Hej,
Tänkte från början egentligen beskriva ett magiskt föremål, men det blev i formen av en liten berättelse. En brist med eons magisystem, anser jag, är att det inte finns något bra regelstöd för att skapa föremålet som beskrivs. Det skulle krävas ett demoniskt aggregat, en koncept jag inte är så förtjust i om det inte rör sig om riktigt speciella föremål. Jag är också av den åsikten att magiska föremål ska kunna skapas med magi (dvs inte huvudsakligen vara en alkemisk process). Berättelsen kanske inte helt färdigredigerad ännu. Det finns två delar till färdigskrivna och blir minst en till.
Håll till godo!
Kunskaparen
Han vägde den i handen, den var inte tung. Just vikten var något som han inte riktigt hade förstått sig på, eller klangen heller för den delen. Det spelade å andra sidan allt som oftast ingen roll. När den väl kom till nytta var denna enkla mugg av brons oftast fylld med kryddat vin, brännvin eller vad som nu passade situationen bäst.
Han visste att den var av brons och hur den egentligen såg ut, men på något sätt var det ändå mer bekvämt att uppfatta den som en enkel träkopp, snidad ur ett enda trästycke. Han trodde sig förstå varför men hade bestämt sig för att det inte var viktigt, inte längre iallafall.
Minnet av första gången han hade sett den var ett av hans tydligaste minnen, det var den dagen han hade bestämt sig. Bestämt sig för vem han inte längre var och beslutat sig för vem han skulle bli och glaset hade hjälpt honom. Glaset, i minnet var det ett glas, ett vackert kristallglas.
Principus Toman hade suttit bakom sitt skrivbord när han blivit visad in i hans studie. Magi Ianel hade suttit böjd över ett dokument med sina läsglas och bara lyft blicken mot honom när han efter en lång väntan klev in skallige notariens förmak. Han hade fått vänta länge efter den enda tillåtna knackningen innan han blivit inbjuden med ett "Ja" av magi Ianel. Notarien hade åter sänkt blicken och återupptagit sitt läsande när han sa. "Ni kan gå in, han väntar på er."
"Han"!? Den utelämnade titeln hade nästan fått honom att tveka i sin ansats mot dörren. Det var en främmande tanke att dessa män kunde omtalas så vardagligt, så enkelt. Men att de benämnde varandra vid förnamn privat kanske inte var så konstigt ändå, det verkade logiskt. Ovant och främmande absolut, men logiskt.Han hade alltid haft lätt att vänja sig vid nya och främmande koncept, så länge han tryckte sig kunna förstå dem.
Han pausade. "Varför spelar jag upp det här minnet baklänges, i den här ordningen? All min träning har lärt mig att memorera händelseförlopp kronologiskt. Redogöra och rapportera." Analysera och dra slutsatser hade inte varit hans uppgift. Inte till en början i vart fall, efter de första åren hade detta givetvis ändrats. Mäster Toman kräver fortfarande rapporteringen utifrån den mallen med påföljande analys och slutsats. Det var inte det att den åldrade mannen inte litade på honom, utan för att två personers analys av samma observation var bättre än en persons. Detta tvivlade han inte på.
Principus Toman undervisade inte, de flesta Principus i Kabalaorden undervisade inte utan bedrev egen forskning eller arbetade politiskt. "Dricka? Förse er själv." Principus nickande mot ett bord med ett par karaffer och belamrat med glas. De flesta dammiga. Han mindes precis hur många glas och karaffer, hur mycket det var i dem och hur de stod. Det var en av hans talanger, han kunde i detalj beskriva det han sett efter bara en snabb skymt. Även om detta var längesen så var just detta tillfälle speciellt, det var den enskilt viktigaste stunden i hans liv, åtminstone för honom personligen.
Han hade tagit de tre stegen till bordet, synat innehållet i karafferna, valde den som var minst i och skulle precis börja hälla upp. "Ta glaset närmast till vänster". Han hade givetvis gjort som han blivit instruerad och ändrade sin självservering till det anvisade glaset.
