Nekromanti Ensam skräck?

[Nemesis_UBBT]

Blir det lika bra stämning i skräckrollspel om det bara är med en spelare? Man kan ju inte köra med "döda en, alla är skiträdda att det ska hända dom också" eller "skicka lappar". Finns det några läskiga trick man bara kan köra med ensama spelare som kompensation?

- N...eh Nemesis, just det... (jag lär mig)

 

[Rising]

Nej. Jag har faktiskt försökt. Men rollspel går ALDRIG på en spelare. De som påstår det har fel. Det viktigaste är nämligen inte vad spelarna säger till dig och vad du säger till spelarna, utan vad de säger till varandra.

När man som spelare bara får hålla tyst och spelarna börjar hålla långa diskussioner sinsemellan, då bara myser jag... Det är det absolut bästa som finns i ett rollspel. Därför ska du så ofta som möjligt ge spelarna saker att diskutera om, sinsemellan.

En klassiker är de dubbla arbetsgivarna. Du låter en kille från maffiafamilj A kontakta spelarna för att lönnmörda någon ur maffiafamilj B. Snart därefter kontaktas de av en kille från familj B som vill att spelarna skall lönnmörda någon ur familj A.

Om den ena maffiafamiljen är ryssar och den andra irländare, och de har helt olika stajl på familjehuvudet och tillvägagångssätt så kanske spelarna resonerar olika om vilken de vill hjälpa. KAnske vill de blåsa båda familjerna, vässa dem mot varandra och fly med alla stålar? Det är ett superklassiskt scenario.

/Rising

"SL: Nej, det är ingen vapenaffär ni kommit in i, utan det ser ut som ett värdshus eller i vart fall någon sorts nöjeslokal. På en scen längre bort dansar fyra strippor i dämpad belysning, och när ni tittar er omkring kommer det fram en ung, fantastiskt vacker blondin i nätstrumpor fram till er och ler förföriskt. Hon säger 'Åh, där är ni? Kom upp, vi har väntat på er!"

Spelaren: Tjena, nä ni har tagit fel, vi är nya i stan. Du, var ligger vapenaffären, förresten?"

 

[Seraphim]

"Men rollspel går ALDRIG på en spelare. De som påstår det har fel."

Ooh! Nytt debattämne? Hur många spelare behöver man egentligen för att kunna köra ett "seriöst" äventyr? Personligen tycker jag att det blir lite dött när det bara är tre spelare, men det går med lite vilja. Fyra är OK, medan 5 är utmärkt. Och hur många spelare kan man ha som max, förresten? Jag tycker att 7-8 blir för grötigt, om man inte delar upp spelarna på något vis...

"En klassiker är de dubbla arbetsgivarna. Du låter en kille från maffiafamilj A kontakta spelarna för att lönnmörda någon ur maffiafamilj B. Snart därefter kontaktas de av en kille från familj B som vill att spelarna skall lönnmörda någon ur familj A."

Klassikern är härlig! Men jag gillar också scenarion där man har en massa spelare (umm.. minst 5..) och sedan snickrar ihop ett "episkt" äventyr och dessutom ger spelarna färdiggjorda karaktärer med en himlans massa interna intriger och plotter - löst skrivna, såklart, så att det är fritt att tolkas.. Då brukar spelen köra sig själva, så att säga.

- [color:red]§eraphim.</font color=red>

 

[Rising]

Lustigt. Jag tycker det blir fullkomligt omöjligt att spelleda med fem spelare. Tre är okej, men fyra är det gyllene numret i min bok.

Jag gillar spel där äventyrarna snokar i sitt förflutna, så att de får flashbacks som avslöjar detaljer ur deras liv. Det blir på något sätt grötigt att tvinna ihop fem spelares livsöden så att alla har samröre med varandra (vilket är praxis i mina äventyr). Det är väl den magiska siffran tre som är grejen; på fyra spelare har var och en av dem tre relationer med andra spelare. På så vis kan jag skriva tre "berättelser" åt varje spelare, en som behandlar var och en av relationerna. Dessutom kan jag dela upp äventyret i tre "kapitel" där spelarna parvis "löser" en relation, en efter den andra.

Med fem spelare kan de inte lösa konflikterna parvis, för då hamnar en spelare utanför i varje kapitel.

Hmm, okej, det är inte så hårt bundet vid de här ramarna givetvis, jag har inget fast formulär jag skriver äventyr kring, men nu i efterhand kan jag ju analysera om varför jag är så bunden vid antalet fyra i spelargruppen...

Förutom i rena äventyrsspel, typ DoD och Mutant. Där går det väl bra med fem spelare, antar jag...

/Rising

 

[Anders]

Ja, varför inte?

