En isande vind slår mot dig, biter huden i ditt ansikte och får dig att dra dina pälsklädnader tätare intill din kropp. Kylan får dina ögon att tåras och du blinkar för att hålla stelheten borta från dem. Ditt riddjur gav vika för den obarmhärtiga kylan föregående natt och du tvingades fortsätta din färd över snövidderna till fots. Tröttheten, din ständiga följeslagare och värsta fiende, viskar fagra löften om vila i ditt sinne, bara du släpper lös den fördämning av utmattning som väntar på att överskölja hela ditt väsen. Men du vet att om du ger efter, om du sätter dig ner och sluter dina ögon, så kommer du aldrig att resa dig igen. Kisande i den tilltagande vinden försöker du skönja något tecken på civilisation vid horisonten i detta till synes ändlösa snölandskap. Den gnagande hungern tär på både kropp och själ, och du känner hur dina krafter, sakta men säkert, ebbar ut.
Du vet inte hur lång tid som förflutit när du märker att dina ben ger vika under dig. Under tiden du faller upptäcker du att smärtan i dina frusna leder har upphört. En känsla av behaglig värme sprider sig inuti dig och snart sluter sig en fridfull tystnad och ett barmhärtigt mörker kring ditt sinne. När din kropp slår i den snötäckta marken har du upphört att känna något överhuvudtaget.
Du återfår kontakten med verkligheten igen när en våg av värme slår emot dig och återger dig känseln i din nedkylda kropp. Stötar av smärta pulserar genom dig och tilltar gradvis i intensitet, tills du finner det nästintill outhärdligt. Du stönar svagt, och med en enorm viljeansträngning slår du upp ögonlocken. Den tjutande vinden har lagt sig och nattens mörker har omslutit det snötäckta landskapet. En enorm skugga, källan till den värme som slår emot dig, täcker större delen av ditt synfält och i periferin ser du att stjärnor tänts på den till synes molnfria natthimlen. Allt eftersom din syn återfår sin skärpa framträder skuggans konturer tills dess att du med fasa inser vad som döljer sig framför dig i mörkret. Du ser inte varelsens ögon, men du känner tydligt hur den tittar på dig. Av din hembys åldringar har du hört talas om varelser som denna, i blodisande berättelser från den tid då världen härjades av ständiga krig. Och grymmast av alla på slagfältet var drakarna. Historier om dessa uråldriga vildsinta bestar som slet tungt bepansrade krigare i stycken jagade ständigt skräck i samtliga åhörare som samlats för att höra om forna tiders skeenden. Draken sänker framdelen av sin väldiga kropp och du känner hur skräckens kalla hand obevekligt sluter sig kring dig i ett krossande grepp. En mindre skugga lösgör sig från drakens rygg och förflyttar sig långsamt nedåt, tills den når marken. Skuggan, en mänsklig gestalt, närmar sig med bestämda, tunga kliv tills den står vid dina fötter. I mörkret kan du endast vagt skönja hur stjärnljuset speglas i gestaltens ögon. Övriga anletsdrag är dolda under en tjock pälshuva. När personen talar till dig med en hård stämma, genomsyrad av både misstänksamhet och nyfikenhet, inser du att rösten tillhör en kvinna. Även om hon talar ditt hemlands tungomål oklanderligt uppfattar du en svag brytning som skvallrar om hennes nordlandshärkomst.
"Jag är Elithia, Geriaths dotter och drakryttare av högsta rang. Tacka Isherren för att han låtit våra ödens vägar korsas denna natt."
Anledningen till att jag skriver denna text är för att jag vill höra forumiters åsikter om beskrivande texter i rollspel. Ovanstående text är ett exempel på hur jag tänkt mig att en introduktionstext till mitt rollspel Drakeld kan se ut. Spelvärlden är en värld där vintern håller samtliga länder i ett järngrepp. Befolkningen är liten och spridd över världens yta i små populationer som ständigt kämpar mot isande kyla, brist på föda och monster, framför allt drakar av olika slag. I Drakeld är de flesta drakar ointelligenta, men kan med mycket möda (och blodspillan) tämjas. Jag ska inte gå in närmare på hur varelser överlever i ett så kargt, ogästvänligt landskap (de har sina metoder...) utan istället fokusera på om texter som ovan passar in i rollspel.
Jag hade tänkt mig att man, under tiden man presenterar speltekniska fakta om spelvärlden, serverar läsaren portioner av en persons upptäcksfärd genom världen. Ju längre beskrivningen fortgår, desto fler detaljer om spelvärlden (och personen som texterna "handlar om") uppdagas för läsaren. Kort sagt överlåter jag en del av spelvärldsbeskrivningen till en fiktiv världsinvånares uppfattning av olika platser och företeelser ur ett "spelarperspektiv". I texterna "är du" personen som upplever världen, och den fiktiva spelledaren beskriver (jag, författaren av rollspelet) hela tiden händelseförlopp och sinnesintryck av relevans för dig, så att du som läsare på bästa sätt kan sätta dig in i olika aspekter av spelvärlden. Nu vill jag veta:
* Fungerar texter av ovanstående typ bra?