"Var så god och sitt. Jag förstår att ni undrar över varför ni är här, vi kommer till det." Han hade väl egentligen förväntat sig det här samtalet, men inte med en Principus. Hans bildminne var allmän kännedom på akademin, lika känt som hans mindre bra talanger. Han hade svårt för de konventionella koncentrationerna och de så kallade tillåtna undervisningsfokusen. Han hade gåvan, visst, men inte fallenheten. Han ansågs dock vara synnerligen lämpad för de mer mundana disciplinerna. Han hade förväntat sig att få sin undervisning inom mystiken omlagd till akademins minimum till fördel för de mundana ämnena för länge sedan, så hade inte skett. Detta skulle så ske nu.
"Zelot Tarik, berätta om dig själv. Berätta för mig var du kommer ifrån, vem du är. Vad tjänar ditt jag för syfte?"
Han hade tvekat först, vart skulle han börja? Och vad menade Principus Toman med det där sista? Han började berätta, han utelämnade inget oväsentligt, berättade helt ärligt. Kabalaorden var hans hem, utan orden hade han slutat som skarpkniv och småtjuv i slummen. Ett oftast ganska kort liv, även för de som var bra på sitt värv. Som han såg det var han skyldig Kabalaorden sitt liv och han ville ge tillbaka vad han kunde. Tarik tillhörde yttersta cirkeln och borde nått akolut redan. Vissa som studerat lika länge som han själv hade redan avancerat till andra cirkeln men visste att det skulle krävas mycket mer hårt arbete innan han själv var redo att ta det steget.
Så han berättade fram tills det som då var nu. Han avslutade med att han bäst skulle tjäna ordern genom notariens, kartografens, översättarens eller bibliotekariens värv.
"Precist och uppriktigt" sa mäster Toman efter hans berättelse. "Er tacksamt mot vår orden är inte nödvändig, er tilltro och lojalitet är Kabalaorden ödmjukast tacksam er Tarik."
"Så säg mig, berättade du din historia så som du gjorde under yttre influens eller utifrån vem du är Tarik?" Han mindes att han hade blinkat till, förvånad över att Principus Toman så direkt antytt att en sinnespåverkande formulus skulle fått honom att prata på utan att dölja något.
"Din första tanke var rätt Tarik, Kabalaorden har långt mer kunskap i de mindre väl ansedda tillämpningarna av mentis än vad vi låter vara allmänt känt". Han hade aldrig reflekterat över detta, men just så måste ju vara fallet. "Ingen tvekan, klarsynt. Som jag hade hoppats på." Fortsatte den gamle mannen. Utan att pausa sade han sen "Beskriv er frukostmåltid för mig denna morgon." Han mindes att han hade kommit av sig i sin fråga och genast började redogöra utefter principus begäran.
"Är er bägare tom?" Han hade instinktivt kontrollerat fastän han visste att han bara smakat ett par munnar, mest för att fukta strupen. Det var inte längre ett av kristallglasen han höll i, utan tennmuggen han hade druckit ur vid frukosten! Ett ögonblick senare verkade det som om bägaren skiftade, han höll återigen i kristallglaset som återigen skiftade till vad som nu såg ut som en enkel, men välgjord, mugg utav brons.
"När du ifrågasätter den ur sitt sammanhang så bleknar din bild av den. Det är ingen illusion per se, utan du ser den så som du förväntat dig, så som den bäst passar sammanhanget var i du befinner dig. Det du ser nu är så som den var ämnad att se ut från första början. Men det är inte det finurliga med just det instrumentet. Låt mig"
Principus Toman tog emot muggen. "Mitt sinne är inte lika bildorienterat som ert, och mitt minne av längesedan inträffade händelser inte lika klara som de än gång var. Men låt mig berätta för er om första gången jag såg den vita staden, ett minne lika klart nu som å den stund det upplevdes." Den gamle mannen log och började berätta.