Har väldigt lite erfarenhet av skräckrollspel med en spelare. Jag har förstås under korta delar av ett äventyr fått traska ut ur rummet och lira någon liten episod solo med SL, men inte några hela spelmöten. Tror hur som helst att det borde gå alldeles utmärkt. Att vara flera innebär för det mesta en sorts trygghet som dämpar skräcken. Det gäller både för rollpersonerna och för spelarna. Från andra spel än skräckspel har jag defintivt erfarenheten att folk känner sig mer otrygga och utsatta när de spelar på egen hand. Vissa spelare kan i det närmaste drabbas av något sorts paniktillstånd när de blir pressade och inte har någon annan att vända sig till. Spelare för några år sedan ett trevligt äventyr med mina två mest lättstressade spelare där de blev instängda i en labyrint med flera gigantiska gnomer som jagade dem. Jag körde i princip realtid hela tiden och effekten blev bättre än jag kunnat tro. De tappade helt förmågan att tänka klart, började gräla med varandra och konversationen blev i stil med:
"Vi springer in i gången till vänster fort som fan!!"
"Nej, det är en återvändsgränd fattar du väl! Fortsätt framåt för helvete!"
Hade det bara varit en av dem som spelat är jag rätt säker på att det blivit ännu fler misstag från spelarsidan och att han hade strukit med, medan det knappast blivit samma stämning om hela vårt spelgäng varit med.

Många spelare innebär att det blir diskussioner dem emellan som kan sänka tempot vid tillfällen då det är meningen att de ska känna sig stressade. Likadant tar eventuellt tärningsslående längre tid. Fler spelare ökar också risken för okoncentration, vilket minskar den nödvändiga inlevelsen.

Fördelen med flera spelare är att de ibland kan skrämma upp varandra när de sitter och spekulerar och tillsammans lyckas förvandla helt oskyldiga SLP till hemska monster med dödliga komplotter i bakfickan som de blir skraja för... /images/icons/smile.gif

 

[Sodivra]

Drar mitt strå till stacken..

Har alltid sett fyra som bäst, fem som sämre och sex som dåligt.. Syndigt är var det är! Äh var var jag.. Jo just det! Nu har jag börjat luta mer åt tre spelare som favoritantal.. Fast ibland kan ju stora nummer vara en fördel. Om spelarna ska spela en grupp soldater t. ex så är det ju kul om dom är lagom många utan SLP. Eller om dom ska spela ett ishockeylag.. /images/icons/crazy.gif
Jag spelledde Svindlande Höjder-rollspelet för sju pers idag. Det passade rätt bra, eftersom många skådespelare lönar sig i såpopera.

(Om någon vill veta så blev det mer än lagom flummigt. Det hela urartade totalt, men vi hade väldigt kul ändå..
"Oh gode gud! Det är den avhuggna kuken som kommit tillbaka för att hemsöka oss!")



/Arvidos Magus- Too cool for public safety!\

 

[Anders]

Lugna ner dig lite...

Men rollspel går ALDRIG på en spelare.

Jodå, flera av mina absolut bästa rollspelstillfällen är från solospel. Fördelar med solospel har varit:
*Väldigt koncentrerat spel.
*Möjlighet för spelaren att låta sin rollperson genomföra personliga mål på ett helt annat sätt än när det är gäng andra personer att ta hänsyn till.
*Mindre att administrera och hålla reda på för SL.
*Mindre tärningsslående och mer tempo i strider och andra detaljerade situationer.
*Samtliga deltagare får tala till punkt och får full uppmärksamhet från de övriga (den övrige rättare sagt...).
*Inte lika många viljor och rollpersoner att ta hänsyn till vid val av spel och utformningen av äventyret.
*Praktiska fördelar som mindre behov av plats, lättare att ordna fram en speltid då samtliga kan, det går att spela per telefon om det t.ex. är spöregn ute eller man befinner sig långt ifrån varandra o.s.v.

De som påstår det har fel.

Tänk så ledsna några av mina rollspelsvänner kommer bli när jag berättar för dem att jag läst på rollspelsforumet att vi egentligen inte alls hade kul när vi spelade solo... /images/icons/wink.gif

Jag har faktiskt försökt.

Ojdå, så när du inte kan något så innebär det att det är omöjligt? Jag vågar knappt tänka på konsekvenserna av detta... må du aldrig sluta andas, oh store Rising. /images/icons/wink.gif

När man som spelare bara får hålla tyst och spelarna börjar hålla långa diskussioner sinsemellan, då bara myser jag... Det är det absolut bästa som finns i ett rollspel. Därför ska du så ofta som möjligt ge spelarna saker att diskutera om, sinsemellan.

