"Spelare: "Tja, Gula sidorna, eller nummerupplysningen, eller nåt. Skattemyndigheten borde väl ha nåt i alla fall."
[...]
Det vill säga, spelaren beskriver hur han letar efter informationen, och spelledaren talar om hur och vad som ska slås."
Den lösningen gillar inte jag. När det handlar om enkla saker som telefonnummer så sköter telefonkatalogen det åt en. Det handlar inte så mycket om skicklighet hos den som söker. Vad informationsssökning går ut på är ju att veta VAR man skall leta efter informationen man söker. Tärningsslaget anger alltså om du använder rätt källor eller inte.
Jag spelleder informationssökning precis som vanlig sökning. Hur spelleder jag vanlig sökning då? Jo:
Antingen får spelarna säga "jag undersöker den gamla byrån" och då slår jag ett slag på Finna Dolda Ting och säger (om det lyckades) att "visst, det finns ett lönnfack i översta lådan."
Eller så får spelarna säga precis vad deras rollpersoner gör, typ "jag drar ut översta lådan och sliter den i bitar och undersöker dess alla delar mkt noggrannt" vilket förstås också funkar. Detta utan några tärningsslag.
De kan också säga "Jag undersöker den gamla byrån mkt noggrannt. Plockar itu den i minsta detalj och söker igenom dess minsta beståndsdelar osv" vilket också funkar.
Tärningssättet är snabbt och lämnar byrån intakt, men man kan aldrig riktigt veta om man hittat alla hemliga delar eller inte.
Det nogranna sättet lämnar ingenting åt slumpen, men det tar oerhört lång tid och kräver enorma insatser av alla deltagande.
---
Alltså, antingen låter jag bara spelaren slå en tärning, varpå jag berättar om var han hittar informationen han söker efter och hur fort detta sker, eller så får spelaren söka "själv", vilket tar mycket lång tid och är hemskt omständigt. Dessutom riskerar rollpersonerna att dra uppmärksamhet till sig om de lånar alla böcker som finns om shamanism och ockultism på stadsbiblioteket, eller om de går omkring och frågar samtliga liturger på tempelbacken i Chronopia om de känner till symbolen på den mystiska jadeamulett som du hittat runt halsen på lönnmördaren du nyss besegrat, osv. Med tärningssättet kan en skicklig lärd man med högt värde på "Kunskap om religiösa symboler" veta exakt vilka han skall prata med, vilka frågor han ska ställa och vad han skall låtsas ha för ärende för att inte verka suspekt, osv.
Om sökningen skall göras intressant och dramatisk så slår jag ett slag först, och ger därefter en lapp åt spelaren där det står vilka ställen han borde kunna börja sökningen på och vilka han skall tala med. Sedan agerar vi ut sökningen tillsammans så det blir hög stämning runt bordet och professorn framstår som mycket insatt på området för de övriga spelarna.
---
Jag tycker helt klart att en korkad spelare (som inte vet var han skall söka för att få tag på information hit och dit) ändå skall få gestalta en erfaren informationssökare. Därför skall tärningarna ha en aktiv roll i sökningen. Det är ju rollpersonen som skall utföra problemlösningen, inte spelaren. Då får man ju marionettrollspel (spelaren lever sig inte in i rollpersonen utan "styr" den bara, för att utföra prestationer och klara utmaningar), och det är uschligt.
/Rising