Nekromanti En kväll i Juli

[Layane Black]

(Detta är ett fritt forumrollspel. Vem som helst får gärna joina. Det finns inga regler, bara din fantasi sätter stopp. Dock så tillåts ju inte powerplay. Du har en huvudkaraktär du spelar med, om du vill får du spela någon annan också, tex en bartender eller någon annan karaktär du anser att du vill spela. Genre: Fantasy - scifi -vampyr -skräck.)

Året var 2513, månen stod högt på natthimlen och Layane Black hade just anlänt till Kaskavill. En stor herrgård utanför en av landets mindre, dock rikare, städer. Herrgården reste sig stor och mäktig framför henne. Mörk och kall, allt tydde på en blodsugares boning. Hon svepte den vita kappan tätare kring sin kropp då en kall kår löpte längst hennes rygg. Den instinktiva känslan sade att avskummet fanns kvar där inne. Ryktet hade dock gått om att vampyren flyttat till kallare breddgrader och det var Layanes uppgift att ta reda på om så var fallet.
Hon gångade sakta, sakta fram till de rostiga grindarna som var förseglade med en tung kedja. Layane höjde blicken och såg att hela herrgårdsgården var omgiven av en väldig och överbevuxen stenmur. En paranoid blodsugare var det som bodde här, tänkte hon, eller en som hade för mycket pengar. Varför skulle man annars låsa in sig på det här sättet? Möjligtvis om denne/denna var försvagad och kanske inte hade ork till att försvara sig... ett litet hopp inom henne släcktes fort, och hon skakade på huvudet samtidigt som hon log åt sin egen dumhet. Hon lade en tanig hand på det väldiga hänglåset som hindrade henne från hennes byte. Dyrkat lås hade hon gjort förr, ty det var nödvändigt gällande den yrkesbana hon valt.

 

[God45]

David klättrade över muren till Kaskavills trädgårdar. Det här var en dålig, dålig plan. När han hade planerat inbrottet hade allting verkat så självklart, vampyren var ryktad att ha lämnat sitt hem vilket gav honom möjligheten att råna det samtidigt som ryktena om förbannelser höll andra tjuvar borta. Men nu när han svingade sig över muren var han inte alls lika säker.

David var klädd i svart och grått och han har sin korpmask över ansiktet. Alla de bästa tjuvarna i gillet har en gimmick, Davids var korpmasken och kvarlämnade korpfjädrar. Han var obeväpnad förutom den änterhakesavfyrande vristkanonen som var fastspänd på hans vänstra arm. Den var mest till för att klättra in i högre byggnader snabbt och om möjligt svinga sig ur dem, men om han var tvungen skulle han kunna svinga änterhaken som en piska med en rejäl metallspetts i slutet på repet. Förutom detta är hans enda utrustning en uppsättning dyrkar och en ryggsäck för stöldgodset.

Han svingar sig över krönet på muren och landar mjukt i gräset innanför. Det är för öppet och månljuset är för klart för att Davis ska känna sig bekväm och han gör sitt bästa för att snabbt ta sig in närmre herrgården när han fryser till. Skit! Någon är vid grinden. Davids adrenalin slår till och han rör sig snabbare in mot herrgården i ett försökt att hinna dit innan han blir sedd.


(Hej, jag testar gärna att vara med )

 

[Recca]

Bak glas sedan länge svärtade av kol och aska stod en lång smäcker gestalt. Något rörde sig i Astartes tankar, på udden av hennes medvetande. Där det inte borde finnas rörelse. Det spratt till i henne och den uråldriga kroppen började sakta aktivera sig. Tankar och minnen sorterade ut sig kring denna händelse vid gränsen av det perifera medvetandet. Hon sträckte ut sinnet mot detta moment i tiden som stört hennes slummer. En bild av en tanig hand på ett åldrat lås simmade förbi och hon grep bilden och höll den i sinnet att studera och jämföra med gammal data från århundraden av erfarenheter, att jämföra och kategorisera. En kappa som rörde sig i vinden betraktades och förkastades. Ansiktet? Nej. Ögonen ville hon se. Blodet smaka. Likt tröga kugghjul i en mekanisk klocka knarrade kroppen till liv och hungern kom med ens som ett spjut stött djupt i kropp.

Läppar väts av lång vass tunga. Ur torr hals tränger en viskning prövande, de första orden på många år att yttras i denna boning. "Nåväl, gäster väntar..."

