Ett räkneexempel
Eftersom vatten är som det är och inte tolererar några större höjdskillnader så kommer vattennivån ganska fort att hitta ett jämviktsläge baserat på tillflöde och avflöde som antagligen har en väldigt grund kant. Tänk på att om vattnet kommer in i mitten (liten) och rinner ut längs hela kanten (väldigt lång) så kommer tillflödet antagligen att vara relativt litet och det kommer därför att vara väldigt grunt vid kanten. Jag skulle inte bli förvånad som det är så grunt att man kan gå på kanten och vattnet vid kanten bara är en decimeter eller två, ungefär som man kan se vid små regleringsdammar. Är det så skulle vattnet antagligen vara helt lugnt bara några meter från kanten.
Antag att din värld har en omkrets ungefär lika stor som jordens (40 000 km) och det är vatten mot hela kanten. Antag också att vattnet strömmar lika fort över kanten som i inloppet (då kan vi räkna med tvärsnittsarean). Inflöde och utflöde måste vara balanserat, annars får man så småningom slut på vatten eller enbart vatten. Om vattnet är 1 m djupt längs kanten så har alltså "fallkanten" en total tvärsnittsarea på 40 000 000 m2, det vill säga att din mittkristall måste spruta ut en vattenstråle med lite mer än 7 km diameter. Det är en kontinuerlig über-tsunami!
En så hög "fallkant" skulle dessutom erodera bort kanten ganska fort, så det skulle bara bli värre och värre ganska fort.
En rimligare skattning är att vattendjupet vid fallkanten är 1 cm. Vi skulle då få en vattenstråle med 700 m diameter, fortfarande en naturkatastrof som vi aldrig sett liken till på riktigt, men ändå betydligt mer hanterbar.
Personligen så tror jag att om det ska funka så måste man antagligen sänka vattendjupet vid kanten till 1 mm, dvs att det rinner över kanten lugnt och städat. Vattenstrålen blir då 70 m i diameter, fortfarande enormt mycket (tänk bara vilken kraft det är i utflödet från ett kraftverk och de har oftast bara ett par meters diameter, dessutom ökar mängden kvadratiskt med diametern, så det är fortfarande en enorm mängd vatten att hantera), men åtminstone teroretiskt hanterbart.
Med ett flöde som går från ett litet centrum mot en lång kant så kommer dessutom strömmen att vara nästan omärklig vid kanten och starkast nära centrum. Detta kommer att bli värre av att det finns landmassor som styr vattnet och leder det i vissa spår. Smala sund kommer att vara mardrömmar att navigera och malströmmar och pallkanter kommer att vara mycket vanliga. Vattnet kommer att vara farligt nära centrum och där flödet koncentreras. Nära kanten kommer det att vara lugnt och öppet hav (speciellt då kanten antagligen fungerar som en vågdämpare, ungefär som man har i simbassänger).
Erosionen är också ett intressant kapitel. En massa partiklar kommer att nötas bort och spolas över kanten, vilka sedan antagligen inte kommer tillbaka i inflödet. Det kommer antagligen att bli ett ganska kargt, stenigt landskap. Ska världen bli beboelig måste antagligen samma vatten cirkuleras runt, partiklar och allt, vilket antagligen skulle generera en hel del stora, bördiga slätter på de ställen där vattnet bromsas upp och avsätter partiklarna.
Så, sammanfattningsvis: Det går att sitta på kanten och dingla med benen utan större risk, men i mitten kommer det att vara ett jäkla ståhej.