Eftersom alla andra skriver noveller så gör jag också det nu! Försök att inte ta illa upp../images/icons/wink.gif
-Dö kättare, dööö!
Arvidos, Arvidosmens förkämpe och ledstjärna riktade ett hugg mot kättaren. Denne fik dock upp sin stav i sista stund och parerade, följt av att han försökte ge Arvidos en stöt i skallen. Arvidos såg vad han försökte med långt i förväg, och duckade smidigt.
-Ditt motstånd är meningslöst, och därtill rätt.. PATETISKT!
Arvidos riktade ännu ett hugg mot kättaren och träffade i sidan. Hans motståndare raglade till av den plötsliga smärtan, och Arvidos utnyttjade tillfället för att med höger stövel skicka hans motståndare i en vacker båge som slutade i en tillfredsställande duns.
"Kättarna verkar tappa sitt sting.." Tänkte han medans han klev fram till mannens kropp, och slet upp honom från marken. Mannens kropp dinglade några tum över marken. Arvidos hade sitt ansikte, även här, några tum från mannens, som stirrade på honom med skräckslagna ögon.
-Du hade din chans, elitist.. Nu är alla chanser borta, och all tid har tagit slut..
Det var det sista kättaren hörde i livet. Med en föraktfull grimas kastade Arvidos ut honom över ett stup som råkade ligga alldeles bredvid.
-En god kamp, inte sant?
Arvidos ordensbröder, alla goda Arvidoster, nickade glatt. Alla hade blodade svärd.
Arvidos gick fram till en samling personer i obscena rustningar som hade stått sammankurade en bit i från striden. Dom såg lättade ut, tillochmed morska.
-Elitisterna är ur vägen. Ni kan fortsätta med era aktiviteter ostört, Chronopia-spelare. Sa Arvidos, samtidigt som han torkade av sitt svärd. Arvidos vana händer gjorde på lät på några sekunder klingan lysa blankt igen. "..precis som Arvidosmen. Ständigt lysa, ständigt kämpa.." Tänkte Arvidos cyniskt för sig själv.
-Tack för hjälpen, va! Sa en av personerna. -Dom där story-tellarna kan vara nog så störiga, men sätter man dom på plats så..
-Hmmm, visst. Sa Arvidos, och mindes hur samma person suttit ihopkrupen darrandes av skräck för några minuter sedan. -Gjorde bara min plikt..
Arvidos vände sig om för att gå, samtidigt som han hörde från samlingen:
-Jävla ståry-tellers va?
-'ah. Fattar inte hur man kan spela så.
-Alla ståry-tellers är puckon, faktiskt.
Arvidos stannade upp. Med höger öga sneglade han bakåt.
Chronopia-gänget fortsatte:
-Det suger, suger, suger suger. Och vilka spel dom spelar! Det är inte riktig fanta..
...
Arvidos torkade av sitt svärd igen.
Arvidos och hans ordensbröder hade varit på väg till en stad, något oupplyst från Arvidosmens ljus, efter en vädjan om hjälp med nattbestar. Vampyrer.
När Arvidos gick in genom stadsporten kände han på sitt ärr. Det löpte över halsen, och var en ständig påminnelse om dom bestar som lurade. Överallt. Men att hitta vampyrer hade alltid varit en av Arvidos starka sidor. Dessutom också rätt kul..
...
Arvidos cirklade runt besten. Hans fiende var en svartklädd och blek styggelse, långa tänder och övermänskliga förmågor. Den väste något gutturalt, och helt säkerligen kätterskt åt honom.
-Sug min hals, styggelse! Väste Arvidos tillbaks, samtidigt som han riktade ett slag mot bestens bröstkorg. Vampyren hoppade undan, och bet sig fast Arvidos arm. Smärtan sköljde över Arvidos, men han bestämde sig för att inte bry sig. Med all sin kraft kastade han sig, med Vampyren före, mot en stenvägg. Vampyrens rygg tog emot i den skrovliga stenen, varelsen stönade, och tappade taget. Arvidos drog sig tillbaka, och plockade upp sin påle.
-Du dansssar väl för att bara ööövat i en livssstiiddd.. Fräste Vampyren.
