Recca said:
Icke-feminister är en grupp människor jag inte kan sätta fingret på, inte kan förstå, inte vet hur jag ska prata med riktigt. De är en diffus icke-rörelse, ingen direkt gemenskap förutom ett klart avståndstagande från feminism. Motiven verkar halv-unika för varje medlem av icke-rörelsen. Det här är då som vanligt mina tankar, så här på stund formulerade.
Jag tänkte försöka att ge en bra förklaring till att vissa kallas icke-feminister ur mitt perspektiv som ideologisk liberal/kommunitär.
En förklaring till att det är svårt att förstå sig på icke-feminister, inte kunna sätta ett finger på dem eller känna att de har någon sorts samhörighet med varandra är ganska enkel. Att jag inte kallar mig feminist och alla de jag känner som inte kallar sig feminist gör så för att de upplever att etiketten inte behövs. Icke-feminist måste vara något som andra kallar en. Jag har själv aldrig mött eller hört om en person som kallat sig själv icke-feminist.
Så det korta svaret är: De gör det eftersom de upplever att andra ideologier eller tankegångar som de tillhör representerar feministiska tankegångar redan. Vill du veta varför jag personligen inte kallar mig feminist kan du fortsätta läsa. Jag är inte representativ för alla, men förmodligen för de flesta liberal-konservativa i Sverige i vart fall.
Som liberal tror jag på ett samhälle präglat av frihet, rättvisa och jämlikhet. Eftersom mina idéer till stor del är präglade av kommunitära tankegångar är också social samhörighet viktigt (det här kommer ha en poäng senare) - det är till exempel därför jag tycker att monarkin är viktigt eftersom den står som symbol för vår nationella samhörighet.
Personligen har jag också problem med feminismen i det att den spelar på en kamp i samhället. Jag har samma kritik mot andra konfliktbaserade ideologier t.ex: Marxism eller rasism (och tendenser finns bland liberaler). Jag tror inte att samhällen utvecklas på ett positivt sätt av att man spelar ut grupper mot varandra, ägare - anställda (marxism) eller medvetna - omedvetna i feminism.
Jag gillar absolut inte tankegångar om att staten eller politiken skall driva på värderingsmässiga förändringar i samhället. För mig är det statens roll att reglera vad som är rätt eller fel och lagen skall baseras på en principiell nivå inte av populism. (om lagen är av generell karaktär och berör inte feminism specifikt)
Jämlikheten skall skyddas genom lag och frihet skall ges genom upprätthållandet av positiva och negativa rättigheter. De sociala strukturer många talar om (ex: värderingar) är inget som staten skall administrera. Värderingar är något människor själva i de sociala gemenskaperna skall utforma. Så jag har inga problem med opinionsbildning, däremot har jag väldigt svårt för förslag om att staten skall göra ditten eller datten.
Kritik mot den här ståndpunkten brukar ofta vara att förändringar tar längre tid. Jag har inga problem med det. Det är alldeles för ofta i samhällsdebatten där förändring ses som en självklarhet medan de som vill behålla nuvarande ordning måste försvara sig. Det är den som vill förändra något som måste visa sin linjes berättigande.
Sen, eftersom jag är liberal, har jag svårt för att många feminister köper vänsterns (I riksdagen: MP, S, V och delar av Alliansen) syn på kapitalism och marknadsekonomi. Många feministiska debattörer vägrar se den offentliga sektorns inverkan på kvinnors löneutveckling.
Jag inser nu att jag nog måste förtydliga en sak: Min kritik mot feminismen skall inte utläsas som att det är tankegångar som präglar alla feminister. Det finns en legolåda med varianter av feminism och jag har lite svårt att se skillnad på dem. Så se inlägget som en kritik mot feminismen ur ett allmänt perspektiv inte mot den du företräder eller den feminism någon annan som läser detta inlägg företräder.
En del har undrat över hur jag ser på genusteori i samband dessa tankegångar. Jag har inget problem med att det är något som undervisas på universitet. Jag tycker det är problematiskt att samtliga kurser måste ha inslag av genusteori eftersom det hotar akademins frihet. Ett annat problem jag har med genusteori är att jag sällan upplever teorierna som särskilt falsifierbar. Men genusteori har intressanta ingångsvinklar det skall sägas. Exempelvis när man analyserar litteratur.
ps. Om ni vill svara på detta inlägg så fråga mig då hellre hur jag kom fram till en sak - för att ni inte förstår mina tankegångar snarare än i ett försök att övertyga mig om att jag har fel. Jag har fördjupat mig i politisk filosofi och idédebatt i snart tio år. Jag vet var jag står redan. Så debatt kommer inte att ge något, faktum är att jag inte ens kommer svara på inlägg som ifrågasätter min syn.
Hoppas inlägget var till nytta för någon.
(OBS! Skämt.)