[Jag förstår om detta inte är en okay karaktär. Jag blev bara inspirerad av ursprungsbeskrivningen och det här är vad jag skrev.]

 

[Layane Black]

(Jättebra skrivet båda två! Såklart karaktären är tillåten, gör det hela mycket mer spännande. Vi försöker svara nu i sammma ordning vi skrivit)

Det stora och klumpiga låset var lätt att dyrka upp. Nästan för lätt. Hon drog undan kedjorna och grindarna gnisslade klagande då hon försiktigt puttade upp dem. Hon slank smidigt in på gården och såg sig runt. Kunde hon skymta en skugga i månen ljus? Hon stelnade till och försökte blicka in i mörkret. Men månens ljus bländade henne. Layane hade inga avsikter att gömma sig, fanns det en vampyr i närheten hade denne/denna upptäckt hennes närvaro redan när hon rörde sig mot grindarna. Så vem försökte gömma sig? Kanske var det bara en katt som tagit sig in bakom murarna? Nej, denna skugga hon tyckte sig se var betydligt större än en katt. Tanken på att en blodsugare smög i mörkret fick genast hennes adrenalin att pumpa. Hon förde sakta sin hand innanför sin kappa och grabbade sin pistol laddad med UV-patroner. Hon stod där, och inväntade en vampyrs närvaro, som inte verkade uppenbara sig. Hon drog fram pistolen och höll den riktad mot marken samtidigt som hon började gå mot den väldiga byggnaden. De ljusblå ögonen skar genom mörkret då hon hela tiden försökte se denna skugga. Kanske hade hon blivit paranoid? Eller hade hon verkligen sett något?

 

[God45]

David duckade från gömställe till gömställe. I vanliga fall hade han velat hitta ett bra nog att vänta i tills personen som gått in genom grinden passerade men i det här månljuset var det ingen chans.

Medan han duckade fram och tillbaks mellan skuggorna försökte han se närmre på personen som kom in genom grinden. Kvinna. Klädd i en svart kappa. Rätt liten, ser inte så farlig u... Och där har hon en pistol! Lysande! Fantastiskt! Men hon ser inte ut som en vampyr i alla fal... Nej, David Dra inga förhastade slutsattser nu. Minns vad gillesmästarna lärde dig, dra aldrig förhastade slut...

David har tyvärr glömt en av de andra lektionerna från gillet, svinga dig aldrig från gamla statyer innan du vet att de klarar din vikt. Så mitt i en enarmssving mellan en av trädgårdens många statyer och ett träd kollapsar staty armen David håller i och han faller raklång på ryggen rakt ner på trädgårdsgången ett tiotal meter framför kvinnan som kommit in genom grinden


"Aj..."

 

[Layane Black]

(Väntar på recca=) )

 

[Recca]

(Väntar på recca=) )

[Oj. Jag kommer inte kunna uppdatera mer än kanske typ en gång per dag eller max två gånger. Så ni kan uppdatera på hur mycket ni vill.]
I takt med att trögheten kring henne lättade formade sig både kropp och sinne mer följsamt. Viljan var det inget fel på och hungern var fruktansvärt stark. Astarte sträckte ut sina långa utmärglade armar och de kläddes av en skimrande svart aftonskrud vars höga krage frasade vid beröringen mot den torra halsen. Smycken anlände i sin takt medan hon rörde sig genom kammaren mot dess utgång. Fotbeklädnader fick vara, Astarte ville känna husets innandöme mellan tårna.

Dörren svängde upp framför henne och en dammig, spindelvävsklädd korridor skönjdes. "Hur länge..?" Hon lät blicken glida över en gammal tavla föreställande någon man vars ansikte för tillfället undflydde hennes minne. Nyckfullt kastade hon med huvudet så att klänningens nackparti frasade; mer spännande pussel låg för Astartes fingrar än minnen av de sedan länge döda. Istället lät hon tankarna emanera ur henne genom huset, sträcka sig ut genom murbruk, genom golv, tak och väggar, genom pelare av marmor såväl som sten, genom kandelabrar och ljuskronor - som fingrar av andeenergi, trevandes i tystnad. Framför henne fick den ljumma beröringen av tankefingrarna stearinljus att fatta eld och kasta långa dansande skuggor. Hon gled över golvet i all hast. Mot herrgårdens inre delar, den stora en gång så förföriska sal som övertygat henne om investeringen. Vägen belystes hastigt av gamla vekar, som sedan utsläcktes när hon passerat.

