Nekromanti En "lagom" mängd Prestigeklasser i en kampanj?

[walium]

Re: Tycker dom ar lite sega...

"Ett enskilt knivhugg är ju inte den samlade kraften man möter under ett äventyr. Vi spelar nu ett äventyr för levles 1-2 karaktärer (The Crucible of Freya - Necromancer Games). Där ska PC´s storma en borg full med Orcher (18 st), deras hövding (level 2 Barbarian), en Ogre, och 2 spellcasters (1 level 3 Cleric, och 1 level 2 Wizard)."

Om man spelar med sämre karaktärer eller sådana som inte egentligen lämpar sig för den här typen av uppdrag (men för den delen kan vara roliga att spela ändå) så kanske man helt enkelt får hitta en annan lösning på problemet än en frontalattack? Svåra situationer uppmanar till kreativa lösningar och så vitt jag förstår så får rollpersonerna lika mycket xp för att lura eller överlista sina motståndare som att döda dem i närstrid. Riktigt bra karaktärer som är bra på att slåss är kanske bra om man föredrar våldsamma lösningar på de flesta problem men ingen förutsättning för andra sätt att ta sig ur kniviga situationer.

 

[Guest]

Re: Tycker dom ar lite sega...

Exakt! Där satte du fingret rätt på min ståndpunkt.

Det är helt upp till PC´s hur dem vill lösa problemet. Om en fiendegrupp är för stark för ett frontalangrepp, är det hög tid att finna andra utvägar. Om PC´s trots det väljer ett frontalangrepp (vilket dem gjorde, men med överraskningsmomentet fick dem ett övertag. Krilles (Anors) Drow Fighter sänkte 5 orcher med sin Composite Longbow innan det ens blev närstrid!!) så måste dem också ta konsekvenserna av det.

Jag som DM slätar inte över motstånd i ett äventyr bara för att spelarna väljer dåliga (dödliga) alternativ. "Frihet under ansvar" kan man säga som motto. Väljer dem strid, får dem ta konsekvenserna av det. men jag är rättvis rakt igenom.

 

[Guest]

Re: Tycker dom ar lite sega...

Det är sant.

Men vi gillar att spela en kampanj där PC´s är hjältar, eller i varje fall övergenomsnittliga äventyrare.

På grund av olika händelser i deras liv, har dem lämnat hem och trygghet för att enas i kamp mot ondskan.

En är föräldralös (föräldrarna mördade av orcher), en har flytt Underdark för ett liv i godhetens tjänst (Anors Drow Fighter), och 2 andra (ett älskande par) vill viga sitt liv åt att hjälpa de förtryckta folken i Faerun.

Så det finns olika skäl till att dem är ute på äventyr, men den röda tråden är att dem vill använda sina starka egenskaper och förmågor i godhetens tjänst!

 

[walium]

Re: Tycker dom ar lite sega...

Poängen var hursomhelst att om man spelar en liten sorglig hoper halvtaskiga filurer så ökar det chanserna att rollpersonerna får hitta på andra lösningar än frontalanfall. På sätt och vis kan man säga att de uppmuntras att använda hjärnan mer än svärdet. Att hugga sig igenom sina problem är oftast den enklaste och tråkigaste lösningen, särskilt om den appliceras på alla problem som gruppen kan tänkas stöta på. Men om gruppen består av jättebra krigare med jättebra grundegenskaper och temat är High-fantasy så är det inte särskilt konstigt om de väljer att anfalla sina motståndare rakt på.

 

[Rising]

Re: Tycker dom ar lite sega...

vi gillar att spela en kampanj där PC´s är hjältar, eller i varje fall övergenomsnittliga äventyrare

Jag tänkte fråga vilken level du ansåg vara "övergenomsnittlig" då alla level-1-gubbar ändå måste anses vara undergenomsnittliga, även om de har maxade egenskapsvärden.

Nå, jag har dock klurat lite, och jag tror att jag har kommit fram till vad den här diskussionen egentligen handlar om. Det har ju ingenting med trovärdighet, hjältemod eller spänning att göra, varken från det ena eller det andra hållet, utan om något mycket enklare än så:

Jag gissar att du tycker att det känns som om man "gör sig" om man väljer en olämplig rollperson med flit, och om spelledaren då är schysst med äventyret så blir det ingen riktig tävlingssituation: Det blir som att spela schack mot ett barn där man spelar dåligt med flit bara för att det ändå ska bli jämnt. Varken barnet eller man själv tycker att en seger blir tillfredsställande under sådana former.

Jag själv tänker kanske att de typiskt framgångsrika spelgrupperna är väldigt stereotypa och lättspelade. Liksom, till och med jag (som är en D&D-novis) fattar hur en traditionell spelgrupp skall ta sig an de flesta fiender; alla rollpersoner har så enkla, förutsägbara roller i en sådan grupp. Därför gillar jag tanken på att göra mer komplicerade grupper, där det inte blir lika självklart hur gruppen skall arbeta ihop för att de ändå skall fungera dugligt. Det är, om jag återknyter till schackliknelsen, såsom att spela med ett barn och ta bort ett par av sina egna pjäser. Att spela utan damen, till exempel. En massa vanliga spelöppningar omöjliggörs, och man måste tänka på ett sätt som man inte alls är van vid. Sedan kan både man själv och barnet spela på fullaste allvar, och därför blir det riktigt belönande för den som vinner.

Det är två olika angreppsvinklar på problemlösningsspelsättet. Det märkliga är kanske att vi inte tänker på varandras sätt. Du som är van vid optimala spelgrupper borde kanske vara den som gått vidare och börjat experimentera med spelreglerna, medan för mig där det mesta är nytt; jag borde vara den som gillade att utforska de vanligaste arketyperna och de vanligaste kombinationerna.

Jag har ingen förklaring till varför det ändå är på det här viset.