Detta inlägg beskriver en händelse under ett spelmöte nyligen. Bakgrunden är en kampanj, nyligen påbörjad, där rollpersonerna befinner sig i Calnia och har en fast tillvaro där (spelarna var trötta på att deras hästar ständigt skadade sig och var tvugna att avlivas, djäkla regler för rytt - grundboken s. 92)
Aspen satt i sitt arbetsrum i hans respektabla bostad i Calnias hamn. Respektabel, det vill säga, jämfört med allt han tidigare upplevt. Att växa upp och fostras in i den coloniska motståndsrörelsen var inte alltid så lätt. Aspen ansträngde sig för att läsa i det fladdrande skenet från vaxljusen. Fönsterluckorna skallrade i vinden; utanför var det ett fasligt oväder med regn och stormbyar. Att han faktiskt hade glas i fönstren tycktes inte minska draget. Nåja, tänkte Aspen, man kan inte få allt. Han vände sida i formelsamlingen, en vind och väderbiten volym som allt som oftast studerats i ett vindskydd eller under locket till någons vedkista. "Trots allt", tänkte Aspen, "så har jag funnit mig ganska bra till rätta.."
En kraftig smäll från bottenvåningen avbröt Aspens funderingar. Ljudet från stormen utanför tiltog i styrka. Det lät som om ytterdörren stod och slog i vinden. Aspen slog ihop formelsamlingen och reste sig för att gå ned och se efter vad som stod på. I det ögonblicket hördes dock klampande steg och rustningsskrammel i trappan. Aspen blev stående en sekund, men tog sedan raskt formelsamlingen under armen och önskade sig någonannastans. Närmare bestämt till hallen på nedervåningen, till vilken han också vidtog åtgärder för att bege sig. I samma ögonblick som dörren slogs upp vävde han ataxatropiska filament till en improviserad besvärjelse -
Vind och väta träffade honom i ansiktet, ytterdörren stod mycket riktigt öppen och slog i vinden. Tyvärr blockerades dörröppningen av en stor skugga med ett svärd. Aspen fixerade svärdet med blicken när det tog ett steg närmare och kom att sväva i luften uppskattningsvis tre fot från hans ansikte, droppandes vatten från spetsen. Ljudet av en bekant röst som skrek åt honom fick honom dock att följa svärdet upp längs armen till ett ansikte han kände igen. Erek? "Vad i hela friden gör du", vrålade rösten, "Du har ljugit", "Du är trollkarl", "Du mördade den där andra magiker", "Jag trodde du var min vän". Beskyllningarna haglade och Aspen försökte stammande bemöta dem samtidigt som hans hjärna befann sig någon helt annan stans. Hans väldrilade mentala processer försökte balansera faktumet att Erek skrek mot dunsarna från ovanvåning, beräkna avståndet till dörren med det vajande svärdet som motstånd till en rättlinjig flykt, samt på ett abstrakt plan räkna ut vad Erek egentligen gjorde i hans hall och vilka han dragit med sig in. Funderandet bröt samman när en ny faktor gjorde sig påmind framför ögonen på Aspen.
Bakom Erek slog dörren igen, det kunde förstås ha blåst igen, om det inte vore för att den snabbt med stor bestämdehet slog rot i dörrkarmen. Aspen snurrade runt på ett ben med formelsamlingen under armen, såg en man längst upp i trappan men han inte fundera så mycket mer på den saken. Två män trängde sig nämligen förbi och ned för trappan med väldiga kliv så att trappsteg knäcktes under deras tyngd. De var klädda i våta mantlar som dock inte förmådde dölja för Aspen att de bar Consentinerordens vapen på sina tunikor. Snabbt som ögat kastade sig Apen in genom en dörr i hallen, med vinddraget från Ereks svärd i håret. Nu var det bestämt allvar.
Köksutrymmet förtjänade egentligen inte att kallas rum, men det hade ett fönster och Aspen hade inte orkat masa sig ned för trappan för att stänga luckorna. Strax därpå kämpade han sig blödande upp på fötter, fortfarande med formelboken inklämd under armen, och borstade av sig glassplittret. Hans fötter började röra sig av egen vilja redan innan hans hjärna hade registrerat ljudet av än mer krossat glas och en tung duns på det våta gatstenarna. Aspen halkade sig fram i hög hastighet genom ovädret, längs med kajen. Att ha växt upp i motståndsrörelsen och gjort kurirtjänst var kanske inte så dumt trots allt. Bakom honom skrek hans forne vän åt honom, men Aspen antog att det inte var något han ville höra och rusade vidare.
