Nekromanti En tanke om jack

[Möller]

Ursäkta den något överpoetiska titeln, men något var jag ju tvungen att skriva.

Nå, jag spelar nästan alltid jacks of all trade. Mina rollpersoner är inte bra på något, utan har sina poäng utspridda lite här och var i diverse kompetenser.

Jag har funderat på varför. En möjlig förklaring är att jag vill vara schysst mot spelledaren.

En spelare som brände alla sina poäng på »Köra bil« åt sin rollperson är svår att ha att göra med, upplever då jag när jag spelleder. Sessionen måste innehålla bilar, annars kommer rollpersonen vara fullständigt menlös och spelaren troligen ha tråkigt.

Min rollperson däremot, som har nån enstaka poäng i »Köra bil«, kan faktiskt vara delaktig i detdär enda egentligen vettiga scenariot som handlar om bilar. Spelledaren måste bara anpassa svårighetsgraden lite.

Nå, är det en intressant, hållbar förklaring? Hur tänker ni, när ni skapar era rollpersoner? Hur ställer ni er som spelledare till spelarna som bränner allt på enstaka halv-användbara kompetensområden*?

*Opta strid i DoD är ju inget konstigt. Tänk istället jakt, rida, eller extraktkunskap. Sånt som rullas för ibland, men som inte är så nödvändigt egentligen.

 

[Sapient]

Jag gör också så. Inte minst i en del spel där jack.of-all-trades finns som nån slags val (som en feat i D&D 3.5 och 4th ed. har stött på det som motsvarande mekanik i andra spel också).

Jag gör det som spelare framför allt för att jag tycker att det är roligare. Särskilt i spel där mekaniken är sån (som i D&D 4th) att man inte kan "lägga alla poäng på en färdighet" utan har insnävade val redan från början. (Hellre bränna en feat på Joat än på +2 i en färdighet eller att få ytterligare en +5...)

Som spelledare är jag dock också tacksam för att det finns spelare som tänker i liknande banor.

 

[EvilSpook]

Nå, är det en intressant, hållbar förklaring? Hur tänker ni, när ni skapar era rollpersoner? Hur ställer ni er som spelledare till spelarna som bränner allt på enstaka halv-användbara kompetensområden.

Jag har inga problem med det på individ/färdighetsnivå. Därmot brukar jag välja yrken/personligheter/roller som jag tycker saknas i gruppen. Inte minst för att balansera gruppdynamiken. Eftersom jag ofta spelat med drivande personer med starka åsikter har jag traditionellt tagit rollen som gruppens medmänskliga flummare. Tycker det brukar förbättra upplevelsen för alla.

//EvilSpook

 

[krank]

Jag varierar, själv. Och jag funderar på om det beror på fokus. Jag har ingen jättestark drift att "stå i centrum" av berättelsen, av att vara drivande. Är inte helt förtjust i tanken med "spotlight episodes" och så. Så jag skapar jack of all trade-rollpersoner.

Jag kan tycka att motsatsen lätt riskerar att bli en one trick pony. OK, rollpersonen är jättebra på strid. Skitkul. När det blir strid kan han vara med, annars får han stå och titta på. Jag får visserligen upplevas som en mer kompetent rollperson i fiktionen, men jag får färre möjligheter att uppleva storyn och delta.

På nåt sätt. Kanske.


Som spelledare är det sällan numera som jag bygger äventyr som baserar sig på att rollpersonerna måste ha vissa färdigheter, så hur spelarna gör är mig ganska egalt.

 

[Svarte Faraonen]

Jag gillar också mångsysslare. Däremot undrar jag vilka spel det finns som gör dem rättvisa, och inte bara gör dem till nödlösningar som får rycka in när någon mer kompetent inte finns att tillgå. Många rollspelsregler funkar ju enligt ett paradigm där det är bättre med fyra karaktärer som optimerats för olika saker än tre optimerade karaktärer med en mångsysslarkompis. Finns det spel som representerar mångsidighet, anpassningsförmåga och intellektuell rörlighet som styrkor i sig och inte bara som nödlösningar?