Ja, det är en störtskön känsla när man lutar sig tillbaka och lyssnar på tre personer som i en timme ägnar sig enbart åt att diskutera något som ens halvgalna SL-hjärna funderat ihop. Lite mäktighetskänsla sådär när något man själv åstadkommit förmår att trollbinda (nåja) andra på det sättet. Risken som finns är dock att någon lirare inte är riktigt inne i snacket och därför vill att något ska hända - då förvandlas snabbt stämningen till gnällig.

 

[Anders]

Liten spelgrupp, tack

Nytt debattämne?

I mitt spelgäng har frågan diskuterats flitigt i flera år. Intressant att se vad andra tycker. Verkar som om folket här på forumet gillar stora spelgrupper mer än vad vi gör.

Hur många spelare behöver man egentligen för att kunna köra ett "seriöst" äventyr?

Ett kortare äventyr - en spelare + en SL. En längre kampanj vet jag inte, men det skulle nog kunna gå med en man där också även om jag nog inte skulle satsa på det.

Personligen tycker jag att det blir lite dött när det bara är tre spelare, men det går med lite vilja.

Tre tycker jag är perfekt för det mesta. Sen beror det självklart på vilka det är som spelar också. Just nu spelleder jag en mindre kampanj med fyra spelare - eftersom två av deltagarna är nybörjare tyckte jag det kunde vara bra om de var några stycken i spelgänget. Detta för att undvika eventuell handlingsförlamning som kanske skulle kunna uppstå annars.

Fyra är OK, medan 5 är utmärkt.

Fem, då börjar det bli för mycket för mig. Sex stycken, då sitter jag i SL-stolen och hoppas att tiden ska gå fort så jag kommer därifrån. Sju, då ringer jag folk och säger åt dem att de inte får komma, och skiter i konsekvenserna.

Och hur många spelare kan man ha som max, förresten?

10 spelare + en SL har jag varit med om en gång och det gick åt skogen. Efter tjugo minuter var det några som spelade datorspel, några som brottades, och sen var det jag och två andra som satt kvar vid spelbordet. Dels för att vara snälla mot SL och dels för att kunna roffa åt oss lite EP... /images/icons/wink.gif

 

[Rising]

Re: Lugna ner dig lite...

He he! Okej där satte du mig på plats... Vilka korkade saker jag skriver ibland, va?

Fast jag hade faktiskt inte bara "Fel", utan "Fel, men Rätt." (Åh, sluta bua! Jag kommer förklara jättebra! Jo, jag lovar! -Ehrm...)

Jag menar att rollspel på en person faktiskt ändå är att betrakta som något annat än rollspel. Inte "sämre", missförstå mig rätt nu, utan; "något annat."

Då rollspel ändå till grunden handlar om inlevelse och fantasi brister den grundidén om spelaren bara får interagera med SL:s värld. Spelaren får aldrig fråga någon om hjälp, förutom de som direkt hör till äventyret, alltså SLP's. Han får aldrig föreställa sig vad som händer med något annat än vad han säger i en direkt reaktion mot SL's kommentarer. Utan någon ANNAN som också tolkar SL's värld, blir det inget rollspelsutbyte.

Tja, är det min syn på rollspel som är väck? Jag medger att det låter elitistiskt att kräva att en person är publik när två eller flera har ett meningsutbyte och växlar dialoger.

Jag HAR ju iofs erfarit samtliga fördelar som du tar upp när jag plockar en spelare åt sidan i korta stunder och spelar mot honom, allena.

Men det är ändå inte rollspel, hur bra det än är, utan "Solospel". Alla konflikter som kan uppstå, de är mellan en person som tolkar sin rollperson och en vägg; nämligen äventyret, med alla sina fiender och spelledarpersoner.

Så jag vill verkligen poängtera att konflikten mellan två eller fler rollpersonstolkare är fundamentet i min syn på rollspel. För folk som inte delar den åsikten (och det är förstås inget fel med det) går det säkert alldeles utmärkt med enpersonsrollspel.

Så jag tar det här inlägget som välbehövlig kritik mot min stundtals undermåliga argumentationsteknik. Jag borde förstås varit noga med att klargöra vad jag svamlade om för att minska risken för missförstånd. Nåja, från och med nu blir det skärpning, promiss! Det skall icke hända igen ;^D

/Rising

Ställer sig i skamvrån med dumstrut på huvudet

 

[Seraphim]

Du som "har gjort det"...

..kan väl tala om för mig hur det kan bli bra? Nä, nä - inga konstiga associationer nu; jag menar: hur får man ett socialt medium som rollspel är att fungera på tu man hand?

Asså, om vi nu drar en snabb parallell till teater, så skulle det ju kännas väldigt konstigt om pjäsen bestod av två pers inbegripna i en lång dialog. Visst, det kan fungera, (som "i väntan på [vad han nu hette, som aldrig kom]") men det är nog rätt svårt - tror jag - att hålla intressant i någon längre stund..
..vilket för mig till en ny spännande debattfråga! (får ta och sluta snart.. /images/icons/wink.gif): Hur länge spelar ni? Det har ju faktiskt en viss betydelse i sammanhanget. I min grupp spelar vi - drygt - från 18:00 till 04:00, vanligtvis.

