Stämma
WC-zonmö i behov av IQ-hjälp
Stina, Fritte och Nisse flyr ut i dom norrländska skogarna från ett krigets Sverige. Stinas morföräldrar hade en stuga i närheten av en gruva långt från övrig bebyggelse, och hon vistades där en del under sin barndoms somrar. Nu återvänder hon dit i Frittes Volvo V70. Resan går på en grusväg vars omgivning ser likadan ut nu som när resan började: strålkastarnas smutsgula ljus på vägen, tallarna invid vägen som upplyses av bilens ljus och ett tomt mörker överallt annars. Tror dom. Nisse märker något i skogen bortom ljuset, som rör sig, springer, jäms med bilen. Någon långarmad, gänglig skepnad. Sen är den borta, och han viftar bort upplevelsen som ett hjärnspöke.
De kommer fram till den skjulartade stugan och äter kvällsvard. Stina och Nisse sover i stugans två sängar, Fritte sätter sig på en skinnkuddespall och lutar sej mot väggen. Han vaknar av kylan som strömmar in när dörren plötsligt försvunnit. När dom tre tittar ut ur dörrhålet ser dörrens rester, träsplitter och plankor. Dom ser också ett halvdussin individer i tunga vinterjackor, 30 meter från stugan. När Fritte visslar åt dom flyr dom ut i morgondiset.
Stina slår upp sin morfars dagbok i ett försök att förstå vad som händer och inser då att en sida saknas. Efter en del sökande hittar dom den, undangömd längst ner i en byrå:
Efter insikten om pallens ursprung låter Fritte slå sönder den och bränna dess bitar. Stina och Nisse börjar packa bilen, vill inte sova en natt till i stugan. Då hör de ett flickskrik från skogen. Gripande proviantväskor och stugans hagelgevär går de ut i skogen och ser hur nån slags långlemmad varelse griper en liten människokropp och skrider djupare in skogen. Människorna följer spåret till övergivna gruvområdet. Då har varelsen flytt ur sikte och mörkret har lagt sig.
De söker igenom en av barackerna vid gruvan och hittar där en söklykta bland skräpet. De söker sig vidare till en annan barack och Nisse försöker dyrka upp låset. Han lyckas, men dörren går inte upp förrän han rycker i hantaget så att ett knak och skrammel ekar över gruvområdet. Stina och Fritte går in i baracken, men när Nisse vänder sej ser han 5 tungt vinterklädda skepnader röra sej mot dom i månens gråsuddiga ljus. Han slår igen dörren.
Dom sätter sej och väntar. Snart hörs skrapande ljud längs barackens väggar som sakta närmar sig fönstren och dörren. Plötsligt slår en hand igenom en av rutorna och griper längs väggen. Nisse skjuter hagelbössan mot armen som snabbt dras undan. Skrapandet tystnar.
Dom sover i skift under natten. När dagen gryr hör de ett flickskrik, denna gång från gruvan. Trots att dom anar oråd gårom ner i underjorden med söklyktan som enda ljuskälla. Efter en stund delar sej tunneln i tre. Dom fortsätter framåt och kommer till ett väldigt schakt försett med en muskeldriven hiss. Där hissar dom ner Stina, utrustad med deras enda ljus så att Fritte och Nisse hamnar i ett mörker så tjockt att man inte vet om man blundar eller ej. Efter vad som tycks vara en evighet når Stina botten och ser där den ansamling av kött och ben som en gång var Enok Nilsson. Just då hör Fritte och Nisse nåt närma sig från tunneln. Stilla, närmast tippljudande steg. Plötsligt slår något i hagelbössan och Nisse skjuter. I gevärsblixten ser man en mossfärgad, omänskligt gänglig varelse krypa mot dom. Ett knakande ljud och sen tycks den röra sig bort i beckmörkret. Närom hissat upp Stina och söklyktan ser dom ett spår bestående av en gulbrun tjock vätska som leder tillbaka in i gången. Dom följer spåret till en annan tunnel i vägskälet. Dom kommer till ett litet utrymme och ser en flicka i 8-årsåldern hukad i ett hörn, snyftande. Nisse går fram för att trösta barnet, men blir överfallen av varelsen. Efter en våldsam strid lyckas gruppen tillintetgöra varelsen och leda flickan ut ur gruvan. Hon heter Ella från Vännäs och säger sej ha hamnat i skogen utan att förstå hur och att hon varit där en längre tid.
