovärdighet faller ihop som ett korthus. Inte för att den finns där från början. En bra SL kan alltså göra SLP:er som hänger ihop och inte bara avslöjar de egna fördomarna/runkfantasierna.
* Total actionfixering
Det här handlar bara om spelstil, men jag kan inte ha speciellt roligt med en SL som bara tycker att action och händelser är intressant och som totalt ignorerar vad som händer inuti karaktärerna. En tidigare SL jag hade under mina år i Norrland avbröt ett samtal mellan två karaktärer (som till stor del handlade om att de försökte pressa viktig information ur varandra) eftersom han inte fattade vart vi ville komma med "allt det där tråkiga snackandet".
* Alltför korta/långa beskrivningar
Jo, man behöver få saker beskrivna för att få inlevelse, men ibland verkar SL inte kunna sluta älska ljudet av sin egen röst. Jag kan säga att en av de bästa spelledare jag någonsin haft ibland lyckats tappa hela gruppens samlade uppmärksamhet med alltför ingående beskrivningar av arkitekturers exakthet eller regnets totala våthet. Balansgången som SL är svår, det gäller verkligen att varken säga för mycket eller för lite. Vad som är lagom märker man och anpassar efter spelgruppen. Ofta är stämningssättande detaljer bättre än detaljerad beskrivning av helheten.
Saker som gör Alva till en glad och engagerad spelare
* SLP:er som går att skapa relationer med. De ska kännas som vänner, fiender, älskare, bekanta och främlingar.
* En SL som lär känna sina karaktärer och inte bara ser dem som utbytbara aktörer. Eftersom spelarkaraktärerna oftast är huvudpersonerna i berättelsen så bör de också passa in i den.
* En SL som lyhört tar emot förslag och feedback. Det är alltid något som inte klaffar, något som skulle kunna höja upplevelsen eller göra att allt flyter smidigare. En bra SL lyssnar därför på sina spelare och jobbar med dem - inte mot dem. Det gäller både specifika scener/situationer som kan uppkomma som rent generellt om världen eller spelstilen.
//Alva - har massa mer att säga, men är för hungrig för tillfället