-Vik hädan, NATTENS BEST! Vrålade Arvidos, och drev sin påle mot den svarta hjärtat.
Vampyren skuttade undan i en sorts avskyvärd akrobatik, och kastade sig i en blixtsnabb manöver mot Arvidos.
Blod sipprade fram, över Arvidos arm. Vampyren glodde på honom med ett förvånat ansiktsuttryck. In i varelsens haka var ½-tums silvertaggar inborrade.
-Silverknogjärn. Extra vassa. Sa Arvidos lungt och körde in pålen i bestens hjärta. Striden var över.
-Vi hittade några vampyr-tillbedjare här.. Sa Ordensbroder Filipus.
-Är dom redo att se ljuset? Frågade Arvidos, medans han tittade föraktfullt på den döde vampyren.
-Nej. Dom vägrar.
-Bränn dom då.
Det låter väl elakt?
-Knappast. Dom får se ljuset, fastän dom var för dåraktiga att göra det levande.
Jahaja.
...
Arvidos och hans bröder begav sig hemåt igen nästa morgon. Vädret är soligt och vackert. På höger hand breder sig en slätt ut, på vänster den täta skogen. Plötsligt så ser Arvidos en grå skugga bland skogen till vänster. En varg springer ut ur skogen, förbi dom vandrande och sedan in i skogen igen.
-Det är bäst att jag undersöker det här. Det kan vara en varulv. Fortsätt utan mig ni.. säger Arvidos.
Dom andra fortsätter, och Arvidos beger sig in i skogen. Det är lummigt, och lagom varmt. Solstrålar och skuggor smeker Arvidos när vinden rör i trädkronorna. Arvidos följer vargens spår..
...
Plötsligt når han fram till en glänta. I den sitter en man iklädd munkkåpa på en sten. Kåpan är i naturfärger, och verkar ovanligt smidig och lätt. Kåpan är uppfälld, och hans ansikte är gammalt, harmoniskt och han har tunt vitt hår på huvudet. Vid hans sida vilar vargen.
...
-Vem är du? frågar Arvidos mannen.
-Spelar det så stor roll vad jag heter? Frågar mannen tillbaka. Vill du inte hellre veta VAD jag är? frågar han leende.
-Nåväl. VAD är du? Och vad gör vargen bredvid dig? frågar Arvidos medans han tummar på svärdet.
-Jag är en druid.
-Jahapp.
-Vad är du då?
-Jag är en jägare. En jägare av kättare och nattens bestar. Och en jägare vilar aldrig..
-Nattens bestar? Som ugglor? frågar mannen leende.
-Ugglor är väl inte så bestialiska..
-Det beror på hur stora dom är.
Gubben verkar ju lite knäpp tänker Arvidos för sig själv.
-Har du några vänner? Eller umgås du bara med djur? säger han.
"Även när du känner dig kåt.." tänker han.
-Ja. Jag har många vänner.. Som Vindhand. Och hatten.
"Eh? Vindhand, okej.. Hatten? Han kanske pratar med djur OCH föremål.."
-hatten är faktiskt en person, trots att han börjar på liten bokstav.. Avbryter druiden hans tankar.
-Jaha. Jag borde nog ge mig av hemåt nu, jag skulle bara se så att vargen här var fri från ondska.. Arvidos börjar göra sig redo för att ge sig av.
Vargen lägger huvudet på sned för att titta på Arvidos.
-Vänta lite.. Säger druiden. -Jag vill tala lite med dig om Harmoni..
-Harmo.. ni? Frågar Arvidos.
-Slå dig ner.
Arvidos slår sig ner, och druiden börjar tala. Några fåglar sjunger bland träden.
-Coolhet är Harmoni.. Harmoni är frihet. Att släppa hela ditt jag fri.. Om du är harmonisk så kan du göra andra harmoniska. Kom ihåg, att man ska tala för Sanning och Vishet, inte för prestige..
Där lämnar vi Arvidos. Hans våld och inkvisition ligger bakom honom, nu törstar han efter mera.. Harmoni.
/Coolhet kommer från harmoni..