För att återgå till min ursprungliga fråga; jag är medveten om att min jämförelse har vissa brister - exempelvis så är det ju egentligen inte "två pers" i rollspelssamanhang, utan snarare en person och en "öändlig ström av personer", likaså är inte "kulisserna" de samma, utan ändras hela tiden de med. Men, ändå, hur håller man det intressant?
Och en annan sak; hur håller man huvudet kallt som SL? Jag skulle känna mig väldigt obekväm om jag var inbegripen i ett två timmar långt spelande med en enda person... Det skulle kännas "intimt" på något sätt.. /images/icons/crazy.gif

"10 spelare + en SL har jag varit med om en gång och det gick åt skogen. Efter tjugo minuter var det några som spelade datorspel, några som brottades, och sen var det jag och två andra som satt kvar vid spelbordet. Dels för att vara snälla mot SL och dels för att kunna roffa åt oss lite EP..."

Tio pers, en SL och en "biträdande" SL är det största jag har varit med om. Tro det eller ej, men det var faktiskt jävligt roligt. Det inbegrep tom spontana "halvlajv"-scener med både spelare och SL samt biträdande SL.. Det krävde iofs en hel del disciplin (om alla pratar i mun på varandra så är det lätt kaotiskt) och gruppen delades ofta upp (vilket kändes ovanligt realistiskt) men fan vilket jobb spelledaren måste ha haft. All respekt till honom.

- §eraphim.

 

[Seraphim]

Jag vet inte om det är jag som är knäpp, men jag föredrar faktiskt ett flertal spelare (5-6), och tillämpar mycket av det du beskriver; jag sätter mig ner och författar ihop ett spindelnät av intriger som hakar fast spelarna vid äventyret och som hakar fast dem i varandra och de inblandade, men jag delar oftast inte upp dem. De får diskutera, backstabba, vandra runt och jävlas hur mycket som helst, men fortfarande vara i samma rum (om det inte rör sig om väldigt långa episoder - då de föredrar att vila sig/se på film i rummet intill).
Dessutom - appropå Krilles inlägg om B5-scenariot med Shadows i skräckdebatten nedan - så brukar jag ibland låta dem höra vad som händer de andra, för att sedan låta dem spela utifrån sina karaktärer...

- §ersphim, en intrigerande sälle.

 

[Seraphim]

..som den lilla myra du är..

..ja - okej, det var lågt.

"Fast ibland kan ju stora nummer vara en fördel. Om spelarna ska spela en grupp soldater t. ex så är det ju kul om dom är lagom många utan SLP. Eller om dom ska spela ett ishockeylag.."

..vilket för mig till en helt annan, relaterad fråga; brukar ni - som SL - sträva efter att hålla folk i liv "mer än vanligt"? Jamenar, om man har en mycket liten grupp är det ju mindre sannolikt att man vill "döda av" folk (jämför med skräckisar; ju färre huvudkaraktärer det blir i filmen, destå viktigare är det att de "dör bra"), medan man i stora grupper lättare kan ta bort en karaktär här eller där (jämför skräckisar; i början av filmen då alla mer eller mindre seriösa personer befinner sig i stugan eller på festen eller whatever och "plötsligt märker att någon saknas")..
Ytterligare klurigheter kan man ta till då, om man är samspelt med spelarna - som t ex att låta spelaren "vara med" i spelet fortfarande (trots att han redan har dött) för att förvilla spelarna (för de tänker ju utifrån vad de ser och hör - ofrivilligt eller inte) "har han verkligen dött?" "nääe, han spelar ju fortfarande"; eller låta den döde spelaren le och fnissa oroväckande när spelarna letar efter honom. Faen vad kul jag (och den döde spelaren) har haft i lägen där det har funkat.. /images/icons/laugh.gif

Förresten.. "den avhuggna kuken som kommer tillbaka"...? Har ni sjuk fantasi eller vadå? /images/icons/wink.gif

- §eraphim, som känner att det blev lite osamanhängande, fast skyller på att det är sent.

 

[Rising]

Nä, du är nog inte knäpp. Vi har nog olika sätt att spelleda på, bara. Kanske fungerar spel i huvudsakligen dialogform bättre med flera spelare? Då sköter de ju diskussionerna "med varandra" och stackars SL behöver inte ge och ta instruktioner till en massa galningar som skriker i mun på varandra.

Eller spel där äventyrarna får agera mer eller mindre gruppvis, de borde ju fungera bra, de med.