Nu har det hunnit bli natt igen, men dom fattar beslutet att ta sej till Frittes bil och lämna skogen så snart som möjligt. Domäter ett kvällsmål och traskar tillbaka till stugan. Dom sätter sej i bilen, men ser då dom tungt klädda skepnaderna från innan rusa fram från stugan. Fritte trampar gasen i botten och lyckas till och med skaka loss en av varelserna som klänger sig fast vid bilen. Förföljarna fortsätter efter bilen trots att den far iväg långt snabbare än dom förmår springa.
Nisse vänder sig då till Ella och ser två avgrunder där hon förut hade ögon, flagnande näver där skinn var nyss och ett ansiktsförvridande leende på läpparna.
Slut.
(Ella och hennes vändning starkt inspirerat av Felicia i @Henke s spelrapport och jag gissar att tanken kommer från själva äventyret Gråtmyrsbarn. Jävligt bra är det hursom, så tack för det)
De kommer fram till den skjulartade stugan och äter kvällsvard. Stina och Nisse sover i stugans två sängar, Fritte sätter sig på en skinnkuddespall och lutar sej mot väggen. Han vaknar av kylan som strömmar in när dörren plötsligt försvunnit. När dom tre tittar ut ur dörrhålet ser dörrens rester, träsplitter och plankor. Dom ser också ett halvdussin individer i tunga vinterjackor, 30 meter från stugan. När Fritte visslar åt dom flyr dom ut i morgondiset.
Stina slår upp sin morfars dagbok i ett försök att förstå vad som händer och inser då att en sida saknas. Efter en del sökande hittar dom den, undangömd längst ner i en byrå:
16 juni 1976:
Enok hette han. Från Tornedalen sa han. Han hade flyttat till stugan vid tjärnen, där farfar Mats bodde förr. Han hade köpt stugan sen han hört att fisket där var gott, och han gillade att fiska, sa han. Ful var han, som ett svin. Och det gick inte att vara nära honom utan att höra hans smaskande eller nåt annat blött ljud från munnen. Så log han hela tiden när han pratade, äckligt jävla smil. Han bjöd in oss en gång, mej och Margareta, hade stekt öring och berättade om sitt liv. Jobbat på järnvägen hade han visst. Nån familj hade han inte nej. Vi gick hem ganska snart och där var Margaretas bror Gösta. Han jagade i skogarna då och sov hos oss. Margareta gick och la sej, men Gösta och jag pratade och drack. Så gick vi till Enok, och tog yxan med. Han sov och vaknade inte. Gösta var ju jägare så han flådde skinnet och gav mej det, resten tog han själv ner till gruvan och slängde där. Av skinnet gjorde vi kudden till en pall.
Enok hette han. Från Tornedalen sa han. Han hade flyttat till stugan vid tjärnen, där farfar Mats bodde förr. Han hade köpt stugan sen han hört att fisket där var gott, och han gillade att fiska, sa han. Ful var han, som ett svin. Och det gick inte att vara nära honom utan att höra hans smaskande eller nåt annat blött ljud från munnen. Så log han hela tiden när han pratade, äckligt jävla smil. Han bjöd in oss en gång, mej och Margareta, hade stekt öring och berättade om sitt liv. Jobbat på järnvägen hade han visst. Nån familj hade han inte nej. Vi gick hem ganska snart och där var Margaretas bror Gösta. Han jagade i skogarna då och sov hos oss. Margareta gick och la sej, men Gösta och jag pratade och drack. Så gick vi till Enok, och tog yxan med. Han sov och vaknade inte. Gösta var ju jägare så han flådde skinnet och gav mej det, resten tog han själv ner till gruvan och slängde där. Av skinnet gjorde vi kudden till en pall.