Här ska hon vänta för att se vilka hennes gäster är.

 

[Layane Black]

(Okej vi gör så =) )

Just när Layane börjat intala sig själv att det kanske bara var hennes egen hjärna som spelat henne ett spratt brakar det till framför henne. Pistolen gav ifrån sig ett mekaniskt läte då hon instinktivt osäkrade den och riktade den mot ljudet. Hon lade fingret på avtryckaren och skulle just avsluta någons liv då hon plötsligt hejdade sig. Det röda siktet som pistolen gav ifrån sig lyste på... någon som... inte var en vampyr? Layane gick genast med snabba steg närmare den som lyckats göra sin närvaro känd. Det nästintill vitblonda håret dansade över hennes rygg och kappan likaså runt hennes smala vrister. Hon kunde inte urskilja något ansikte på den liggande, endast en mörk skugga. Vad var detta hon stött på i natten? Det här hade hon inte räknat med. Hon visste att världen var full av det mesta och att man aldrig skulle bli förvånad. Men under sitt 24.åriga långa liv kunde hon endast erinra sig om att de varelser som rörde sig i de här delarna av landet var av mänsklig sort.
Så när hon var kanske två meter från den nyanlände riktade hon den röda laserstråle som pistolen sände ut mot det mörka ansiktet. En korp... Layane höjde ena ögonbrynet då hon såg att det var en mask... Hennes tystnad vittnade om att hon väntade på en förklaring. Ord var onödiga, och möjligtvis farliga, i en sådanhär situation. En sak var då säker, om det nu fanns någonting inne i herrgården, levande som död, var helt klart medveten om de bådas närvaro nu.

 

[God45]

Pistol riktad mot mitt ansikte. Fantastiskt! Dags att försöka prata sig ur det här.

"Du skulle inte tro på att jag är trädgårdsmästaren här va? Nej, trodde inte det. Okej, du ser inte ut som varken en vakt eller en snut så jag kommer vara ärlig här. Jag kanske skulle ta mig in och undersöka stället för saker jag kan befria. Du skulle säkert göra samma sak så låt oss göra så här. Du försöker inte skjuta mig och så kommer gillet inte att för höra någonting om att du jobbar här utan en licens. Okej?"

David reser sig upp på armbågaran på ett så icke hotfullt sätt som möjligt medan han pratar och stilla tackar sin lyckliga stjärna att han inte brutit några revben.

 

[Layane Black]

Layane betraktade honom och följde hans varje rörelse med sitt vapen, backade några steg utifall att. Han verkade inte bära några vapen förutom någonting som han hade på sin ena arm. Saker han kunde befria? Av vad hon visste var det bara två typer av människor som hade anledning till att bära masker. Lönnmördare eller... tjuvar...
"Visa ditt ansikte..." Sade hon, som om hon inte hört ert ord av vad han sagt. Fast i själva verket hade hon hört precis vad han sagt. Om hon skulle gå in i herrgården med någon där det fanns en potentiell blodsugare ville hon iallafall se dennes ansikte.

Hon kunde avvara en snabb blick på herrgården, han verkade ofarlig, men hon kunde inte veta.

 

[God45]

"Visst, om det gör dig lugnare. Men du förstör min charmiga mystik här."

David reser sig upp.

"Jag gör det här bara för att jag inte gillar att knocka kvinnor, hade du varit en man hade det här gått väldigt annorlunda."

Han sveper bak sin mask och visar ett blekt ansikte inramat av svettiga blonda lockar. Gröna ögon omgivna av svart smink som gör att inget skin syns bakom masken ger honom ett tvättbjörnsliknande utseende. Resten av ansiktet är en röra av ärr som ser ut att komma från att hans ansikte körts genom en fönsterruta. Ett stort brännmärke av typen de ger tjuvar på Mars kolonierna ser ut att ha läkt på hans högra kind och avslutar intrycket av att hans ansikte ser ut som dagsgammal pizza som någon glömt i solen.

"Och det är därför de flesta av tjejerna föredrar att jag behåller masken på."

David drar ner masken över ansiktet igen.

"Jag är Korpen föresten. Vem har jag nöjet att ha träfat?"

