Nekromanti En kväll i Juli

[Layane Black]

Hon nickad och kände en viss skam över de gärningar hon ibland begått och vågade inte möta korpmaskens blick för en stund. Instinktivt sköt hon bort den tanken och sade:

"Men visst är det väl många av vår..."

Hon sökte efter ett passande ord men fick nöja sig med:

"sort... som tvingas att ta ett liv ändå? Kan inte skada att kunna försvara sig ordentligt i ett yrke som detta..."

Nu var blicken stadig. Dock kände hon på sig att han kanske inte köpt hennes historia helt. Men logiskt tänkt var försumbart gällande lojaliteten gentemot hennes riktiga yrke. Beteendet satt i ryggmärgen, liksom en försvarsmekanism.

 

[God45]

"Man måste helt enkelt avgöra om man tycker det är värt det eller inte. Jag visste riskerna när jag tog jobbet. Det betyder inte att jag är någon pacifist eller så, jag slår någon medvetslös om jag måste. Men går det att undvika så gör jag det."

Korpen rycker på axlarna.

"Det finns lönmördare i gillet också men de verkar vara döda på insidan allihop. Eller värre, så verkar de bara levande efter ett 'jobb'. Jag föredrar att inte bli av med min själ, tack så mycket."

Korpen nickar menande med huvudet mot sin tillfälliga partners hölster.

"Inte för att jag dömer dig eller så, det är en farlig värld där ute. Inget fel med att kunna försvara sig."

 

[Recca]

Hon betraktar inkräktarna intresserat medan de samtalar men hennes fokus glider ständigt mot den unga kvinnan. Hennes undvikande sätt kring frågor och de vaksamma ögonen, det försiktiga i hennes steg samt beväpningen - markörer för en jägare, om Astarte inte misstog sig. En ung oerfaren sådan sannolikt, men ändå en jägare.
Astarte lät nyfiket en tråd i väven leta sig upp i klockan vid bortre väggen, en gammal pendeldriven golvstående klocka i ek.

Dong Dong Dong Dong Dong Dong Dong Dong Dong Dong Dong Dong.

Midnattstimmen.

Som om ljudet skapat en vind i rummet lät hon gardinerna virvla och ljusen i kronan i taket slockna.

Vad hon visste hade hon varit en av få av hennes sort som ägde förmågan att använda väven till fler än en sak samtidigt. I hennes krafts dagar hade hon gjort detta och mer utan en medveten tanke men nu krävde det ett visst mått av koncentration. Det tärde på henne i hennes nuvarande stadie och hungern högg i mellangärdet.

Men det skulle bli intressant att se hur den unga kvinnan reagerade, skulle hon tro att en lägre vampyr gömde sig någonstans eller kunde hon ana en mäktigare kraft, hade hon rentav information som tydde på sådant?

 

[Layane Black]

Nog var det värt det alltid, Layane skulle riskera livhanken alla gånger bara världen sjönk i antal av vampyrer. Layane nickade förstående. Ett gille alltså, seriöst, inte undra på att han kunde sina saker om säkerhetssystem.
Hon undrade stilla om han någonsin tagit en annans liv någon gång. Det verkade inte så, kanske var det anledningen till hans många ärr också. Tanken lockade fram ett litet leende hos henne av någon anledning. Hon försökte dölja det genom att byta fokus:

"Jag vill hitta salen, känner på mig att något värdefullt... "

Dongandet från klockan och vinden som drog genom rummet avbröt Layane i hennes mening. Ljusen slocknade och rummet blev mycket svårare att se i. Layane visste inte vad hon skulle tro om detta, det enda hon visste var att det var kusligt. Huden knottrades på taniga armar och grepped hårdnade om pistolen. Blickar kastade hon över sin axel, utifall att något skulle dyka upp någonstans ifrån. Kunde det här vara verket av en vampyr? Hon visste såklart att vampyrer besatt alla diverse övernaturliga talanger. Men det här? En sak var då säker, hon tänkte inte stå där stilla och vänta på att bli dödad.

"Kom..."

Sade hon till korpen och började gånga med långsamma steg genom hallen utemot det första rummet det väldiga huset hade att erbjuda. Mörkret gjorde det svårt att se nästa rum. Även om fönstren släppte in sparsamt med månljus var de allt för giriga för att släppa igenom tillräckligt.

 

[God45]

Korpen slänger en blick på kontrollpanelen och hänger sedan med när Saskia börjar gå ner för en av korridorerna.