 

[Ram]

Detta är Spelledarsyndromet.

Spelare som förhållandevis ofta är spelledare gör jätteofta detta; De skapar en karaktär som hjälpligt kan fylla så många roller som möjligt. De gör också väldigt ofta en karaktär som inte i sig är intresserad av att vara ledare, men som lätt kan kliva in i den rollen om behovet uppstår.

Sedan kan man dra det längre såklart. Många som är spelledare är just personer som är multikompetenta. Framåt personer som kan lite (eller mycket) om ganska många saker. Höna och ägg.

Eller också är jag ute och cyklar.

 

[Möller]

Du, helt dumt lät inte detdär.

 

[Ram]

Såklart inte. Så många öl och så mycket skäggstrykande som jag pumpat in i den teorin.

Spelledare gör också gärna karaktärer med massor av krokar och inte sällan (men här är jag inte lika "säker") så är de förhållandevis fria; De skall när som helst kunna lämna saker och ting och ge sig ut på äventyr.

 

[Sapient]

Skyldig. I högsta grad skyldig...

 

[Rickard]

Jag gör det för att jag gärna vill vara med överallt. Om jag är en specialist så kommer det innebära att jag kommer att få det tråkigt i andra situationer utanför min specialitet. Dessutom brukar jag försöka förutse vad spelledaren brukar ha med i scenarion. Jag är den typiska spelaren som hamstrar utrustning om det är ett spel där man måste köpa sådant.

/Han som ogillar spel där det finns färdigheter "man måste köpa" och som även numera ogillar spel där man ska köpa sin utrustning för pengar då det senare är en detaljrikedom som inte ger någonting

 

[Stormflare]

Jag brukar undvika jack fo all trades, förmodligen på grund av en händelse tidigt i min "rollspelskarriär". Den har givit upphov till ett begrepp i vår spelgrupp; "att sköta sköldarna på sitt eget skepp".

Vi spelade den svenska översättningen av Star Wars och jag hade gjort arketypen smugglare (jaja, jag vet). Grejen var att det yrket fick ett skepp på köpet, men hade sämre förutsättningar/poäng för färdigheter. Det gjorde att jag hade, för samtliga funktioner på skeppet, minst en överman i gruppen. Spelaren som spelade min andrepilot fick alltid ratta kärran, någon annan fick sköta skeppskanonerna mm. Jag kände att jag blev reducerad till en biroll vars enda funktion var att äga ett skepp.

Så jag bollar gärna med mina medspelare om vad deras planer är när vi skapar rollpersoner, och försöker att inte överlappa för mycket.

Jag kan också bli allergisk mot att ta typiska "äventyrarfärdigheter", tex klättra, smyga, gömma sig, hoppa andwhatnot, om det inte känns logiskt med hänsyn till min rollpersons bakgrund.

Sen är det väl beroende på vem som spelar/spelleder om det är ett problem att man är optad. Saknar man vissa färdigheter på bekostnad av annat kan ju det leda till att gruppen får söka andra lösningar på problem. Jag vet inte hur många lärda män, munkar och magiker vi har hissat upp på murkrön eller takåsar eftersom de hade Klättra = baschans = SMI 8 = FV 2.

 

[Chryckan]

Detta är Spelledarsyndromet.

Spelare som förhållandevis ofta är spelledare gör jätteofta detta; De skapar en karaktär som hjälpligt kan fylla så många roller som möjligt. De gör också väldigt ofta en karaktär som inte i sig är intresserad av att vara ledare, men som lätt kan kliva in i den rollen om behovet uppstår.

Sedan kan man dra det längre såklart. Många som är spelledare är just personer som är multikompetenta. Framåt personer som kan lite (eller mycket) om ganska många saker. Höna och ägg.

Eller också är jag ute och cyklar.

Hah! Det förklarar saken.
Det är SLs som spelar Barder i DnD.