Och jag är cool! /images/icons/cool.gif
Var harmoniskaaaa..
-Dö kättare, dööö!
Arvidos, Arvidosmens förkämpe och ledstjärna riktade ett hugg mot kättaren. Denne fik dock upp sin stav i sista stund och parerade, följt av att han försökte ge Arvidos en stöt i skallen. Arvidos såg vad han försökte med långt i förväg, och duckade smidigt.
-Ditt motstånd är meningslöst, och därtill rätt.. PATETISKT!
Arvidos riktade ännu ett hugg mot kättaren och träffade i sidan. Hans motståndare raglade till av den plötsliga smärtan, och Arvidos utnyttjade tillfället för att med höger stövel skicka hans motståndare i en vacker båge som slutade i en tillfredsställande duns.
"Kättarna verkar tappa sitt sting.." Tänkte han medans han klev fram till mannens kropp, och slet upp honom från marken. Mannens kropp dinglade några tum över marken. Arvidos hade sitt ansikte, även här, några tum från mannens, som stirrade på honom med skräckslagna ögon.
-Du hade din chans, elitist.. Nu är alla chanser borta, och all tid har tagit slut..
Det var det sista kättaren hörde i livet. Med en föraktfull grimas kastade Arvidos ut honom över ett stup som råkade ligga alldeles bredvid.
-En god kamp, inte sant?
Arvidos ordensbröder, alla goda Arvidoster, nickade glatt. Alla hade blodade svärd.
Arvidos gick fram till en samling personer i obscena rustningar som hade stått sammankurade en bit i från striden. Dom såg lättade ut, tillochmed morska.
-Elitisterna är ur vägen. Ni kan fortsätta med era aktiviteter ostört, Chronopia-spelare. Sa Arvidos, samtidigt som han torkade av sitt svärd. Arvidos vana händer gjorde på lät på några sekunder klingan lysa blankt igen. "..precis som Arvidosmen. Ständigt lysa, ständigt kämpa.." Tänkte Arvidos cyniskt för sig själv.
-Tack för hjälpen, va! Sa en av personerna. -Dom där story-tellarna kan vara nog så störiga, men sätter man dom på plats så..
-Hmmm, visst. Sa Arvidos, och mindes hur samma person suttit ihopkrupen darrandes av skräck för några minuter sedan. -Gjorde bara min plikt..
Arvidos vände sig om för att gå, samtidigt som han hörde från samlingen:
-Jävla ståry-tellers va?
-'ah. Fattar inte hur man kan spela så.
-Alla ståry-tellers är puckon, faktiskt.
Arvidos stannade upp. Med höger öga sneglade han bakåt.
Chronopia-gänget fortsatte:
-Det suger, suger, suger suger. Och vilka spel dom spelar! Det är inte riktig fanta..
...
Arvidos torkade av sitt svärd igen.
Arvidos och hans ordensbröder hade varit på väg till en stad, något oupplyst från Arvidosmens ljus, efter en vädjan om hjälp med nattbestar. Vampyrer.
När Arvidos gick in genom stadsporten kände han på sitt ärr. Det löpte över halsen, och var en ständig påminnelse om dom bestar som lurade. Överallt. Men att hitta vampyrer hade alltid varit en av Arvidos starka sidor. Dessutom också rätt kul..
...
Arvidos cirklade runt besten. Hans fiende var en svartklädd och blek styggelse, långa tänder och övermänskliga förmågor. Den väste något gutturalt, och helt säkerligen kätterskt åt honom.
-Sug min hals, styggelse! Väste Arvidos tillbaks, samtidigt som han riktade ett slag mot bestens bröstkorg. Vampyren hoppade undan, och bet sig fast Arvidos arm. Smärtan sköljde över Arvidos, men han bestämde sig för att inte bry sig. Med all sin kraft kastade han sig, med Vampyren före, mot en stenvägg. Vampyrens rygg tog emot i den skrovliga stenen, varelsen stönade, och tappade taget. Arvidos drog sig tillbaka, och plockade upp sin påle.
-Du dansssar väl för att bara ööövat i en livssstiiddd.. Fräste Vampyren.