Efter insikten om pallens ursprung låter Fritte slå sönder den och bränna dess bitar. Stina och Nisse börjar packa bilen, vill inte sova en natt till i stugan. Då hör de ett flickskrik från skogen. Gripande proviantväskor och stugans hagelgevär går de ut i skogen och ser hur nån slags långlemmad varelse griper en liten människokropp och skrider djupare in skogen. Människorna följer spåret till övergivna gruvområdet. Då har varelsen flytt ur sikte och mörkret har lagt sig.
De söker igenom en av barackerna vid gruvan och hittar där en söklykta bland skräpet. De söker sig vidare till en annan barack och Nisse försöker dyrka upp låset. Han lyckas, men dörren går inte upp förrän han rycker i hantaget så att ett knak och skrammel ekar över gruvområdet. Stina och Fritte går in i baracken, men när Nisse vänder sej ser han 5 tungt vinterklädda skepnader röra sej mot dom i månens gråsuddiga ljus. Han slår igen dörren.
Dom sätter sej och väntar. Snart hörs skrapande ljud längs barackens väggar som sakta närmar sig fönstren och dörren. Plötsligt slår en hand igenom en av rutorna och griper längs väggen. Nisse skjuter hagelbössan mot armen som snabbt dras undan. Skrapandet tystnar.
Dom sover i skift under natten. När dagen gryr hör de ett flickskrik, denna gång från gruvan. Trots att dom anar oråd gårom ner i underjorden med söklyktan som enda ljuskälla. Efter en stund delar sej tunneln i tre. Dom fortsätter framåt och kommer till ett väldigt schakt försett med en muskeldriven hiss. Där hissar dom ner Stina, utrustad med deras enda ljus så att Fritte och Nisse hamnar i ett mörker så tjockt att man inte vet om man blundar eller ej. Efter vad som tycks vara en evighet når Stina botten och ser där den ansamling av kött och ben som en gång var Enok Nilsson. Just då hör Fritte och Nisse nåt närma sig från tunneln. Stilla, närmast tippljudande steg. Plötsligt slår något i hagelbössan och Nisse skjuter. I gevärsblixten ser man en mossfärgad, omänskligt gänglig varelse krypa mot dom. Ett knakande ljud och sen tycks den röra sig bort i beckmörkret. Närom hissat upp Stina och söklyktan ser dom ett spår bestående av en gulbrun tjock vätska som leder tillbaka in i gången. Dom följer spåret till en annan tunnel i vägskälet. Dom kommer till ett litet utrymme och ser en flicka i 8-årsåldern hukad i ett hörn, snyftande. Nisse går fram för att trösta barnet, men blir överfallen av varelsen. Efter en våldsam strid lyckas gruppen tillintetgöra varelsen och leda flickan ut ur gruvan. Hon heter Ella från Vännäs och säger sej ha hamnat i skogen utan att förstå hur och att hon varit där en längre tid.
Nu har det hunnit bli natt igen, men dom fattar beslutet att ta sej till Frittes bil och lämna skogen så snart som möjligt. Domäter ett kvällsmål och traskar tillbaka till stugan. Dom sätter sej i bilen, men ser då dom tungt klädda skepnaderna från innan rusa fram från stugan. Fritte trampar gasen i botten och lyckas till och med skaka loss en av varelserna som klänger sig fast vid bilen. Förföljarna fortsätter efter bilen trots att den far iväg långt snabbare än dom förmår springa.
Nisse vänder sig då till Ella och ser två avgrunder där hon förut hade ögon, flagnande näver där skinn var nyss och ett ansiktsförvridande leende på läpparna.
Slut.
(Ella och hennes vändning starkt inspirerat av Felicia i @Henke s spelrapport och jag gissar att tanken kommer från själva äventyret Gråtmyrsbarn. Jävligt bra är det hursom, så tack för det)