Jakten gick längs kajen, ute i vattnet vajade lanternorna från alla masterna där ute. Regnvädret hade tvingat alla inomhus, utom några båtskarlar som kurade ihop sig i sina mantlar eller öste vatten ur roddbåtarna. På Aspens vänstra sida lockade ljuset från de många krogarna med en bedräglig trygghet; ljudet från hans förföljare kom närmare och närmare. Tursamt nog hade köksutrymmet där hemma alltid varit dåligt upplyst eftersom fönstret var så litet. Det kändes inte som någon nackdel nu, eftersom det tycktes ha lett till två svärd mindre som var ute efter hans nacke. För tillfället.
Aspen styrde stegen mot sin båt, en eka, inget märkvärdigt, men bra att ha. Särskilt just nu. Från kajen ledde en våt och hal trätrappa ned till träbryggan där nedanför. Det var ett fall på sådär två meter från kanten, och Aspens båt låg inte förtöjd närmast kajen. Inte desto mindre ökade han farten ytterligare, klämde fast boken under armen, och kastade sig ut från kajkanten. Högerbenet vek sig när han landade och han kastades mot relingen, nära att förlora sig ned i djupet. När Aspen återfick balansen var Erek på väg ned för trappen, han hade inte vågat ta språnget. Raskt drog Aspen sitt svärd och kapade repet som förtöjde ekan och sköt med ena benet iväg båten från kajen. För ett ögonblick tycktes det som om Erek skulle kasta sig ut efter båten, men det svarta vattnet tycktes få honom på andra tankar. Aspen satte sig och började med värkande lungor, smärtande ben och svidande sår ro sig ut i storm och mörker...
Det finns ingen moral i denna berättelse, jag har inte heller för avsikt att belysa några särskilda regler. Men om någon känner för att diskutera exemplet, eller någonting som kommer upp när ni läser det, så är ni välkomna.
Aspen satt i sitt arbetsrum i hans respektabla bostad i Calnias hamn. Respektabel, det vill säga, jämfört med allt han tidigare upplevt. Att växa upp och fostras in i den coloniska motståndsrörelsen var inte alltid så lätt. Aspen ansträngde sig för att läsa i det fladdrande skenet från vaxljusen. Fönsterluckorna skallrade i vinden; utanför var det ett fasligt oväder med regn och stormbyar. Att han faktiskt hade glas i fönstren tycktes inte minska draget. Nåja, tänkte Aspen, man kan inte få allt. Han vände sida i formelsamlingen, en vind och väderbiten volym som allt som oftast studerats i ett vindskydd eller under locket till någons vedkista. "Trots allt", tänkte Aspen, "så har jag funnit mig ganska bra till rätta.."
En kraftig smäll från bottenvåningen avbröt Aspens funderingar. Ljudet från stormen utanför tiltog i styrka. Det lät som om ytterdörren stod och slog i vinden. Aspen slog ihop formelsamlingen och reste sig för att gå ned och se efter vad som stod på. I det ögonblicket hördes dock klampande steg och rustningsskrammel i trappan. Aspen blev stående en sekund, men tog sedan raskt formelsamlingen under armen och önskade sig någonannastans. Närmare bestämt till hallen på nedervåningen, till vilken han också vidtog åtgärder för att bege sig. I samma ögonblick som dörren slogs upp vävde han ataxatropiska filament till en improviserad besvärjelse -
Vind och väta träffade honom i ansiktet, ytterdörren stod mycket riktigt öppen och slog i vinden. Tyvärr blockerades dörröppningen av en stor skugga med ett svärd. Aspen fixerade svärdet med blicken när det tog ett steg närmare och kom att sväva i luften uppskattningsvis tre fot från hans ansikte, droppandes vatten från spetsen. Ljudet av en bekant röst som skrek åt honom fick honom dock att följa svärdet upp längs armen till ett ansikte han kände igen. Erek? "Vad i hela friden gör du", vrålade rösten, "Du har ljugit", "Du är trollkarl", "Du mördade den där andra magiker", "Jag trodde du var min vän". Beskyllningarna haglade och Aspen försökte stammande bemöta dem samtidigt som hans hjärna befann sig någon helt annan stans. Hans väldrilade mentala processer försökte balansera faktumet att Erek skrek mot dunsarna från ovanvåning, beräkna avståndet till dörren med det vajande svärdet som motstånd till en rättlinjig flykt, samt på ett abstrakt plan räkna ut vad Erek egentligen gjorde i hans hall och vilka han dragit med sig in. Funderandet bröt samman när en ny faktor gjorde sig påmind framför ögonen på Aspen.
