"Endast för SL" ... eller?

[Henke]

Det slog ner en halvfärdig tanke här...

När man spelar rollspel så brukar man (iaf vad jag är van vid) antingen spela äventyr där bara SL vet vad som väntar spelarnas rollpersoner alt. ett samberättat scenario där ingen vet vad som kommer hända (man kanske kan säga att blorb är ytterligare en variant).

Det är däremot aldrig så att alla i spelgruppen vet vad som kommer hända. Först lät det dumt, men egentligen tycker jag detta spelsätt skulle kunna bli ganska intressant.

Givetvis vet inte spelarna hur de andra spelarna kommer agera i scenariot, men alla känner till scenariot grundläggande ramverk på samma sätt som en SL som läst äventyret. Att man sedan släpper lös spelarna skulle i värsta fall kunna bli som att högläsa en bok tillsammans, men det kan också i bästa fall bli en slags polerad (och episk?) berättelse där spelarna (som vet förutsättningarna) kan göra de mest intressanta, dramatiska och genomtänkta dragen i historien som bara är möjliga för någon som känner till helheten.

Är det någon som provat att spela såhär? Går det ens att spela så här?

 

[Dr_Dängrot]

10 candles funkar ju så att man vet att man som spelare kommer att dö för det är premissen med spelet , det är tragisk skräck och det är resan fram tills dödsögonblicket som är det intressanta men det är redan förutbestämt ifrån det att man sitter ned vid spelbordet att allas karaktärer kommer att dö i slutscenen .

 

[Organ]

Jag har testat det i olika varianter ett antal gånger. Jag har både spelat och spellett scenarion där en, flera eller alla spelare läst eller spelat scenariot tidigare. Och det har fungerat förvånansvärt bra. I vissa fall har det faktiskt funkat bättre till och med. Personligen har det funkat sämst när jag själv varit spelare med förkunskaper men jag har aldrig upplevt det som något större problem.

 

[Organ]

I sammanhanget kan man nämna Victory Games gamla James Bond-spel. Där spelade man filmerna och alla inblandade förväntades ha sett dem innan. Det var till och med så att det fungerade sämre om man inte hade det. Man hade dock i de flesta fallen tweakat handlingen en anings för att den bättre skulle passa formatet rollspel. Det gav ett spännande element av lek med klichéer och förväntningar som extra krydda. Det fanns även alltid en varningslabel med den ungefärliga texten "Assuming this adventure will be exactly like the movie may prove hazardous to your character.".

 

[entomophobiac]

Jag har både spelat och spellett scenarion där en, flera eller alla spelare läst eller spelat scenariot tidigare. Och det har fungerat förvånansvärt bra.

Det här är något jag måste bli bättre på! Exempelvis att arrangera samma scenario på konvent mer än en gång.

I min hjärna är ett scenario liksom "förbrukat" när det spelats, och jag går vidare. Har gjort det helt makalöst svårt att försöka renskriva eller ens engagera sig i texten efter det är spelat. Men så behöver det ju inte alls vara.

 

[afUttermark]

Jag har spelat svavelvinter tio gånger, nio av gångerna med samma sl.

 

[wilper]

 

[Henke]

10 candles funkar ju så att man vet att man som spelare kommer att dö för det är premissen med spelet , det är tragisk skräck och det är resan fram tills dödsögonblicket som är det intressanta men det är redan förutbestämt ifrån det att man sitter ned vid spelbordet att allas karaktärer kommer att dö i slutscenen .

Nja, jag menar inte att just slutet är förutbestämt utan att hela resan är genomläst av spelarna för att varje spelare skall kunna göra något så bra som möjligt av den genom sin vetskap om äventyret.

 

[Rymdhamster]

Alltså, man kan ju spela om datorspel för att pröva olika sätt att lösa saker på och se vad som händer. Varför skulle det inte vara kul att göra så i rollspel också? Kanske till och med borde uppmuntras!

Ta en nybörjare, kör samma scenario tre gånger i rad och uppmuntra spelaren att pröva olika sätt att närma sig olika problem. Sen tar man den bästa "saven" och spelar vidare därifrån =D

 

[Henke]

Jag har spelat svavelvinter tio gånger, nio av gångerna med samma sl.

Har också spelat Svavelvinter ett antal gånger, men då har Jag förändrat det på lite olika sätt.