Han mindes hur han inte bara hade hört principus Tomans berättelse. Han hade sett den, så som han hade sett den! Hur den vita staden huggen ur en kalkstensklippa bredde ut sig framför honom. Alla dofter och ljud som mötte honom när han steg igenom dess portar. De vindlande trapporna ner till hamnen som myllrade av rörelse och kommers. Reliefer, pelarvalv och domer, allt gjort med sådan perfektion och omtanke för skönhet. Synen var häpnadsväckande!
Det fanns även en känsla, en känsla av glädje, gammal glädje. Glädjen var åt minnet, inte upplevelsens glädje. Han förstod direkt vad artefakten åstadkom, han insåg också att principus Toman avsiktligt undvek att avslöja när detta minne hade skapats.
Efter berättelsen var avslutad fortsatte han. "Det första du kommer att få lära dig är hur du undviker att du omedvetet blir bunden till ett konstrukt som jag nu band dig. Det är ingen fjättring, mer en nödvändig förbindelse för att kunna nyttja instrumentet. Som du nu märker kan inte komplexa eller abstrakta tankar förmedlas. Begränsningen ligger mer i våra sinnen än hos konstruktet i sig."
"Du var inte helt lätt att binda till, alla tänkande varelsers sinnen motsätter undermedvetet yttre påverkan av mentis som du vet. Men utan direkt träning så är även den mest viljestarka påverkbar av en skicklig användare av mentiskoncentration. Låt mig visa dig."
Han hade sett, men inte direkt vunnit full insikt. Tarik förstod nu att mentis var det genus som han hade om inte fallenhet för så iallafall en möjlighet att bli duglig inom. Det skulle krävas mycket av honom. Mer än vad han någonsin kunde föreställa sig.
"Det viktigaste för att bibehålla balans i tillvaron är kunskap. Kunskap är inte gratis utan måste i många fall sökas och tillkämpas. Kunskap är ingen helhet, det är bitar som måste passas för att man ska kunna se sanningen och förstå. Världen visar sig inte som en helhet utan endast i små fragment. Kabalaorden behöver dessa fragment för att se hur Mundana fortskrider och därigenom kan vi värna om att Hon ej bryter samman längs färden. Zelot Tarik, jag ämnar forma dig till kunskapare i Kabalaordens tjänst"
Två dagar senare var han till havs ombord på ett fartyg mot Ebhron. Hans skulle studera på de olika akademierna i Kabalaordens hemland men Excelciusakademin skulle bli hans primära lärosäte, officiellt skulle han studera språk och kartografi som huvudämnen.
Det dröjde till långt efter sin återkomst som kartograf av adeptus majors grad till Chadarians Hopp innan han förstod att det var Kabalaorden som stod mellan kaos och ordning. Både mundant och magiskt. Inom ordern sågs detta inte som separata ansvar utan ett och samma och hans kall var att kämpa mot kaoset i Kabalaordens namn.
Hans tjänst som kartograf tillät honom att företa resande både när och fjärran utanför Chadarians Hopp. Allmän kännedom om hans tidigare begränsningar inom mystikens mer praktiska tillämpningar bidrog till att dölja hans sanna värv än bättre.
Han var tillbaka i nuet. Träkopp, det kändes minst fel att se den så. Han stoppade undan instrumentet som han rekvirerat för uppdraget. Den kroppsliga träningen på Excelsior hade varit den enkla delen, kunskaperna han hade erhållit där hade dock visat sig vara minst sagt mycket användbara. Han tog fram brynstenen och började dra längs bladet på dolken. Hade han tur skulle de snart vara tillbaka, tomhänta, utan att veta vilken lättnad det vore för alla.
Han hörde ljudet av galopperande hovar avlägset. Men bara från en häst. Ingen hade haft tur inatt.