"Okej det där borde inte hända. Systemet har inte gjort det i alla fall så... shit, magi. Jag hatar magi."

Korpen tittar över ena axeln, drar upp masken över munnen innan han spottar tre gånger.

 

[Layane Black]

Och jag hatar vampyrer tänkte Layane. Magen knöt sig på henne då han uttalade ordet magi, inte bara det att han sade ordet, också att han uttryckte avsky för det. Den ovälkomna skräck Layane började känna jagade på hennes steg där de gick genom korridoren. Någonstans i denna byggnad infann sig en varelse, ett monster, som enligt Layane inte borde ha fått såhär långt tid på sig att förbereda sig för deras ankomst. Nu var det brottom.

Hon stannade innan hon äntrade nästa rum. Det såg ut som ett sällskapsrum, det såg inte ut som någon sal. Där det i dagens läge skulle stått massa elektronisk underhållning stod det istället ett möbelarrangemang. Kusligt tyckte Saskia, föråldrat, hon vände sig om och konsulterade kännaren:

"Vad säger du? Några fällor?"

Frågade hon korpen. Hade hon varit själv hade hon inte haft något val och bara gått rakt igenom rummet förmodligen. Och klarat sig ur det hela på något annat sätt, förhoppningsvis.

 

[God45]

"Det är för low-tech... Något är fel... Ducka!"

Korpen kastar sig åt en sida och puttar samtidigt Saskia åt andra hållet precis innan ett sågblad med en meters diameter passerar där de precis stått. Korpen vänder sig om och svär när han ser att det är en militär vakt android och inte bara en säkerhets drönare.

"Du behöver inte hålla tillbaks nu, det är en robot! Försök skjuta den i huvudet, huvud processorn är där!"

Korpen sparkar omkull den närmsta stolen och kastar sig över den när androiden formar ett nytt sågblad av nanomaskiner och skickar det efter honom.

"De siktar på det i rummet som rör sig mest. Jag distraherar den så att du kan döda den!"

 

[Layane Black]

Som tur var råkade inte Layane afyra ett skott då hon blev puttad åt sidan. Men hon ansåg att risken var värd då hon insett vad som hänt. Hon hade handstupa fallit mot golvet med anisktet nedåt och tagit emot sig med undersidan av sin vänstra arm, då hon blivit räddad från ett väldigt sågblad. Det ljusa håret täckte hennes ansikte där hon låg på golvet. Allting hände så fort. Hon hörde Korpens varje ord och lydde utan att tänka efter allt för mycket, så vred hon sig på rygg, skyfflade undan sitt hår och tog sikte på huvudet. En UV-patron skjutsade ut ur pistolen då hon kramade av avtryckaren. Androiden rörde sig snabbt och skottet nuddade endast androidens ena kind. Kulan träffade väggen bakom Korpen och vid träff sken det upp ett starkt ljus. Ljuset sken upp hela rummet i några sekunder och när det mörknade igen insåg Layane att hon hade missat. Hur var det möjligt? Hon som alltid brukade träffa! Hon gjorde en inre notering om att ha fläta nästa gång, så dumt.
"NEJ!"

Skrek hon ut i sitt missnöje och i koncentration bet hon ihop sina tänder då hon avlossade ett andra skott. Skulle detta träffa?

 

[God45]

"Ahhh...."

Ljusskenet gick av precis i mitten av korpens synfält och bländade honom för en sekund. Synen klarnade i precis rätt ögonblick för att han skulle hinna kasta sig baklänges och ducka en sving från androidens kloförsedda händer. Nere på golvet avfyrar han änterhaken så att den sätter sig i väggen bakom androiden. Så fort pilen i slutet av repet satt sig i väggen startar han indragningsfunktionen och dras med repet mellan benen på androiden och ur dens räckvidd. Androiden gör en nästan komisk 180 graders vändning och fortsätter jag efter honom.

 

[Layane Black]

Just när androiden gjorde 180 gradiga vändningen så var den still på en plats i alla fall i mer än en sekund. Skottet som var avfyrat träffade androiden rakt i huvudet. Androidens huvud sken upp likt en diskokula och Layane hoppades innerligt på att den kulan skulle räcka. Hon höll i pistolen med båda händerna och gjorde sig redo inför att avfyra ett tredje skott. Vad var det här för vampyr som hade ett sånt säkerhetssystem? Kunde det vara så att det var en blodsugare som gått i vila? Men det hade inte Layane tid att tänka på nu.