Mina spel fokuserar så på rapp flykt, omedelbara handlingar, spelare som ger instruktioner till mig för att sedan få omedelbar respons (jag försöker mig till och med påå den fruktade "biljakten" - den som nästan aldrig, ALDRIG blir spännande i rollspel, men i mindre grupper går det faktiskt). Fast jag är förstås dum som inte varierar mig.

Jag ska omedelbart skriva ett scenario för tolv spelare ;^D

/Rising

 

[Nemesis_UBBT]

Re: Lugna ner dig lite...

Men det är ändå inte rollspel, hur bra det än är, utan "Solospel". Alla konflikter som kan uppstå, de är mellan en person som tolkar sin rollperson och en vägg; nämligen äventyret, med alla sina fiender och spelledarpersoner.

För att solo-spelen skulle bli roligare gjorde jag en SLP som jag spelade som en vanlig karaktär. Då blev det genast lite mer rollspelande
(det blev en riktig konflikt när min magiker, som bara skulle skoja lite med spelaren, plockade upp 50gm ur spelarens pung, utan att han märkte nått. Som den barabriske, och något trögfattade krigaren han var, slutade det nästan med att min magiker blev huvudlös).

Men det vara fantasy det, det jag undrade egentligen var: Finns det nån spelciel skrämsel-taktik (förutom det där med att vara ensam och otrygg)

 

[Sodivra]

Jo.

Lågt? Det fattar jag inte..

Intressant att vi skulle börja prata om döda rollpersoner som fortsätter spela.. I Svindlande Höjder så återuppstår alla rollpersoner som spöken. (Därav den hemsökande kuken. Han blev mördad under fruktansvärda omständigheter.. Som sagt så är Svindlande Höjder ett sjukt kul rollspel, men det ballade ur mer än lovligt.. Även om den versionen också var jävligt kul!)



/Arvidos Magus- Too cool for public safety!\

 

[LeJonklev]

Oh ja. Det är väl mysigt. Ännu bättre än att sitta och lyssna på när rollpersonerna diskuterar igenom situation man gett dem i flera timar är att, som objektiv observatör, se x antal intriger spelarna emellan. Där alla försöker tillförskansa sig föredelar och spela på de andras svagheter. Men det är svårt att uppnå om man inte skrivit karaktärerna i förväg och ännu svårare att upprätthålla om man ska spela mer än ett äventyr.
Man behöver inte ens ha skrivit ett särskilt avancerat äventyr. Det blir avancerat ändå och "kör sig själv" som du sa.
Om man ska spela sådana äventyr så måste spelarantalet vara 5+ och man måste förstås vara bered att gå ut med en eller två spelare hela tiden. men det är bara kul.

LL

I found it hard, it was hard to find, oh well, whatever, nevermind.

 

[Anders]

Re: Lugna ner dig lite...

”Då rollspel ändå till grunden handlar om inlevelse och fantasi brister den grundidén om spelaren bara får interagera med SL:s värld. “

Hmm, det där jag absolut inte hålla med om. Rollspel handlar om att gestalta en person i fantasivärld och leva sig in i det som den personen upplever. Att inlevelse och fantasi är viktigt här är ju helt klart, men varför skulle dessa faktorer påverkas negativt?
Att en rollperson gör saker på egen hand och inte har någon att överlägga med är inte konstigare än att någon i vår egen värld är i samma situation. Varför skulle det vara svårare att leva sig in i situationen att man är ensam än den situationen då man är omgiven av folk?
Fantasin sen; behöver den bli sämre för att man bara är två man vid spelbordet. Visst, ju fler man är, dest fler är det som kan fantisera. Men andra faktorer som hur mycket fantasi man har och hur mycket man vågar leva ut sin fantasi i andras sällskap är ju minst lika viktiga. Framförallt så innebär ett mindre antal deltagare att de som är med alla får större plats för sin fantasi.

”Spelaren får aldrig fråga någon om hjälp, förutom de som direkt hör till äventyret, alltså SLP's. Han får aldrig föreställa sig vad som händer med något annat än vad han säger i en direkt reaktion mot SL's kommentarer. Utan någon ANNAN som också tolkar SL's värld, blir det inget rollspelsutbyte. “

Nu vet jag inte riktigt vad du menar med rollspelsutbyte. Men gestalta sin karaktär gör man enligt min erfarenhet mer när man lirar solo. Detta eftersom interaktionen mellan spelarna tenderar att bli just mellan spelare, inte mellan deras rollpersoner. I interaktion med SL däremot tvingas man på ett annat sätt att agera som sin rollperson; man säger det som rollpersonen säger och berättar vad den gör. Den interaktion mellan deltagarna som är mer SPEL än ROLL (förlåt detta elitistiska uttryck!) försvinner i solorollspel eftersom man knappast startar t.ex. taktiska diskussioner om vapenskickligheter och besvärjelser med SL.