 

[Layane Black]

Av hans ansikte att döma hade den här personen varit med om en del "slag". Ett brännmärke på hans högra kind skvallrade om mars, en tjuv alltså. Layane hade haft med tjuvar att göra förr. Och enligt hennes erfarenheter var de endast charlataner och skojare.. Alltså några som inte gick att lita på. Hon tvivlade starkt på att korpen var hans riktiga namn. Men å andra sidan, kanske stämde det att ha inte gillade att knocka kvinnor. Efter några sekunders betänketid i tystnad osäkrade Layane sitt vapen och sänkte det mot den grusiga gångvägen. Alltid skulle det väl vara bättre att vara två om man skulle möta en vampyr, fast samtidigt fanns det en anledning varför de hade skickat henne ensam. Ikväll var det inte tänkt att någon skulle dö, och om det skulle ske, så skulle det ske på ett tyst och smidigt sätt. För enligt lagen på den här planeten, jorden, fick man inte mörda någon, inte ens vampyrer. Dock kände hon ett behov att varna honom:
"Är du medveten om att det kanske vilar en vampyr där inne...?" Sade hon allvarligt.

 

[God45]

Hon verkar slappna av, det är bra i alla fall.

"Enligt ryktena är vampyren borta sedan länge. Folk håller sig bara borta eftersom de är vidskepliga."

David tar ett par steg närmre kvinnan.

"Men du tror den är kvar, va? Det är därför du är här och det är därför du inte svarade på min fråga om ditt namn. Så då är frågan, är du en lönmördare eller är du en av de där vampyrjägarna jag har hört så mycket om? Personligen skulle jag nog vara mer bekväm med att umgås med en lönmördare än en religiös fanatiker men det är kanske bara jag."

 

[Layane Black]

Det hade han rätt i. Det var därför en så rik stad hållit sig så liten också. Här fanns möjligheter till en otrolig tillväxt, men en herrgård ungefär en halvmil från staden hade hindrat människor från att flytta dit, och hjälpt människor att flytta därifrån. Personligen trodde Layane att vampyren själv hjälpt till att hålla nere befolkningsnivån. Att vampyrer skulle vara precis som människor var rent sagt skit snack enligt Layane. Det hon sett talade för motsatsen. Och om ingenting gjordes snart så skulle vampyrer snart kontrollera hela jorden. Herrgården Kaskaville var ett litet exempel på en sådan företeelse. Att bara misstanken om att en vampyr fanns där hade fått hela staden att gå på tå.

Han gjorde saker mer komplicerade. Hon kunde skjuta honom här och nu. Men det skulle göra saker ännu mer komplicerade. Att måsta göra sig av med en kropp var mer än vad hon hade tid med nu. Hon stod kvar och hennes läppar brast upp i ett litet leende:
"Ursäkta min otrevlighet... mitt namn är Saskia... och jag är varken en lönnmördare eller vampyrjägare..." Sade hon i hopp om att han skulle tro henne.
"Ska vi?" Fortsatte hon och nickade mot det väldiga huset. Kunde hon se ljus tändas och släckas genom de mörknade fönstren?

 

[God45]

"Absolut, jag skulle säga damerna först. Men i det här fallet är det nog bäst att jag hantera dörren."

David följer Saskia uppför vägen mot själva herrården. Han sätter sig sedan på huk och undersöker låset.

"Det här ser primitivt ut men det är nog mest just för syns skull. Dörren är kopplad till ett mekaniskt och magiskt säkerhetssystem av militär kvalité. Jag kan ta mig förbi systemen i dörren ganska enkelt men om de är så här paranoida så finns det fler säkerhetssystem inuti huset. Var försiktig med var du sätter fötterna"

David använder sina dyrkar och verktyg på dörren och puttar den sedan försiktigt inåt. Innanför den nu öppna dörren uppenbarar sig en massiv och massivt dammig superlyxig foajé.

 

[Layane Black]

Gruset knastrade under deras fötter då de gick fram till dörren. När hon själv hade tänkt dyrka upp dörren tog han för sig istället. Hon lade armarna i kors och såg på när han utförde sitt "hantverk". Det syntes att han hade gjort det några gånger.
"Praktiskt att ha en tjuv tillhands ändå..." Sade hon lite vasst då dörren gick upp, hon kikade in över Korpens axel och såg samma sak som han. Damm i mängder, ingen hade nog satt en fot här inne på åratal. Och så gammal inredning, golv av marmor, väggar av sten, av stilen på möblerna att döma såg det ut som barock, 1600-tal. Dock var det lyxigt, en vampyr med mycket pengar.
En väldig kristallkrona i taket lyste upp hela foajén. Underligt att den var tänd, dock kunde det vara en mekanism eller magi kopplad till just öppnandet av dörren. Den välkända kalla kåren gick längs hennes ryggrad då hon tänkte på vad som kunde gömma sig härinne. Den äldsta vampyr hon någonsin mött var hundrafemtio år gammal. Något sade henne att något ännu äldre vilade eller hade vilat här. Layane hade fortfarande inte äntrat foajén då hon sade:
"Vad som än finns där inne... " Hon rättade sig själv,:
"om det finns något där inne... så är den nog medveten om vår närvaro nu... så var beredd på att försvara dig..."
Hon osäkrade sitt vapen för andra gången den kvällen.

