Nekromanti En strid ström projekt... (långt)

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Någon gång emellanåt får jag en hel del fritid att avliva. Ofta spenderar jag den tiden med att spela TV-spel, glo på film eller skriva saker, ganska lika fördelat i tid mellan de tre. Annars hänges mitt liv åt träning, arbete och uteliv. Men sak samma - just nu handlar det främst om att skriva.

För när man oftast bara har kort tid på sig att skapa något så blir det antingen väldigt intensivt - och med dålig kvalitet - eller endast kortare idéer som knappt är mer än förslag än något som någonsin kommer kunna bli färdiga spel.

Men det finns undantag, och här tänkte jag egentligen bara gå igenom två av dem för att mina medrollspelare - ni - ska kunna kommentera dem precis så mycket eller lite som ni önskar. Helst mycket, såklart... och alla sorters kommentarer är välkomna.

Förresten så är dessa bara projekt som inte är så stora/seriösa. De seriösare och mer långtgående alstren utelämnas.



Angeltears

“Yea, though I walk through the valley of the shadow of death, I will fear no evil: for thou art with me; thy rod and thy staff they comfort me, thou preparest a table before me in the presence of my enemies: thou anointest my head with oil; my cup runneth over. Surely goodness and and mercy shall follow me all the days of my life; and I shall dwell in the house of the Lord forever.”
Father Conrad knew the 23rd psalm inside and out. He had recited it a million times by now, sitting crawled up like a foetus in the corner of his once glorious Harescombe Church, desperately clasping his ears to leave out the outside ruckus.
He had moved to Gloucestershire from London, imagining how life would be like without the theology studies or the regular visits in the cathedral. That was twenty years ago.
But now he knew; all the words of text he had read in old books; all the secret Opus Dei meetings in which he had participated; all the prayers – the thousands of prayers – had been in vain. For, the beast had come. The beast was here. And he was hungry for the flesh of the faithful.
“Father!” It was sister Senead’s sincere and naïve voice. She had tried to gather the others, too, but Conrad had refused. “Leave me alone!” He yelled.
“But, father, you mean so much to so many. You must come with me! What would happen to Julie and the kids? Please?”
The kids. Spawn of Satan, they were. Timmy had spat at his father at the age of 18 and moved out with some pregnant country girl, cursing both him and Julie, telling his own parents that he hated them. And Sarah, the younger daughter, was a bastard dyslexic. An impossibly stupid child revoked of anything even remotely related to intelligence. Would she be his last hope as a father? Hardly…
And in perspective, it all made sense. If the world was about to end, then why place any of the trump cards in the hands of people with faith? God was a sadist. A son-of-a-bitch that was most definitely laughing his sick ass off at the sight of Father Conrad at this very moment.
“Father, please. I mean it. You must come with me. This is the last chance before we leave.” Sister Senead was definitely trying her best. Foul seductress and gossiping witch.
“No, I will not come with you, sister,” Conrad yelled at the top of his lungs, literally flying up from prone, staring at sister Senead menacingly.
“…because God has left us, sister. God has left us for dead. Left us to fend for ourselves – to do what we can before we perish. Conrad took a deep breath and slowly paced toward the sister.
“To me, he is nothing. Not anymore. And do you know what happens when you lose everything you believe in? Do you know that, sister? When you have seen your wife in bed with another man? When you have seen the birth of your children, either as spiteful bastards or as rambling fools, incapable of even a single rational thought? Huh? Do you know how I feel, sister?”
“But, father…”
Conrad reached for a candelabrum, handily placed on a pedestal beside him. It was one of the heavy gold-laden variety, which he started to wield threateningly in front of him as he quickened his pace in the stunned sister’s direction.
“You see, Senead, God has deserted me. And Satan has won. There is no purpose in trying to fight for a lost ideal. I chose to give in. I chose to surrender. And if I can cause as much pain as I have been through myself, at least to someone, it will make me feel far better when our world becomes Hell.”
He struck the sister in the head with the candelabrum, swinging it high above his head. He repeated the procedure over and over, until there was blood everywhere on his clerical robe, on the stone floor and on Senead’s lifeless body.
And in the corner of Conrad’s right eye, you could see a faint gleam mirroring the fires of Hell, and the only sound was the quiet sobbing of the “idiot” child, rabidly grasping for her mother’s hand in the church’s open doors.
“Hail Satan,” Conrad whispered. “Hail Satan.”


Angeltears = Spel skrivet i fyra kapitel - ett för varje apokalypsryttare. Efter detta mönster beskrivs egentligen fyra olika världar i olika stadie av kollaps, där rollpersonerna först är normala människor som kämpar mot kulter, sedan kämpar i världsspännande konflikter, sedan tvingas kämpa för överlevnad och slutligen måste utnyttja mörkrets krafter för att kämpa mot desamma.



Icon

For most people, the concept of theft is a perpetration. To have your belongings stolen cannot be anything less than a violation of your person, especially if the theft is performed in conjunction with brutal violence aimed at yours truly. But in reality, it is not quite that simple.