Jag har alltid sett omspel som att vetskapen om äventyrets innehåll är ett hinder som skadar berättelsen, men utifrån den här vinkeln (och gärna att alla spelare har läst äventyret) så skulle det snarare kunna bli ett bättre (eller iaf annorlunda) grepp där hela äventyret blir förutsägbart, men spelarnas infall som både rollpersoner och samberättare blir det oförutsägbara och samtidigt välgenomtänkta.

 

[Henke]

Alltså, man kan ju spela om datorspel för att pröva olika sätt att lösa saker på och se vad som händer. Varför skulle det inte vara kul att göra så i rollspel också? Kanske till och med borde uppmuntras!

Ta en nybörjare, kör samma scenario tre gånger i rad och uppmuntra spelaren att pröva olika sätt att närma sig olika problem. Sen tar man den bästa "saven" och spelar vidare därifrån =D

Ja lite så. Men jag tänker nästan som att spelarna (som också har läst äventyret) även kan agera samberättare för att tillsammans brainstorma fram det mest intressanta ur historien. Det är alltså inte det att man måste spela igenom scenariot flera ggr utan bara det att alla i spelgruppen är på samma kunskapsnivå som SL.

 

[Theo]

En grej som provats på en del lajv genom åren och som jag även testat i pbp-textrollspel är s k ödesspel. Dvs (t ex): du får ett eller flera ”öden” som är saker din rollfigur kommer att göra eller råka ut för, och du ska spela dig dit, men hur du spelar dig fram dit är upp till dig. Vanligtvis har man bara koll på sina egna öden och inte på andras, men det skulle absolut gå att göra det mer transparent också. Jag skulle inte vilja spela så jämt men det kan vara väldigt effektivt för somliga grejor. I synnerhet om det ändå är så att man som SL/scenarioskapare/spelare verkligen vill ha ett visst utfall, då är det ofta bättre att vara ärlig med det och göra det till ett öde.

 

[ceruleanfive]

En slags icke-historisk bords-reenactment?

 

[Genesis]

Montsegur 1244 känns ju som det uppenbara exemplet. Det övergripande historien är densamma varje gång, och fullständigt rälsad. Först lönnmordet på inkvisitorn, sedan våren när belägringen påbörjas, hösten när den går illa, vintern när borgen faller, och epilogen där alla måste välja mellan att avsvära sig sin tro eller brinna. Alla spelare är fullt medvetna om vad som kommer att hända på den stora skalan, medan spelet handlar om hur rollpersonerna reagerar på allt detta, och på deras relationer med varandra och med Gud. Och det är ju ett av världens bästa spel, så uppenbarligen ett recept som fungerar.

Witch: Road to Lindisfarne är ju lite liknande. Finns nog fler. Last Train to Warsaw, kanske?

 

[TobiasEkwall]

Har jag drömmt detta. Men visst gjorde jag en post i den här tråden? En post som nu är försvunnen

 

[EvilSpook]

Har jag drömmt detta. Men visst gjorde jag en post i den här tråden? En post som nu är försvunnen

Forumet äter upp poster lite som det vill sen rollbacken igår.

//EvilSpook

 

[Henke]

En slags icke-historisk bords-reenactment?

Ja, det är nog en bra benämning

 

[Henke]

Montsegur 1244 känns ju som det uppenbara exemplet. Det övergripande historien är densamma varje gång, och fullständigt rälsad. Först lönnmordet på inkvisitorn, sedan våren när belägringen påbörjas, hösten när den går illa, vintern när borgen faller, och epilogen där alla måste välja mellan att avsvära sig sin tro eller brinna. Alla spelare är fullt medvetna om vad som kommer att hända på den stora skalan, medan spelet handlar om hur rollpersonerna reagerar på allt detta, och på deras relationer med varandra och med Gud. Och det är ju ett av världens bästa spel, så uppenbarligen ett recept som fungerar.

Witch: Road to Lindisfarne är ju lite liknande. Finns nog fler. Last Train to Warsaw, kanske?

Läst Montsegur 1244 och Witch: Road to Lindisfarne tidigare, och visst, det är nog så jag tänker mig det, men att det även skulle gå att tillämpa på helt random skrivet rollspelsäventyr för att göra den så "välspelad" som möjligt.