 

[Recca]

Samtalet och det lite udda mötet på Kaskavilles gård hade naturligtvis inte gått Astarte förbi. Hennes namne, jaktens gudinna Artemis, ägde viss likhet med hennes förmågor. Var hon i själva verket gudinnan? Det fanns en tid då hon utgett sig för att vara det, men hennes eget minne räckte inte för att skilja på myt och verklighet. Kanske skulle det klarna när hon varit vaken ett tag. Tideräkningar var knepiga, skiljde sig åt mellan kulturer, dessa inkräktare skulle tjäna henne väl i att etablera tidsperioden. Förutom att släcka hennes hunger. Hon log för sig själv samtidigt som hon spann ett garn i husets innandöme, ett garn som skulle påverka alla som rörde sig över golvet i husets hall och sal att inte lägga någon notis vid den bleka kvinna som stod på balkongen och överblickade dem. Garnets ändar fäste hon i dörrar så att hon med en tanke kunde stänga dem om hon behövde. Porten knarrade upp, det dova samtalet som följde fick henne återigen att dra på smilbanden. En tjuv och en annan vars beväpning påminde om vapen hon sett (och känt) tidigare. Kanske inte mycket tid passerat sedan sist, trots allt; hon bäddade undan den knapphändiga informationen och började med nytt intresse betrakta de nyanlända. Garnet hade lagt sig som en osynlig väv över salen. Hon nöjde sig så, ville inte täcka in hela herrgården med någonting som skulle kräva hennes energi om hon sträckte ut sig för tunnt.

 

[God45]

David överblickar foajéns skatter.

"Jackpott!"

Han rörde sig sakta framåt och svepte med blicken över rummet. Efter ett par steg stannade han och höll upp en hand.

"Vänta, golvet har en sensor."

Han avfyrar änterhaken så att den sätter sig i taket innan han försiktigt svingar sig till andra änden av rummet. Han flyttar försiktigt på tavlorna tills han hittar den som döljer kontrollpanelen till larmet och efter ett par minuters arbete hörs ett surrande när larmet stängs av och ett par sekunder senare tänds säkethetsljuset längs golvet.

"Det där är de mekaniska systemen i sjäva huset. Det enda vi behöver oroa oss för nu är mystiska försvar och autunoma maskiner."

Korpen tvekar en sekund.

"Och jag stjäl den här ljusstaken, äkta silver!"

 

[Layane Black]

Han gav henne aldrig något svar, ty hans uppmärksamhet var riktad någon annanstans. Layane betraktade Korpens spänst smått imponerad. Perfekt, nu fick hon larmet fixat också. Ett bekymmer mindre ur världen.

"Bra..." Sade hon.

Hon släppte honom med blicken och tog några försiktiga och nätta steg ut på marmorgolvet. Hela tiden beredd på vad som förmodligen komma skulle, men läget verkade lugnt än så länge. Konstigt tyckte hon, en vampyr skulle nog ha anfallit vid det här laget, blodtörstiga och stridslystna som de var... om inte...

"I hjärtat av sådana här byggnader brukar det alltid finnas en stor sal, där kanske det finns mer silver... möjligtvis guld." Sade hon.

Hon vilade sina ljusblå ögon på sin medbrottsling och inväntade ett svar. En kort tanke om vad Korpen hade planerat att bära ut allt silver i nuddade hennes sinne.

 

[God45]

"Rörande din fråga som jag skulle svara på när jag blev så oartigt avbruten av larmsystemt så gillar jag inte vapen. Jag är en tjuv, ingen mördare. Sedan har jag funnit att det är få situationer man inte kan springa ifrån eller prata sig ur."

Korpen slänger ner ljusstaken i sin ryggsäck.

"Om det finns guld kan jag alltid byta upp mig när vi hittar det. Du får skaffa din egen säck, vi kan alltid sno ett örngott eller något."

Säger han med en blinkning bakom masken.