Bakom Erek slog dörren igen, det kunde förstås ha blåst igen, om det inte vore för att den snabbt med stor bestämdehet slog rot i dörrkarmen. Aspen snurrade runt på ett ben med formelsamlingen under armen, såg en man längst upp i trappan men han inte fundera så mycket mer på den saken. Två män trängde sig nämligen förbi och ned för trappan med väldiga kliv så att trappsteg knäcktes under deras tyngd. De var klädda i våta mantlar som dock inte förmådde dölja för Aspen att de bar Consentinerordens vapen på sina tunikor. Snabbt som ögat kastade sig Apen in genom en dörr i hallen, med vinddraget från Ereks svärd i håret. Nu var det bestämt allvar.
Köksutrymmet förtjänade egentligen inte att kallas rum, men det hade ett fönster och Aspen hade inte orkat masa sig ned för trappan för att stänga luckorna. Strax därpå kämpade han sig blödande upp på fötter, fortfarande med formelboken inklämd under armen, och borstade av sig glassplittret. Hans fötter började röra sig av egen vilja redan innan hans hjärna hade registrerat ljudet av än mer krossat glas och en tung duns på det våta gatstenarna. Aspen halkade sig fram i hög hastighet genom ovädret, längs med kajen. Att ha växt upp i motståndsrörelsen och gjort kurirtjänst var kanske inte så dumt trots allt. Bakom honom skrek hans forne vän åt honom, men Aspen antog att det inte var något han ville höra och rusade vidare.
Jakten gick längs kajen, ute i vattnet vajade lanternorna från alla masterna där ute. Regnvädret hade tvingat alla inomhus, utom några båtskarlar som kurade ihop sig i sina mantlar eller öste vatten ur roddbåtarna. På Aspens vänstra sida lockade ljuset från de många krogarna med en bedräglig trygghet; ljudet från hans förföljare kom närmare och närmare. Tursamt nog hade köksutrymmet där hemma alltid varit dåligt upplyst eftersom fönstret var så litet. Det kändes inte som någon nackdel nu, eftersom det tycktes ha lett till två svärd mindre som var ute efter hans nacke. För tillfället.
Aspen styrde stegen mot sin båt, en eka, inget märkvärdigt, men bra att ha. Särskilt just nu. Från kajen ledde en våt och hal trätrappa ned till träbryggan där nedanför. Det var ett fall på sådär två meter från kanten, och Aspens båt låg inte förtöjd närmast kajen. Inte desto mindre ökade han farten ytterligare, klämde fast boken under armen, och kastade sig ut från kajkanten. Högerbenet vek sig när han landade och han kastades mot relingen, nära att förlora sig ned i djupet. När Aspen återfick balansen var Erek på väg ned för trappen, han hade inte vågat ta språnget. Raskt drog Aspen sitt svärd och kapade repet som förtöjde ekan och sköt med ena benet iväg båten från kajen. För ett ögonblick tycktes det som om Erek skulle kasta sig ut efter båten, men det svarta vattnet tycktes få honom på andra tankar. Aspen satte sig och började med värkande lungor, smärtande ben och svidande sår ro sig ut i storm och mörker...
Det finns ingen moral i denna berättelse, jag har inte heller för avsikt att belysa några särskilda regler. Men om någon känner för att diskutera exemplet, eller någonting som kommer upp när ni läser det, så är ni välkomna.
Hon är flykting från Pereine och med sitt neromenziska utseende så kommer naturligtvis en hel del fördomar. Inte minst från consentiner lärjungar på akademin i Calnia (där hon studerade. Hon är numera utexaminerad Magus med goda vitsord 
).