”Tja, är det min syn på rollspel som är väck? Jag medger att det låter elitistiskt att kräva att en person är publik när två eller flera har ett meningsutbyte och växlar dialoger. “

Det låter väldigt radikalt i mina öron att man skulle behöva publik för att spela rollspel. I vilka av följande fall menar du att det är rollspel och i vilka är det inte rollspel man ägnar sig åt?
*Du gestaltar din rollperson som gör något på egen hand, medan en annan spelare tittar på eftersom hans rollperson just nu gör något annat en stund. Nästföljande stund spelar SL med den andre liraren i tio minuter medan du kollar på, sen spelar ni tillsammans igen.
*Som i fall 1 men den andre spelarens RP och din RP möter inte på varandra på hela spelmötet eftersom det ni skulle göra var för sig drar ut på tiden.
*Som i fall 2, men istället för att SL spelar växelvis med er så lirar han en kväll med dig och en kväll med den andre spelaren, sen lirar ni ihop.
*Ni spelar tillsammans, du, den andre spelaren och SL. I slutet av äventyret dör den andres spelare. Slutar äventyret att vara rollspel i och med detta? Gör det någon skillnad om han stannar kvar och kollar hur det går för dig på sluttampen? Är det någon skillnad på om han stannar kvar och kollar eller om det istället för honom dyker upp en fjärde person som tittar på när du och SL spelar klart?

”Jag HAR ju iofs erfarit samtliga fördelar som du tar upp när jag plockar en spelare åt sidan i korta stunder och spelar mot honom, allena. “

Enligt ditt resonemang om solospel och rollspel så spelar du och spelaren du tar ut ur rummet alltså inte rollspel. Är det inte väldigt konstigt att det ändå görs till en del av rollspelet i så fall?

För övrigt tvivlar jag på att du får den sistnämnda av de fördelar jag tog upp, men nu ska vi inte vara elaka... /images/icons/wink.gif

”Men det är ändå inte rollspel, hur bra det än är, utan "Solospel". Alla konflikter som kan uppstå, de är mellan en person som tolkar sin rollperson och en vägg; nämligen äventyret, med alla sina fiender och spelledarpersoner. “

Utan att framhäva mig själv vill jag påstå att mina äventyr och SLP är mer klart mer levande än en “vägg”. Faktiskt vill jag hävda att det ofta är mer personlighet och liv i dem än vad det är i vissa rollpersoner...

”Så jag vill verkligen poängtera att konflikten mellan två eller fler rollpersonstolkare är fundamentet i min syn på rollspel. “

Men eftersom de har precis samma källa för sina rollpersoners uppfattning av världen så borde konflikten mellan deras tolkningar bli av underordnad betydelse. Snarast skulle man väl i så fall behöva fler episoder som spelas solo så att rollpersonerna får egna erfarenheter och perspektiv?

 

[Anders]

Jag som "har gjort det"...

”..kan väl tala om för mig hur det kan bli bra? Nä, nä - inga konstiga associationer nu; jag menar: hur får man ett socialt medium som rollspel är att fungera på tu man hand? “

Två är väl ett alldeles utmärkt antal vid många sociala aktiviteter (exempelvis det som man kan associera din rubrik till... /images/icons/wink.gif). Kan faktiskt inte se vad som skulle vara problem med en spelare och en SL. Rollspel handlar om att gestalta en person, huruvida denna person har andra i sitt sällskap spelar ingen roll. Jag kastar tillbaka frågan; varför skulle det inte fungera om man är två man istället för tre? På vilket sätt hindrar det SL från att gestalta världen och alla som finns i den? På vilket sätt hindrar det en spelare från att gestalta sin rollperson om det inte är någon annan spelare med?
Solorollspel blir bra på ungefär samma sätt som rollspel i vanliga fall, så jag har svårt att ge några specifika tips. Det man kan tänka på är ju att solorollspel erbjuder möjligheter som annars inte finns eller är begränsade och att det därför kan vara läge att försöka få med just dem.
Exempel 1: I ett intrigbaserat spel som Vampire kan det vara en nackdel att spelarna vet att de åtminstone kan lita på varandra. Den trygghetskänslan är det inte meningen att deras rollpersoner ska ha. Alternativt håller alla hela tiden på med fuffens bakom ryggen på varandra, vilket kommer göra att SL i princip lirar solo parallellt med ett gäng snubbar som får tillbringa den mesta tiden med att sitta och vänta på att SL ska bli klar med någon annan. Inte bra heller att spelarna märker så fort någon pysslar med något bakom ryggen på dem (“aha, nu skickar han en lapp igen” eller “Jaha, de går ut ur rummet nu igen... honom litar vi inte på”). En solospelares upplevelser blir helt enkelt mer lika de hans rollperson har varför det blir perfekt med solo i skräckintrigspel.
Exempel 2: En av mina spelare lirade en gång en orch i DoD. Orchen började som en ensam stackare, men samlade ihop fler folk, någon i rövarbandet gjorde en kupp och avsatte honom, han återtog makten i en revolt, blev så småningom en verklig maktfaktor i skogen där han höll till o.s.v. Detta äventyr hade varit mycket svårare att spela med en grupp spelare. Just det att spelaren lirade på egen hand gjorde att han kunde ha en mycket speciell RP, med udda livsmål och som kunde göra de lösningar han själv ville. Spelaren behöbde inte ta hänsyn till någon annan spelare och kunde forma äventyret på ett helt annat sätt än vad som vanligtvis är fallet (där SL ofta håller lite mer i tömmarna).