Tänkte från början egentligen beskriva ett magiskt föremål, men det blev i formen av en liten berättelse. En brist med eons magisystem, anser jag, är att det inte finns något bra regelstöd för att skapa föremålet som beskrivs. Det skulle krävas ett demoniskt aggregat, en koncept jag inte är så förtjust i om det inte rör sig om riktigt speciella föremål. Jag är också av den åsikten att magiska föremål ska kunna skapas med magi (dvs inte huvudsakligen vara en alkemisk process). Berättelsen kanske inte helt färdigredigerad ännu. Det finns två delar till färdigskrivna och blir minst en till.
Håll till godo!
Kunskaparen
Han vägde den i handen, den var inte tung. Just vikten var något som han inte riktigt hade förstått sig på, eller klangen heller för den delen. Det spelade å andra sidan allt som oftast ingen roll. När den väl kom till nytta var denna enkla mugg av brons oftast fylld med kryddat vin, brännvin eller vad som nu passade situationen bäst.
Han visste att den var av brons och hur den egentligen såg ut, men på något sätt var det ändå mer bekvämt att uppfatta den som en enkel träkopp, snidad ur ett enda trästycke. Han trodde sig förstå varför men hade bestämt sig för att det inte var viktigt, inte längre iallafall.
Minnet av första gången han hade sett den var ett av hans tydligaste minnen, det var den dagen han hade bestämt sig. Bestämt sig för vem han inte längre var och beslutat sig för vem han skulle bli och glaset hade hjälpt honom. Glaset, i minnet var det ett glas, ett vackert kristallglas.
Principus Toman hade suttit bakom sitt skrivbord när han blivit visad in i hans studie. Magi Ianel hade suttit böjd över ett dokument med sina läsglas och bara lyft blicken mot honom när han efter en lång väntan klev in skallige notariens förmak. Han hade fått vänta länge efter den enda tillåtna knackningen innan han blivit inbjuden med ett "Ja" av magi Ianel. Notarien hade åter sänkt blicken och återupptagit sitt läsande när han sa. "Ni kan gå in, han väntar på er."
"Han"!? Den utelämnade titeln hade nästan fått honom att tveka i sin ansats mot dörren. Det var en främmande tanke att dessa män kunde omtalas så vardagligt, så enkelt. Men att de benämnde varandra vid förnamn privat kanske inte var så konstigt ändå, det verkade logiskt. Ovant och främmande absolut, men logiskt.Han hade alltid haft lätt att vänja sig vid nya och främmande koncept, så länge han tryckte sig kunna förstå dem.
Han pausade. "Varför spelar jag upp det här minnet baklänges, i den här ordningen? All min träning har lärt mig att memorera händelseförlopp kronologiskt. Redogöra och rapportera." Analysera och dra slutsatser hade inte varit hans uppgift. Inte till en början i vart fall, efter de första åren hade detta givetvis ändrats. Mäster Toman kräver fortfarande rapporteringen utifrån den mallen med påföljande analys och slutsats. Det var inte det att den åldrade mannen inte litade på honom, utan för att två personers analys av samma observation var bättre än en persons. Detta tvivlade han inte på.
Principus Toman undervisade inte, de flesta Principus i Kabalaorden undervisade inte utan bedrev egen forskning eller arbetade politiskt. "Dricka? Förse er själv." Principus nickande mot ett bord med ett par karaffer och belamrat med glas. De flesta dammiga. Han mindes precis hur många glas och karaffer, hur mycket det var i dem och hur de stod. Det var en av hans talanger, han kunde i detalj beskriva det han sett efter bara en snabb skymt. Även om detta var längesen så var just detta tillfälle speciellt, det var den enskilt viktigaste stunden i hans liv, åtminstone för honom personligen.
Han hade tagit de tre stegen till bordet, synat innehållet i karafferna, valde den som var minst i och skulle precis börja hälla upp. "Ta glaset närmast till vänster". Han hade givetvis gjort som han blivit instruerad och ändrade sin självservering till det anvisade glaset.
