Mitt tidigaste minne av den här drömmen är en mjuk duns, sedan ett "bzzt". Jag kan inte beskriva det bättre än så. Ett dovt, korthugget, elektroniskt brölande. Påträngande som ett larm, men bara en signal. Tystnad. Jag står i en vanlig kö med vanliga främlingar och jag har en kölapp. Det är någon sorts lagerutrymme, betonggolv, lågt till tak, sparsam belysning. En till duns.
"Bzzt", kön lunkar sakta, några steg till. Lite längre fram är den bänk där förrådspersonalen delar ut en stadig pjäs i matt stål. Kammaren fälls ut åt vänster, en patron. Den som får den ställer sig på en markering framför ett schakt. Pedagogiska instruktioner av här-går-mannen är målade på väggen i flagnat gult: rätt placering i munnen och korrekt vinkel. Jag minns ingen smäll, bara en mjuk duns och städpersonalens uttråkade sakkunnighet.
"Bzzt", nästa. Hålspets. Tror i efterhand att en intern hane spänns när kammaren fälls in igen - avtryckaren ryckte till. Inga säkringar. Det går upp för mig att jag inte vill. Kan man gå ur en sån här kö? Vore det rättvist mot dem som står bakom? Mot dem som stått framför? Spelar ingen roll. Kölapp. Hör en till mjuk duns.
"Bzzt". Min tur. Verktyget skjuts över bänken. "Jag vill inte", försöker jag. Människan på andra sidan bänken tittar trött och skeptiskt på mig, som om jag hade frågat kassapersonalen om det gått bra att lämna butiken utan att betala. Det suckas och stönas bakom mig i kön, men när jag vänder mig om tittar alla bort. Föraktet är starkare än hatet. De vill inte ha en scen, men ännu mindre vara en del av en. De avskyr mig i tredje person.
Kort tystnad, sedan uppenbarar sig en handfull uniformer med kulsprutepistoler, kanske m45? "Vänta", säger jag, "jag gör det!" Förrådsbiträdet himlar med ögonen. Verktyget ligger inte kvar på bänken. Det finns en dörr i grön, rostig metall. Minns inte att jag skulle ha sprungit, men plötsligt är jag nära den. Hinner konstatera att den är förankrad i väggen med någon sorts stålskelett, flera kolvar går in i sidorna. Centralt lås, sedan minst ett dussin handgrepp innan man kan börja knuffa.
Inte heller här minns jag några smällar. Ligger på betongen framför dörren nu. Ingen tröskel, kall luft sipprar in under, men dörren går för långt ned för att jag ska kunna se ut. Det brukar inte gå fort när jag dör i mina drömmar. Vissa skotthål känns mer än andra, men den här upplevelsen är mer ynklig än smärtsam. En bit ifrån mig sitter en gammal man med väderbitet ansikte. Han grimaserar missnöjt och vänder sig bortåt när jag ser på honom. Han har inget att säga till bråkstaken. Om mitt blod bara rinner lite längre kanske jag kan se spegelbilder av det som finns på andra sidan dörren? "Bzzt".
Fötter och armen jag ligger på domnar bort, sedan gör de bara ont. Tunnelseende, färgen i slutna ögon. Vaknar av att jag inte andats på ett tag. Borde nog göra det. Vitt tak. Lång suck. Het dusch. Havregrynsgröt. Skola. Drömmen spökar av och till under dagen, kalla kårar. Tanken på att besvära medmänniskor, att de ska behöva vänta. Brrr.
"Bzzt", kön lunkar sakta, några steg till. Lite längre fram är den bänk där förrådspersonalen delar ut en stadig pjäs i matt stål. Kammaren fälls ut åt vänster, en patron. Den som får den ställer sig på en markering framför ett schakt. Pedagogiska instruktioner av här-går-mannen är målade på väggen i flagnat gult: rätt placering i munnen och korrekt vinkel. Jag minns ingen smäll, bara en mjuk duns och städpersonalens uttråkade sakkunnighet.
"Bzzt", nästa. Hålspets. Tror i efterhand att en intern hane spänns när kammaren fälls in igen - avtryckaren ryckte till. Inga säkringar. Det går upp för mig att jag inte vill. Kan man gå ur en sån här kö? Vore det rättvist mot dem som står bakom? Mot dem som stått framför? Spelar ingen roll. Kölapp. Hör en till mjuk duns.
"Bzzt". Min tur. Verktyget skjuts över bänken. "Jag vill inte", försöker jag. Människan på andra sidan bänken tittar trött och skeptiskt på mig, som om jag hade frågat kassapersonalen om det gått bra att lämna butiken utan att betala. Det suckas och stönas bakom mig i kön, men när jag vänder mig om tittar alla bort. Föraktet är starkare än hatet. De vill inte ha en scen, men ännu mindre vara en del av en. De avskyr mig i tredje person.
Kort tystnad, sedan uppenbarar sig en handfull uniformer med kulsprutepistoler, kanske m45? "Vänta", säger jag, "jag gör det!" Förrådsbiträdet himlar med ögonen. Verktyget ligger inte kvar på bänken. Det finns en dörr i grön, rostig metall. Minns inte att jag skulle ha sprungit, men plötsligt är jag nära den. Hinner konstatera att den är förankrad i väggen med någon sorts stålskelett, flera kolvar går in i sidorna. Centralt lås, sedan minst ett dussin handgrepp innan man kan börja knuffa.
Inte heller här minns jag några smällar. Ligger på betongen framför dörren nu. Ingen tröskel, kall luft sipprar in under, men dörren går för långt ned för att jag ska kunna se ut. Det brukar inte gå fort när jag dör i mina drömmar. Vissa skotthål känns mer än andra, men den här upplevelsen är mer ynklig än smärtsam. En bit ifrån mig sitter en gammal man med väderbitet ansikte. Han grimaserar missnöjt och vänder sig bortåt när jag ser på honom. Han har inget att säga till bråkstaken. Om mitt blod bara rinner lite längre kanske jag kan se spegelbilder av det som finns på andra sidan dörren? "Bzzt".
Fötter och armen jag ligger på domnar bort, sedan gör de bara ont. Tunnelseende, färgen i slutna ögon. Vaknar av att jag inte andats på ett tag. Borde nog göra det. Vitt tak. Lång suck. Het dusch. Havregrynsgröt. Skola. Drömmen spökar av och till under dagen, kalla kårar. Tanken på att besvära medmänniskor, att de ska behöva vänta. Brrr.