* Hur långa och beskrivande ska de vara för att fånga läsarens intresse?
Tack för visat intresse för detta relativt långa inlägg! Hade svårt att sova, och då blir det så här... Men nu ska jag försöka knyta mig ett par timmar, trots allt...
Du vet inte hur lång tid som förflutit när du märker att dina ben ger vika under dig. Under tiden du faller upptäcker du att smärtan i dina frusna leder har upphört. En känsla av behaglig värme sprider sig inuti dig och snart sluter sig en fridfull tystnad och ett barmhärtigt mörker kring ditt sinne. När din kropp slår i den snötäckta marken har du upphört att känna något överhuvudtaget.
Du återfår kontakten med verkligheten igen när en våg av värme slår emot dig och återger dig känseln i din nedkylda kropp. Stötar av smärta pulserar genom dig och tilltar gradvis i intensitet, tills du finner det nästintill outhärdligt. Du stönar svagt, och med en enorm viljeansträngning slår du upp ögonlocken. Den tjutande vinden har lagt sig och nattens mörker har omslutit det snötäckta landskapet. En enorm skugga, källan till den värme som slår emot dig, täcker större delen av ditt synfält och i periferin ser du att stjärnor tänts på den till synes molnfria natthimlen. Allt eftersom din syn återfår sin skärpa framträder skuggans konturer tills dess att du med fasa inser vad som döljer sig framför dig i mörkret. Du ser inte varelsens ögon, men du känner tydligt hur den tittar på dig. Av din hembys åldringar har du hört talas om varelser som denna, i blodisande berättelser från den tid då världen härjades av ständiga krig. Och grymmast av alla på slagfältet var drakarna. Historier om dessa uråldriga vildsinta bestar som slet tungt bepansrade krigare i stycken jagade ständigt skräck i samtliga åhörare som samlats för att höra om forna tiders skeenden. Draken sänker framdelen av sin väldiga kropp och du känner hur skräckens kalla hand obevekligt sluter sig kring dig i ett krossande grepp. En mindre skugga lösgör sig från drakens rygg och förflyttar sig långsamt nedåt, tills den når marken. Skuggan, en mänsklig gestalt, närmar sig med bestämda, tunga kliv tills den står vid dina fötter. I mörkret kan du endast vagt skönja hur stjärnljuset speglas i gestaltens ögon. Övriga anletsdrag är dolda under en tjock pälshuva. När personen talar till dig med en hård stämma, genomsyrad av både misstänksamhet och nyfikenhet, inser du att rösten tillhör en kvinna. Även om hon talar ditt hemlands tungomål oklanderligt uppfattar du en svag brytning som skvallrar om hennes nordlandshärkomst.
"Jag är Elithia, Geriaths dotter och drakryttare av högsta rang. Tacka Isherren för att han låtit våra ödens vägar korsas denna natt."
Anledningen till att jag skriver denna text är för att jag vill höra forumiters åsikter om beskrivande texter i rollspel. Ovanstående text är ett exempel på hur jag tänkt mig att en introduktionstext till mitt rollspel Drakeld kan se ut. Spelvärlden är en värld där vintern håller samtliga länder i ett järngrepp. Befolkningen är liten och spridd över världens yta i små populationer som ständigt kämpar mot isande kyla, brist på föda och monster, framför allt drakar av olika slag. I Drakeld är de flesta drakar ointelligenta, men kan med mycket möda (och blodspillan) tämjas. Jag ska inte gå in närmare på hur varelser överlever i ett så kargt, ogästvänligt landskap (de har sina metoder...) utan istället fokusera på om texter som ovan passar in i rollspel.
Jag hade tänkt mig att man, under tiden man presenterar speltekniska fakta om spelvärlden, serverar läsaren portioner av en persons upptäcksfärd genom världen. Ju längre beskrivningen fortgår, desto fler detaljer om spelvärlden (och personen som texterna "handlar om") uppdagas för läsaren. Kort sagt överlåter jag en del av spelvärldsbeskrivningen till en fiktiv världsinvånares uppfattning av olika platser och företeelser ur ett "spelarperspektiv". I texterna "är du" personen som upplever världen, och den fiktiva spelledaren beskriver (jag, författaren av rollspelet) hela tiden händelseförlopp och sinnesintryck av relevans för dig, så att du som läsare på bästa sätt kan sätta dig in i olika aspekter av spelvärlden. Nu vill jag veta:
* Fungerar texter av ovanstående typ bra?
* Hur långa och beskrivande ska de vara för att fånga läsarens intresse?
Tack för visat intresse för detta relativt långa inlägg! Hade svårt att sova, och då blir det så här... Men nu ska jag försöka knyta mig ett par timmar, trots allt...
)