-Vik hädan, NATTENS BEST! Vrålade Arvidos, och drev sin påle mot den svarta hjärtat.
Vampyren skuttade undan i en sorts avskyvärd akrobatik, och kastade sig i en blixtsnabb manöver mot Arvidos.
Blod sipprade fram, över Arvidos arm. Vampyren glodde på honom med ett förvånat ansiktsuttryck. In i varelsens haka var ½-tums silvertaggar inborrade.
-Silverknogjärn. Extra vassa. Sa Arvidos lungt och körde in pålen i bestens hjärta. Striden var över.
-Vi hittade några vampyr-tillbedjare här.. Sa Ordensbroder Filipus.
-Är dom redo att se ljuset? Frågade Arvidos, medans han tittade föraktfullt på den döde vampyren.
-Nej. Dom vägrar.
-Bränn dom då.
Det låter väl elakt?
-Knappast. Dom får se ljuset, fastän dom var för dåraktiga att göra det levande.
Jahaja.
...
Arvidos och hans bröder begav sig hemåt igen nästa morgon. Vädret är soligt och vackert. På höger hand breder sig en slätt ut, på vänster den täta skogen. Plötsligt så ser Arvidos en grå skugga bland skogen till vänster. En varg springer ut ur skogen, förbi dom vandrande och sedan in i skogen igen.
-Det är bäst att jag undersöker det här. Det kan vara en varulv. Fortsätt utan mig ni.. säger Arvidos.
Dom andra fortsätter, och Arvidos beger sig in i skogen. Det är lummigt, och lagom varmt. Solstrålar och skuggor smeker Arvidos när vinden rör i trädkronorna. Arvidos följer vargens spår..
...
Plötsligt når han fram till en glänta. I den sitter en man iklädd munkkåpa på en sten. Kåpan är i naturfärger, och verkar ovanligt smidig och lätt. Kåpan är uppfälld, och hans ansikte är gammalt, harmoniskt och han har tunt vitt hår på huvudet. Vid hans sida vilar vargen.
...
-Vem är du? frågar Arvidos mannen.
-Spelar det så stor roll vad jag heter? Frågar mannen tillbaka. Vill du inte hellre veta VAD jag är? frågar han leende.
-Nåväl. VAD är du? Och vad gör vargen bredvid dig? frågar Arvidos medans han tummar på svärdet.
-Jag är en druid.
-Jahapp.
-Vad är du då?
-Jag är en jägare. En jägare av kättare och nattens bestar. Och en jägare vilar aldrig..
-Nattens bestar? Som ugglor? frågar mannen leende.
-Ugglor är väl inte så bestialiska..
-Det beror på hur stora dom är.
Gubben verkar ju lite knäpp tänker Arvidos för sig själv.
-Har du några vänner? Eller umgås du bara med djur? säger han.
"Även när du känner dig kåt.." tänker han.
-Ja. Jag har många vänner.. Som Vindhand. Och hatten.
"Eh? Vindhand, okej.. Hatten? Han kanske pratar med djur OCH föremål.."
-hatten är faktiskt en person, trots att han börjar på liten bokstav.. Avbryter druiden hans tankar.
-Jaha. Jag borde nog ge mig av hemåt nu, jag skulle bara se så att vargen här var fri från ondska.. Arvidos börjar göra sig redo för att ge sig av.
Vargen lägger huvudet på sned för att titta på Arvidos.
-Vänta lite.. Säger druiden. -Jag vill tala lite med dig om Harmoni..
-Harmo.. ni? Frågar Arvidos.
-Slå dig ner.
Arvidos slår sig ner, och druiden börjar tala. Några fåglar sjunger bland träden.
-Coolhet är Harmoni.. Harmoni är frihet. Att släppa hela ditt jag fri.. Om du är harmonisk så kan du göra andra harmoniska. Kom ihåg, att man ska tala för Sanning och Vishet, inte för prestige..
Där lämnar vi Arvidos. Hans våld och inkvisition ligger bakom honom, nu törstar han efter mera.. Harmoni.
/Coolhet kommer från harmoni..
Och jag är cool! /images/icons/cool.gif
Var harmoniskaaaa..