"Var så god och sitt. Jag förstår att ni undrar över varför ni är här, vi kommer till det." Han hade väl egentligen förväntat sig det här samtalet, men inte med en Principus. Hans bildminne var allmän kännedom på akademin, lika känt som hans mindre bra talanger. Han hade svårt för de konventionella koncentrationerna och de så kallade tillåtna undervisningsfokusen. Han hade gåvan, visst, men inte fallenheten. Han ansågs dock vara synnerligen lämpad för de mer mundana disciplinerna. Han hade förväntat sig att få sin undervisning inom mystiken omlagd till akademins minimum till fördel för de mundana ämnena för länge sedan, så hade inte skett. Detta skulle så ske nu.
"Zelot Tarik, berätta om dig själv. Berätta för mig var du kommer ifrån, vem du är. Vad tjänar ditt jag för syfte?"
Han hade tvekat först, vart skulle han börja? Och vad menade Principus Toman med det där sista? Han började berätta, han utelämnade inget oväsentligt, berättade helt ärligt. Kabalaorden var hans hem, utan orden hade han slutat som skarpkniv och småtjuv i slummen. Ett oftast ganska kort liv, även för de som var bra på sitt värv. Som han såg det var han skyldig Kabalaorden sitt liv och han ville ge tillbaka vad han kunde. Tarik tillhörde yttersta cirkeln och borde nått akolut redan. Vissa som studerat lika länge som han själv hade redan avancerat till andra cirkeln men visste att det skulle krävas mycket mer hårt arbete innan han själv var redo att ta det steget.
Så han berättade fram tills det som då var nu. Han avslutade med att han bäst skulle tjäna ordern genom notariens, kartografens, översättarens eller bibliotekariens värv.
"Precist och uppriktigt" sa mäster Toman efter hans berättelse. "Er tacksamt mot vår orden är inte nödvändig, er tilltro och lojalitet är Kabalaorden ödmjukast tacksam er Tarik."
"Så säg mig, berättade du din historia så som du gjorde under yttre influens eller utifrån vem du är Tarik?" Han mindes att han hade blinkat till, förvånad över att Principus Toman så direkt antytt att en sinnespåverkande formulus skulle fått honom att prata på utan att dölja något.
"Din första tanke var rätt Tarik, Kabalaorden har långt mer kunskap i de mindre väl ansedda tillämpningarna av mentis än vad vi låter vara allmänt känt". Han hade aldrig reflekterat över detta, men just så måste ju vara fallet. "Ingen tvekan, klarsynt. Som jag hade hoppats på." Fortsatte den gamle mannen. Utan att pausa sade han sen "Beskriv er frukostmåltid för mig denna morgon." Han mindes att han hade kommit av sig i sin fråga och genast började redogöra utefter principus begäran.
"Är er bägare tom?" Han hade instinktivt kontrollerat fastän han visste att han bara smakat ett par munnar, mest för att fukta strupen. Det var inte längre ett av kristallglasen han höll i, utan tennmuggen han hade druckit ur vid frukosten! Ett ögonblick senare verkade det som om bägaren skiftade, han höll återigen i kristallglaset som återigen skiftade till vad som nu såg ut som en enkel, men välgjord, mugg utav brons.
"När du ifrågasätter den ur sitt sammanhang så bleknar din bild av den. Det är ingen illusion per se, utan du ser den så som du förväntat dig, så som den bäst passar sammanhanget var i du befinner dig. Det du ser nu är så som den var ämnad att se ut från första början. Men det är inte det finurliga med just det instrumentet. Låt mig"
Principus Toman tog emot muggen. "Mitt sinne är inte lika bildorienterat som ert, och mitt minne av längesedan inträffade händelser inte lika klara som de än gång var. Men låt mig berätta för er om första gången jag såg den vita staden, ett minne lika klart nu som å den stund det upplevdes." Den gamle mannen log och började berätta.
