Re: AC o HP
OK - jag håller med om att d20 har lite högre inlärningströskel än BRP.
HA! In your face! öhm... just det.. ödmjukhet var det..
En spelare gör en rollperson med CON14. Antingen så gör han en Fighter med 12hp, eller så gör han en Wizards med 6hp.
Fullständigt ointressant. Jämför iallafall två klasser som har närstrid som sin huvudsakliga sysselsättning (typ alla *retas*
).
AC har aldrig varit en form av "parering", även om smidighet räknas in där. Bara för att du tycker att parering borde vara inbakat i AC så betyder det inte att du har rätt och jag har fel - spelet fungerar så och har fungerat så i 30år.
Du missförstår mig. Vad jag menade var att även om man får in en attack som gör skada (man övervinner AC) är det inte säkert att man träffar eller ens gör skada för det - för som Krille skriver är HP tur, skicklighet, hoppa undan, trötthet, sår osv. När man har många HP måste alltså en stor del av ens HP vara av den typen som inte gör ont - för mer stryk tål man inte för att man levlar högre, det tror jag att de flesta av oss tycker. Okej att man blir marginellt mer smärttålig, men ett svärdshugg som TRÄFFAR ordentligt och inte går på nån rustning ska göra lika ont på en n00b som på en l33t.
Liksom, ta 10 HP mot 50 HP som exempel. Vi har ett svärd som lyckas göra 10 HP i skada. Den första snubben däckar. Den andra snubben hoppar(eller parerar, eller tar slaget på en rustningsdel) undan fyra gånger sen däckar han på femte slaget. Då tycker iallafall jag det vore enklare och se om han verkligen lyckades hoppa undan fyra gånger i rad och om han inte gör det, hur ont han får DÅ isf. Som det är nu (i mitt grovt generaliserade och hårddragna exempel) kommer han automatiskt att parera/hoppa undan/träffa rustningen fyra gånger. Typ. Nu kommer man ju inte feta in 10 HP varje gång, men min poäng kvarstår.
- Dolkar kan göra crits.
En träff i levern är en garanterad crit i min bok iallafall.
- Rogues kan göra sneak attacks. - Asassins kan göra death attacks.
En krigare som är tillräckligt duktig på att parera (hög HP) kommer överleva ändå - trots att han ligger och sover. Ta skräckexemplet när vi lirade Star Wars och den modiga Ithorianska soldaten Fandomar skulle ta livet av sig med en ljussabel. Han stack in den i magen och eftersom vi inte hittade några regler för hur man behandlar skador man inte försvarar sig mot slängde vi på både full skada och en crit innan han gav med sig och då hade han fortfarande Wound points kvar!
Om man missar rejält med sitt anfallsslag så har man inte varit i närheten av sin motståndare. Om man missar lite grand så har rustningen "absorberat" skadan. Om man bara gör 1hp i skada så har motståndaren lyckats parera och man har bara gjort en rispa.
Om man missar sitt anfallsslag har man missat.
Om motståndaren lyckas med sin parering har man missat.
Om man träffar men inte gör mer skada än rustningsvärdet har man träffat en rustning.
Om man träffar och gör 1 KP i skada har man gjort en rispa.
Samma sak i DoD till exempel, men här har du en extra situation som inte behöver uppstå, och ETT SLAG FÖR VARJE SAK. Det lämnar inget spelrum att tolka. Partiska spelledare har alltså ingen chans att hävda att de där 10 HP:na jag snackade om förut faktiskt VAR ett sår och inte en Dodge. Det berättar tärningen för honom. För ett sår kräver vård, och inte bara en Cure Minor Wounds eller vad den där pottan heter.
Så egentligen är det inte HP-systemet du hakar upp dig på, utan levelsystemet - eller drog jag fel slutsats där?
Vad jag hakar upp mig på är att även en Level 1 Biblotikarie blir bättre på att slåss när han levlar. Jag hakar upp mig på att man blir bättre på att parera när man levlar, och att man blir bättre på att tåla stryk. Jag hakar upp mig på att man oftast bara kan höja ett eller ett par steg i sina nyckelskills, på grund av den regeln som säger att man inte får ha mer än sin level +X, vad det nu är. Jag hakar upp mig på den typ av abstraktion AC och HP är, SÄRSKILT i samverkan med levelesystemet. Det blir bara bisarrt till slut. Jag hakar upp mig på de alldeles för smala klasserna. Jag hakar upp mig på de alldeles för stridsiriktade featsen. Något jag glömt?