Theft, assassination, larceny, burglary and everything else can be a perfect way to seek answers and produce results imperative to the common good. Would you perceive the sacrifice of a single person for the common good of thousands to be murder, for example, or would it be a necessity? An acceptable loss? Likewise, if an act of piracy was aimed at someone whose revenues were so great that the theft was hardly noticed, would it still be a terrible crime? Or would it be an act of charity, if the money would then be used to the right ends?

Before you learn of the Manus Obscurum, you must ponder these questions. For the activities of the Manus includes all of the above and a handful more. They are organized crime beyond mobsters and thieves’ guilds. They are thieves, tricksters, murderers, charlatans, liars and deceivers. But what they do, they do for the sake of humanity and the future of our mortal souls.


Icon = Thief: The Role Playing Game (dataspelet Thief). Man spelar tjuvar, lönnmördare och andra skumma typer som blir upplockade av en hemlig organisation (Manus Obscurum) som försöker vara mänsklighetens försvarare och utröna ett antal svar på underliga frågor mitt i ruinerna från ett fallet imperium.



Och jo, fråga gärna om ni undrar något.
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Angeltears

Så... så.. eh.. bra! Det är både skickligt framfört och fängslande innehåll. Helt perfekt för att locka till vidare läsning eller för att skapa inspiration. Vad är tanken att själva spelet ska handla om ur spelarnas perspektiv? Jag tror att en bra (inte nödvändigtvis lång) beskrivning skulle kunna inspirera till mycket intressant spel, speciellt när det utspelar sig i vår värld, det blir så mycket lättare att göra mycket av en kort och stämningsfull beskrivning.

Jag kan förmodlingen komma med mer kommentarer om det är intressant, men då vill jag först veta lite mer specifikt vad det är du är ute efter.
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Re: Angeltears

...men då vill jag först veta lite mer specifikt vad det är du är ute efter...

Ah. Det här riskerar att bli långt, men läs om du orkar.

Grundkonceptet är att de fyra ryttarna och "the seven bowls of god's wrath" har börjat. Harmagedon är här. Men det kommer inte gå som planerat. Satan har kunnat förbereda sig genom årtusenden för att göra de fyra ryttarnas frammarsch till Helvetets övertagande av Jorden. Detta sker i fyra steg, i takt med de fyra ryttarna...


• Korruptorn (den förste ryttaren; "conquering and to conquer")

Den som läst Hellblazer eller glott på filmen Constantine vet nog vad detta handlar om. Lika mycket The Devil's Advocate och smulor Cthulhu dessutom.

Det är subtil korruption det handlar om. Satans hantlangare finns bland oss och försöker så det frö som senare ska gro till att bli hans oheliga härförare när resten av ryttarna nedstiger.

Detta började redan under Hitlers tid, då de hemliga sällskap som letade efter religiösa artefakter omedvetet satte igång Harmagedon under nattens mörkaste timmar.

Rollpersonerna här är desillusionerade präster, exorcister, folk som har pakter med helvetet, seriemördare och överlag folk som korrumperar, korrumperats eller försöker ta reda på vad det egentligen är som händer.


• Generalen (den andre ryttaren; "to take peace from the earth and make men slaughter one another")

Korruptorn ser till att andra steget inträffar - sedan kommer de övriga nedstiga av sig själva, allt eftersom kaoset eskalerar. När Generalen nedstiger så för han krig med sig i korruptorns spår. Hat sprider granateld och oreda över vår värld. Snärt är världsordningen i spillror.

(Skrämmande likt ett världsomspännande Skymningsland, egentligen, men med en smärre religiös vinkling...)

Rollpersonerna här är krigare. Kämpar i världens oändliga strömmar soldater. De är perverterade schackpjäser i ett övernaturligt schackspel där inte ens deras närmaste vänner går att lita på. Antingen finner de sig i detta, eller så är de delar av det helt omedvetet. Kanske vet de precis vad som försiggår och väljer att kämpa mot det. Att försöka stävja den obevekliga undergången.


• Hungern (den tredje ryttaren; "a whole day's wage for a quart of flour, a whole day's wage for three quarts of barley-meal!")

Hungern infinner sig automatiskt. Men det är en extrem hunger. En hunger som sprider sig likt löpeld över Generalens härjade länder.

Svältdöden är total. Utmärglade står ländernas folk på knä vid Generalens fötter och ber om nåd. Men ingen nåd gives. Ingen nåd finnes för de förlorade. Endast de som hänger sig till Hungerns kåpklädda munkar och svär sina själar till Satan kommer överleva till jordens undergång.

Här är rollpersonerna antingen brutna hjältar som försöker klara sig mot omöjliga odds, soldater som kommer hem till ruiner och svältdöd, eller bland de sista troende som vägrar gå den omskrivna uppenbarelsen till mötes.

De kan också svära sin själ till Satan... vilket såklart banar väg för slutet.