Han mindes hur han inte bara hade hört principus Tomans berättelse. Han hade sett den, så som han hade sett den! Hur den vita staden huggen ur en kalkstensklippa bredde ut sig framför honom. Alla dofter och ljud som mötte honom när han steg igenom dess portar. De vindlande trapporna ner till hamnen som myllrade av rörelse och kommers. Reliefer, pelarvalv och domer, allt gjort med sådan perfektion och omtanke för skönhet. Synen var häpnadsväckande!
Det fanns även en känsla, en känsla av glädje, gammal glädje. Glädjen var åt minnet, inte upplevelsens glädje. Han förstod direkt vad artefakten åstadkom, han insåg också att principus Toman avsiktligt undvek att avslöja när detta minne hade skapats.
Efter berättelsen var avslutad fortsatte han. "Det första du kommer att få lära dig är hur du undviker att du omedvetet blir bunden till ett konstrukt som jag nu band dig. Det är ingen fjättring, mer en nödvändig förbindelse för att kunna nyttja instrumentet. Som du nu märker kan inte komplexa eller abstrakta tankar förmedlas. Begränsningen ligger mer i våra sinnen än hos konstruktet i sig."
"Du var inte helt lätt att binda till, alla tänkande varelsers sinnen motsätter undermedvetet yttre påverkan av mentis som du vet. Men utan direkt träning så är även den mest viljestarka påverkbar av en skicklig användare av mentiskoncentration. Låt mig visa dig."
Han hade sett, men inte direkt vunnit full insikt. Tarik förstod nu att mentis var det genus som han hade om inte fallenhet för så iallafall en möjlighet att bli duglig inom. Det skulle krävas mycket av honom. Mer än vad han någonsin kunde föreställa sig.
"Det viktigaste för att bibehålla balans i tillvaron är kunskap. Kunskap är inte gratis utan måste i många fall sökas och tillkämpas. Kunskap är ingen helhet, det är bitar som måste passas för att man ska kunna se sanningen och förstå. Världen visar sig inte som en helhet utan endast i små fragment. Kabalaorden behöver dessa fragment för att se hur Mundana fortskrider och därigenom kan vi värna om att Hon ej bryter samman längs färden. Zelot Tarik, jag ämnar forma dig till kunskapare i Kabalaordens tjänst"
Två dagar senare var han till havs ombord på ett fartyg mot Ebhron. Hans skulle studera på de olika akademierna i Kabalaordens hemland men Excelciusakademin skulle bli hans primära lärosäte, officiellt skulle han studera språk och kartografi som huvudämnen.
Det dröjde till långt efter sin återkomst som kartograf av adeptus majors grad till Chadarians Hopp innan han förstod att det var Kabalaorden som stod mellan kaos och ordning. Både mundant och magiskt. Inom ordern sågs detta inte som separata ansvar utan ett och samma och hans kall var att kämpa mot kaoset i Kabalaordens namn.
Hans tjänst som kartograf tillät honom att företa resande både när och fjärran utanför Chadarians Hopp. Allmän kännedom om hans tidigare begränsningar inom mystikens mer praktiska tillämpningar bidrog till att dölja hans sanna värv än bättre.
Han var tillbaka i nuet. Träkopp, det kändes minst fel att se den så. Han stoppade undan instrumentet som han rekvirerat för uppdraget. Den kroppsliga träningen på Excelsior hade varit den enkla delen, kunskaperna han hade erhållit där hade dock visat sig vara minst sagt mycket användbara. Han tog fram brynstenen och började dra längs bladet på dolken. Hade han tur skulle de snart vara tillbaka, tomhänta, utan att veta vilken lättnad det vore för alla.
Han hörde ljudet av galopperande hovar avlägset. Men bara från en häst. Ingen hade haft tur inatt.