OK - jag håller med om att d20 har lite högre inlärningströskel än BRP.
HA! In your face! öhm... just det.. ödmjukhet var det..
En spelare gör en rollperson med CON14. Antingen så gör han en Fighter med 12hp, eller så gör han en Wizards med 6hp.
Fullständigt ointressant. Jämför iallafall två klasser som har närstrid som sin huvudsakliga sysselsättning (typ alla *retas*
).AC har aldrig varit en form av "parering", även om smidighet räknas in där. Bara för att du tycker att parering borde vara inbakat i AC så betyder det inte att du har rätt och jag har fel - spelet fungerar så och har fungerat så i 30år.
Du missförstår mig. Vad jag menade var att även om man får in en attack som gör skada (man övervinner AC) är det inte säkert att man träffar eller ens gör skada för det - för som Krille skriver är HP tur, skicklighet, hoppa undan, trötthet, sår osv. När man har många HP måste alltså en stor del av ens HP vara av den typen som inte gör ont - för mer stryk tål man inte för att man levlar högre, det tror jag att de flesta av oss tycker. Okej att man blir marginellt mer smärttålig, men ett svärdshugg som TRÄFFAR ordentligt och inte går på nån rustning ska göra lika ont på en n00b som på en l33t.
Liksom, ta 10 HP mot 50 HP som exempel. Vi har ett svärd som lyckas göra 10 HP i skada. Den första snubben däckar. Den andra snubben hoppar(eller parerar, eller tar slaget på en rustningsdel) undan fyra gånger sen däckar han på femte slaget. Då tycker iallafall jag det vore enklare och se om han verkligen lyckades hoppa undan fyra gånger i rad och om han inte gör det, hur ont han får DÅ isf. Som det är nu (i mitt grovt generaliserade och hårddragna exempel) kommer han automatiskt att parera/hoppa undan/träffa rustningen fyra gånger. Typ. Nu kommer man ju inte feta in 10 HP varje gång, men min poäng kvarstår.
- Dolkar kan göra crits.
En träff i levern är en garanterad crit i min bok iallafall.
- Rogues kan göra sneak attacks. - Asassins kan göra death attacks.
En krigare som är tillräckligt duktig på att parera (hög HP) kommer överleva ändå - trots att han ligger och sover. Ta skräckexemplet när vi lirade Star Wars och den modiga Ithorianska soldaten Fandomar skulle ta livet av sig med en ljussabel. Han stack in den i magen och eftersom vi inte hittade några regler för hur man behandlar skador man inte försvarar sig mot slängde vi på både full skada och en crit innan han gav med sig och då hade han fortfarande Wound points kvar!
Om man missar rejält med sitt anfallsslag så har man inte varit i närheten av sin motståndare. Om man missar lite grand så har rustningen "absorberat" skadan. Om man bara gör 1hp i skada så har motståndaren lyckats parera och man har bara gjort en rispa.
Om man missar sitt anfallsslag har man missat.
Om motståndaren lyckas med sin parering har man missat.
Om man träffar men inte gör mer skada än rustningsvärdet har man träffat en rustning.
Om man träffar och gör 1 KP i skada har man gjort en rispa.
Samma sak i DoD till exempel, men här har du en extra situation som inte behöver uppstå, och ETT SLAG FÖR VARJE SAK. Det lämnar inget spelrum att tolka. Partiska spelledare har alltså ingen chans att hävda att de där 10 HP:na jag snackade om förut faktiskt VAR ett sår och inte en Dodge. Det berättar tärningen för honom. För ett sår kräver vård, och inte bara en Cure Minor Wounds eller vad den där pottan heter.
Så egentligen är det inte HP-systemet du hakar upp dig på, utan levelsystemet - eller drog jag fel slutsats där?
Vad jag hakar upp mig på är att även en Level 1 Biblotikarie blir bättre på att slåss när han levlar. Jag hakar upp mig på att man blir bättre på att parera när man levlar, och att man blir bättre på att tåla stryk. Jag hakar upp mig på att man oftast bara kan höja ett eller ett par steg i sina nyckelskills, på grund av den regeln som säger att man inte får ha mer än sin level +X, vad det nu är. Jag hakar upp mig på den typ av abstraktion AC och HP är, SÄRSKILT i samverkan med levelesystemet. Det blir bara bisarrt till slut. Jag hakar upp mig på de alldeles för smala klasserna. Jag hakar upp mig på de alldeles för stridsiriktade featsen. Något jag glömt?