” Asså, om vi nu drar en snabb parallell till teater, så skulle det ju kännas väldigt konstigt om pjäsen bestod av två pers inbegripna i en lång dialog. Visst, det kan fungera, (som "i väntan på [vad han nu hette, som aldrig kom]") men det är nog rätt svårt - tror jag - att hålla intressant i någon längre stund.. “

Har du varit på teater med en eller två skådespelare på scenen? Jag har sett flera sådana föreställningar och det fungerar utmärkt. Hamlet med Mikael Strandberg ensam på scenen var definitivt en höjdare. Två personer inbegrpna i en dialog behöver inte alls “kännas konstigt”: En rolig pjäs som jag såg för en del år sedan var en där Jan-Olof Strandberg och en kvinna vars namn jag inte kommer på nu spelar två personer som skriver brev till varandra. Två skrivbord på scenen, en person vid vardera, de läser upp det brev som de skrivit till den andre. På så sätt blev det en dialog och den blev levande genom ansiktsuttryck, hållning, “tystnad” (d.v.s. inget svar på den andres brev så att den fick “skriva” och läsa ett nytt brev) o.s.v. På så sätt beskrevs två personers liv och hur de påverkar varandra, och detta utifrån den bild som de försöker ge någon annan.

” ..vilket för mig till en ny spännande debattfråga! (får ta och sluta snart..): Hur länge spelar ni? “

Väldigt olika. Tyvärr så innebär ju jobb, tentor och flickvänner att folk inte kan spela hur länge som helst, och dessutom börjar kroppen bli gammal och trött också... Ska spela nu vid klockan fem och vi håller väl igång till midnatt skulle jag tro. En riktlinje iaf även om det som sagt skiljer sig mellan olika grupper och olika tillfällen.

” För att återgå till min ursprungliga fråga; jag är medveten om att min jämförelse har vissa brister - exempelvis så är det ju egentligen inte "två pers" i rollspelssamanhang, utan snarare en person och en "öändlig ström av personer", likaså är inte "kulisserna" de samma, utan ändras hela tiden de med. Men, ändå, hur håller man det intressant? “

Ganska många böcker handlar om en person; vad som händer och vad han/hon tänker och gör utifrån detta. Det blir absolut inte mindre intressant för denna saks skull. Faktiskt är en sådan bok en monolog, till skillnad från solorollspel som iaf är en dialog. Sen kan förstås ett litterärt grepp med två personer vars perspektiv man växelvis får se något ur också vara spännande, Nick Hornbys “Om en pojke” är ett exempel på det, men ett sådant upplägg på ett rollspelsäventyr skulle kräva mycket solospel eftersom de två personerna oftast är på olika platser.

” Och en annan sak; hur håller man huvudet kallt som SL? “

Själv har jag mycket svårare att hålla mig kall när fem-sex par ögon tittar på mig än när ett par gör det. Jag skulle vilja jämföra med att hålla föredrag. Att dra något för tre pers är rätt OK, att snacka inför 30 pers är lite nervöst och skulle jag tvingas sitta framför en TV-kamera och tala till 300 000 är det uppenbar risk att jag skulle göra i brallorna...

” Jag skulle känna mig väldigt obekväm om jag var inbegripen i ett två timmar långt spelande med en enda person... Det skulle kännas "intimt" på något sätt.. “

Å andra sidan är det ju ingen som ser det “intima” och kan skratta åt det eller kommentera det.

” Tio pers, en SL och en "biträdande" SL är det största jag har varit med om. Tro det eller ej, men det var faktiskt jävligt roligt. Det inbegrep tom spontana "halvlajv"-scener med både spelare och SL samt biträdande SL.. “

Biträdande SL har jag haft någon gång, han kallades “monster-SL” och hade som uppgift att leta fram elakingar i monsterboken som jag som SL kunde skicka på rollpersonerna... /images/icons/smile.gif

 

[Rising]

Re: Lugna ner dig lite...

