Sebastian Andersson
Hero
"Vinden visslade uppe på klipphyllan och slet tag i de få överlevande männens rutiga klanpläder. Den tunga dimman sveptes sakta undan och drog sin slöja från den scen som hade utspelats. I hela bergpasset på den numera bloddränkta marken låg stupade väldiga krigare från tirakerna, svartfolket. Här och var låg också det som var kvar av de klanmän som gett sitt liv för deras död, varav alla bar blå krigsmålningar. Det hade varit ett klassikt högländarbakhåll, enkelt men mycket effektivt, med ett par klankrigare som lockat in tirakerna i ravinen där angripare från båda sidor hade anfallit dem. Den tjocka dimman, den så kallade Drakens andedräkt, hade kommit som en skänk från ovan och gjort klankrigarna nästintill osynliga. De hade segrat tillfälligt men ännu var det inte över.
På andra sidan passet stod det som var kvar av tirakernas styrka, en stor ansamling mörka högresta gestalter med vapen i hand och rödglödande hatiska ögon. Deras bestialiska vrål ekade mellan bergväggarna och fick de få kvarvarande klanmännen att inse det hopplösa i situationen.
Drakriddaren, Aidann Cìaran sìol Chuana, mannen med de två vassa alviska svärden som ännu droppade av mörkt blod från flertalet dräpta fiender, sa med bestämd röst:
”Vi har inte kommit så här långt för att fly som råttor eller låta oss slaktas som boskap. Låt oss slåss som sanna klankrigare och dö en död värdig att hedra hela Tokon, den stora Draken och dess folk.”
Männen kände övertygelsen i hans ord och höjde än en gång sina vapen och vrålade kampvilligt. Precis innan de skulle rusa mot den fiende som med all säkerhet skulle bli deras död, hörde de en ensam säckpipas klara toner genomljuda luften.
Aidann insåg att skogshuggarna snart skulle vara där till förstärkning och viskade tacksamt vad hans hjärta knappt hade vågat hoppas på: ”En tokon sviker aldrig sitt ord”."
Sebastian - som börjar bli mer eller mindre färdig med texten om tokonfolket
På andra sidan passet stod det som var kvar av tirakernas styrka, en stor ansamling mörka högresta gestalter med vapen i hand och rödglödande hatiska ögon. Deras bestialiska vrål ekade mellan bergväggarna och fick de få kvarvarande klanmännen att inse det hopplösa i situationen.
Drakriddaren, Aidann Cìaran sìol Chuana, mannen med de två vassa alviska svärden som ännu droppade av mörkt blod från flertalet dräpta fiender, sa med bestämd röst:
”Vi har inte kommit så här långt för att fly som råttor eller låta oss slaktas som boskap. Låt oss slåss som sanna klankrigare och dö en död värdig att hedra hela Tokon, den stora Draken och dess folk.”
Männen kände övertygelsen i hans ord och höjde än en gång sina vapen och vrålade kampvilligt. Precis innan de skulle rusa mot den fiende som med all säkerhet skulle bli deras död, hörde de en ensam säckpipas klara toner genomljuda luften.
Aidann insåg att skogshuggarna snart skulle vara där till förstärkning och viskade tacksamt vad hans hjärta knappt hade vågat hoppas på: ”En tokon sviker aldrig sitt ord”."
Sebastian - som börjar bli mer eller mindre färdig med texten om tokonfolket