• Döden (den fjärde ryttaren; "to him was given power over a quarter of the earth, with the right to kill by sword and by famine, by pestilence and wild beasts")

Riktigt som i uppenbarelseboken blev det aldrig. För Satans triumf smög sig på ryttarna, som i sig korrumperades av Den Onde.

Så när Döden nedstiger är det Satan själv som reser sig ur Helvetets eldar. Och jorden blir helvetet.

Men trots att Guds band till mänskligheten skurits av så finns det fortfarande hopp. Änglarnas tårar kan fortfarande ge folket en utväg. En utväg som gör att uppenbarelsen får ha sin gång. Att en ny gryning finns bakom horisonten.

Så rollpersonerna här är antingen korrumperade som inser att de är korrumperade eller rättfärdiga som utkämpar en bitter kamp mot Satans övernaturliga horder.

Den som läst Spawn Annual: Blood and Salvation vet vad jag är ute efter med det här kapitlet.


Och här är en annan sån där text, fast skriven till andra kapitlet:

“Permission to speak freely sir,” Pvt. Ash ushered cautiously.
“Granted.”
“Are you sure that we were supposed to rig the Claymores around the back, despite Alpha’s LZ being in that region?” Ash paused. “If they are not given coordinates in time, they may trigger the mines themselves.”
“Very much so, Private. I was thinking in those terms too, but I did what a soldier is supposed to do – I followed orders. I hope you are intending to do the same.”
Ash silenced. He knew that the Claymore mines packed enough punch to completely eradicate the Alpha squad in case they weren’t prepared with the coordinates in time. And he also knew that his squad couldn’t prepare them with the coordinates themselves – because their radio had gone FUBAR in the last fire fight.
Urban warfare was hell. This was the first time that the squad was together since two days back, when they were deployed on southern Manhattan to root out opposing forces in the region.
But moving from southern Manhattan had been terrible. Fires, nearly constant skirmishes with Black Ribbon terrorists and a slew of other bothersome encounters had more than just rained on his parade – it had drowned it.
And now he had been asked to mine the only safe region from which the Alphas could possibly reach the intended rendezvous. Idiocy. You’d simply have to hope that the high-ups knew what they were doing. Fortunately, at least he had a good sergeant.
“Ash, Potter, Richardson; move up front to give the others some cover! Harris; cover the rear! Carrera; you take point! Move out!”
Ash ran in low pose to a ruined nearby wall, his weapon trained at the opposite street. He had emptied three of his four clips already, and so was down to his last thirty rounds of ammunition. Still, considering that he had nearly a one shot – one kill ratio, he had also been responsible for some eighty enemy casualties. Or civilian ones. He didn’t really know – most of them were just heat signatures on the thermal scanner. You couldn’t take chances.
“Contact at 12 o’clock. Machine gun.” Potter signalled the number three with his fingers before lowering his hand in a gesture telling the squad to take cover. Everyone went prone, their heavy Claymores weighing them down.
“Hey! Richardson – quit drifting. Do your thing!” Potter was Corporal, so she was actually not only allowed but even encouraged to yell at the others. Ash smiled, for he knew just how dominant Miss Potter could be under other circumstances...
Richardson crawled upwards, raised his scoped rifle and aimed for a few seconds. Bam! The machine gunner’s head exploded in a cascade of blood. Bam, bam! He made just as short work of the rest of the machine gun team. They could now keep on moving upwards, to the mining point.
“Move,” Potter whispered ecstatically, apparently excited by the thrill of adrenaline rushing through her bloodstream. And they moved. And they covered each other. Until they finally reached the objective spot for the Claymores.
“Ash, give me the remote,” Potter said, trying to rush him. “I don’t have it, sir,” Ash replied, “don’t know who took it after we retrieved the mines.”
“What do you mean you don’t have it? And what the fuck is up with this objective point – this is a damned road pillar. Blowing it up would just ruin the effort for our own cavalry. Jesus motherfucking Christ!”
Everyone realized the truth in the Corporal’s words. Except too late.
Because that’s when Sgt. Morris pulled the safety and pressed the button on the remote, to activate the pre-primed mines.
“Sorry, squad, but once a merc, always a merc. And they paid me better.”
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Re: Angeltears

Det här är riktigt inspirerande igen. Det jag skulle vilja se är en röd tråd genom det hela för spelarnas del. Det är orimligt att det ska vara en röd tråd för rollpersonerna, men du förstår vad jag menar. Du har säkert redan tänkt på det här, men det vore onekligen tufft om det blev ett slags "spel-och-kampanj-i-ett".

Återigen är stämningstexten lysande och nu menar jag verkligen inte "bra för att vara hobbyskrivare", utan jag menar verkligt bra. En kille i min spelgrupp som spelleder en del kallar vi för Okultbjörn och han skulle säkert sälja sin själ för ett välkomponerat exemplar av ett färdigt Angeltears. Jag är inte så mycket för det i andra fall, men det här är ärligt talat coolt. Säg till om det blir dags att speltesta någon gång.
 
Top