 

[God45]

Korpen reser sig upp och täcker sina ögon när den sista kulan träffar androiden. Han gör sig redo att ducka undan igen men androiden verkar ha slutat röra sig. Han går upp till den och kollar att den verkligen är nere.

"Snyggt skjutet. Hoppas du har fel rörande att det är en vampyr här, annars vet de exakt var vi är nu."

 

[Recca]

Ljuset från revolvern! Magi? Nej. Magi emanerar diminutiva avsöndringar som lätt uppfattas av den magiska väven. Även helighet kunde uteslutas då väven inte söndrades av emaneringarna.

Astarte sökte i minnet och fann plötsligt någonting som kunde vara en referens till det hon sökte. Någonstans i tiden hade hon mött jägare som förlitade sig varken på heliga ting eller magiska sådana, utan la sin lit till teknologi. Var det Arcanum de hade kallat sig? De hade nyttjat UV-lampor som vid första anblick tycktes spegla solens energi. Smärtan var dock övergående och även om den påminde om solens strålar var den så svag i relation att Astarte hade vågat le åt smärtan innan hon massakrerade sina fiender. Men detta var någonting annat, mer explosivt. Astarte kunde inte ta några risker.

Androiden var någonting nytt, men hon antog att det vaktbolag som hon en gång i tiden anlitat för skydd av ägorna hade någonting med saken att göra. För nu skulle hon följa sina inkräktare ett tag till. Hon hade börjat betrakta dem som sina, insåg hon med ett ironiskt leende. Hon behövde trots allt ett par kompanjoner om hon skulle erövra en ny tid. Någon att förtälja om denna eras hemligheter, lite sällskap när natten erövras ännu en gång. Dessa verkade kapabla... En skulle nära hennes hunger och den andra bli hennes tjänare.

 

[Layane Black]

Tekniken hade räddat henne än en gång. Androiden stannade och verkade vara "död". Korpen såg också ut att ha klarat sig. Han såg ut att inte vara skadad på något sätt. Men likväl hade androiden upprört en vrede i henne, hela det här huset och den vampyr som så fegt gömde sig. Layane reste sig upp och sopade bort några osynliga dammkorn från sin klädnad. Det som nyss skrämt henne hade istället nu frambringat en vrede.

"Det hoppas inte jag..."

Mumlade Layane knappt hörbart mellan sammanbitna tänder. Hon kastade bak sitt ljusa hår och fyllde på pistolen med skott. Pistolen gav ifrån sig ett användande mekaniskt läte, som ett tecken på att den var mätt och nöjd. Hon blickade upp på korpen, kunde man se en släng av vanvett bakom de ljusblå ögonen?:

"Låt oss hitta den där salen..."

 

[Recca]

När röken lägger sig knarrar en dörr upp i rummets bortre ände. En mörk korridor sträcker sig inåt herrgården. Övriga dörrar är låsta och bakom inkräktarna klickar dörren de anlänt genom igen. De kan inte se henne men intill dem står den bleka utmärglade vampyren, ett huvud högre än den längsta av dem och med ett förväntansfullt grin som klyver ansiktet horisontellt. Hon vill lura dem djupare in, i mörkret, ned i källaren och vidare till kryptan. Ett avvikande från korridoren erbjuder endast låsta dörrar medan vägen till Astartes innersta boning, hennes Haven, är öppen och välkomnande.

Där är hon stark nog att göra med dem vad hon vill, inga risker. Inte som här, ovan jord, i ljuset från månen, med teknologi hon inte riktigt förstår, här där de är två. Hon kan vänta ett tag till, ett litet tag. Tills de träder in i mörkret och ödets käftar slår igen kring dem.

 

[God45]

Korpen tittar upp på den knarrande dörren och ser en korridor sträcka sig längre in i mörkret. Han ser över på Saskia med ett tvivlande ansiktsuttryck för en sekund innan han vänder sig tillbaks till androiden.

"De vet ändå att vi är här nu och jag har alltid velat göra det här..."

Korpen ger den nu avstängda androiden en kraftig knuff och den välter tillbaks och ramlar rakt genom ett bord med en öronbedövande krasch.

"HA! Hahaahahhaha!"

Korpen viker sig dubbel med ett hackande skratt.

"Tja, huset verkar vilja att vi går ditåt. Vad tycker du vi ska göra?"