När jag började spela rollspel ('86) så var "ensamma vargen"-böckerna storsäljare, och alla ungar ägnade sig åt en eller annan fantasyverksamhet. (Där ser man att en hel del var bättre förr, idag håller ungar på med utomhusaktiviteter (usch)) ;^D

Det fanns Drakborgen, Drakar och Demoner, och det fanns Ensamma Vargen. Vi var vilsna i terminologin kring vad som var brädspel och vad som var rollspel, (vad är då solospelen?) eller vad som var bokspel och vad som var tärningspel (vad är då rollspel?) eller vad som är ensamspel och vad som är fleraspel (Drakborgen går ju att spela ensam?)

Inte blev det bättre av att vi blandade ihop begreppen. Vi spelade upp solospel med varandra muntligt, vi agerade ut våra roller i Drakborgen som om det vore ett rollspel och vi spelade med kort och spelplan i DoD...

Till slut kom vi fram till (och det håller jag fast vid) att man inte som spelare kan rollspela "på riktigt" med spelledaren. Innan du protesterar, tänk dig skilnaden mellan att ljuga för en slp, och att ljuga för en annan rollperson (som inte vet sanningen).

Spelledaren vet ju vad sanningen är, så försöker du ljuga för honom måste han sitta och VÄRDERA din lögn. ("Tja, det där låter ju iofs troligt, jag låter väl orchen tro på det då"), medans en annan rollperson måste bli övertygad på riktigt. Det är det här jag menar. Det meningsutbyte du har med slp är ofta av ren solospelskaraktär ("såhär kan det stå i äventyren: Den gamle druiden vill inte lyssna på spelarna. Inte förrän de nämner vad som hänt Sammetshandske kommer han släppa in dem"), medan meningsutbytet mellan två rollpersoner så att säga "sker på riktigt" i föreställningsvärlden.

Däremot måste du protestera om dina SPELARE börjar diskutera med varandra, sånt dödar ju stämningen totalt!

Men då menar jag alltså att vissa rollspel kan vara rollspel med "solospelsinslag", det vill säga att man tar en spelare åt sidan och lirar med honom på tu man hand. Det är ju iinte så konstigt, den gamla "fyndtabellen" i Mutant är ju ett brädspelsinslag i rollspelet, och detsamma kan sägas om de flesta strider.

När jag slutligen menar att en SLP är en vägg, menar jag inte att de skulle vara tråkiga. Bara att de skulle vara något begränsande, det är snarare att betrakta som ett "solospelshinder" för rollpersonerna. Ta detta som exempel:

Äventyr #1: Går ut på att EN spelare skall övertyga prinsessan om att gifta sig med honom, och inte med ärkeskurken Lismolax; en spelledarperson.

Kan du tänka dig äventyret? Okej, ponera då det HÄR äventyret:

Äventyr #2: Samma prinsessa. Denna gång är det TVÅ spelare som vill gifta sig med henne, och de måste nu bräcka varandra.

Vilket tror du blir mest levande? Jag sätter hundra tusen spänn på att det är nummer två. Helt enkelt för att det koncentrerar sig på ett agerande. Spelledaren tvingas leva sig in i världen, helt plötsligt (till skillnad från att bara gestalta den), och världen börjar plötsligt pumpa av liv! Kommer de framställa sig själva i bättre dager, försöka sabotera för varandra? Kommer de att försöka framställa sig som rika och välbärgade, eller romantiska och kärleksfulla? Hur kommer de att reagera på varandras strategi? Du måste ju hålla med om att det här scenariot kräver två spelare som agerar mot varandra utanför spelledarens toppstyre?

"Men eftersom de har precis samma källa för sina rollpersoners uppfattning av världen så borde konflikten mellan deras tolkningar bli av underordnad betydelse."

Ho ho ho! Du skall inte tro för ett endaste ÖGONBLICK att anarkofeministen och strandraggaren i ditt spelargäng upplever prinsesshistorien på samma sätt! -Beroende på vilka rollpersoner de spelar kommer de driva ifrån varandra ytterligare...

Däremot lägger jag ingen bedömning i att solospelande skulle vara sämre än rollspelande, men får jag själv välja så blir det ROLLspel med tonvikt på rollpersoner i kontakt med varandra.

/Rising

 

[Nemesis_UBBT]

Ok, jag har fattat era åsikter. Saken är bara den att jag VET att det går att rollspela på 2 pers. Frågan var: Finns det några tricks att köra mot ensamma spelare? Antagligen inte...förutom en osäkrare atmosfär (i å för sig vet dom ju att man inte kan dö utan anledning eftersom spelet skulle ta slut då). Men om ni känner för det kan ni ju fortsätta debattera. Ha det så kul

- Napoleon (Nä! Nu blev det fel!)